Konsten brer ut sig på filmfestivalen

Från poesi, måleri, dans och arkitektur till kiosklitteratur och dataspel. Nya filmer av François Ozon, Tom Ford, Jim Jarmusch och flera debutanter botar sorg och tristess genom olika kreativa uttryck.



I Abbas Kiarostamis Close-up är filmens förmåga att ta sig in i huvudet på huvudpersonen helt avgörande. Inte främst i det att han utger sig för att vara en känd filmregissör, utan för att det är genom filmens värld som han fått syn på sig själv och någorlunda kan uthärda sina omständigheter, läka sina sår. En vinst så god som någon - även om hans besatthet av filmen också kan ha försämrat hans situation rent ekonomiskt. Men säg den konst som inte har sitt pris.

Olika grad av fascination för konsten och andra mediala uttryck står också i centrum i en rad intresseväckande filmer på Stockholm filmfestival, som hålls 9-20 november. François Ozon, mottagare av festivalens Visionary award, har med sin film Frantz lämnat ett distinkt bidrag. Frantz är namnet på den tyska soldat som stupat i första världskriget och sörjs av föräldrarna, den trolovade flickvännen och - mer oväntat - en fransk soldat som en dag avlägger visit vid soldatens grav. Det blir upptakten till många gemensamma ritualer där de sörjande tillsammans minns den bortgångne genom återgivna berättelser och inte minst genom konsten. Verlaines «Chanson d’automne», ett vackert framfört pianostycke, en tavla på Louvren - plötsligt övergår bilderna från svartvitt till färg; personerna i fråga upplever och lever upp.

Oavsett om det gäller en busschaufför i New Jersey eller en livstrött gallerist i Los Angeles tar de konsten och fiktionen till nöds för att uthärda eller bara genomleva sina vardagliga predikament.

Det är inte första gången Ozon låter andra medier än filmen ta överhanden. I Sitcom var det tv-såpans olika scenarier som bestämde utgången för en dysfunktionell familj, i Swimmingpool skrev ett pågående deckarpussel in sig i filmen. I Frantz är konstens roll också narrativ men framför allt läkande: som försoning (mellan bittra fiender), som minne och som tröst, men också - är den franske soldaten faktiskt den han utger sig för att vara? - upprätthållare av en vacker historia, en livsviktig lögn. Under så starka intryck kan «Le suicidé», Manets berömda självmördare, rent av bli en anledning till att leva vidare.

Paterson

I Jim Jarmuschs Paterson spelar poesin en lika viktig roll, men på ett mindre dramatiskt vis. Adam Driver ger liv åt en enkel busschaufför som ägnar rutinmässiga dagar åt att fundera ut dikter, ord som tar form i hans huvud och stort uppslagna avtecknar sig på bioduken – och som fördjupas ju länge filmen varar.

I Stéphanie Di Giustos Dansaren utgör dansen det alltigenom centrala uttrycket, inte minst för amerikanskan Loïe Fuller som revolutionerade scenkonsten med sin serpentindans och fyllde Paris salonger under la belle époque. Genomgående speglas rollkaraktärernas personlighet, temperament och utveckling genom dansen – förförelsekonst på hög visuell nivå.

I Mark Cousins Stockholm, my love tar regissören byggnadskonsten till hjälp för att beskriva huvudpersonens (sin?) hatkärlek till den svenska huvudstaden. Neneh Cherry spelar en plågad arkitekt som på stadsvandring i Stockholm melankoliskt reflekterar över det svenska samhällsbygget utifrån form och mönster på dess huskroppar. Ett välfärdsland som inte bara byggde rationella bostäder, förkunnar hon, utan också rationella människor, och slår därmed an en välkänd sträng till bland annat Erik Gandinis Swedish theory of love. När funktionalismen blir för påträngande, till exempel gillar huvudpersonen inte cylindern på Gunnar Asplunds stadsbibliotek, flyr hon till ett annat monument av samme arkitekt, biograf Skandia, som tillåter en helt annan regelvidrighet och eskapism.

Jake Gyllenhaal och Michael Shannon i Nocturnal animals

Det är emellertid inte bara fine arts som huvudpersonerna ägnar sig åt, utan också lägre och mer populära former och uttryck. I Tom Fords Nocturnal animals spelar Amy Adams en kvinna som valt bort sin artistiska ådra till förmån för en karriär som gallerist, en karriär som håller på att äta upp hennes själ. Först under en ensam natt, när hon öppnar pärmarna till ex-makens senaste bokmanus, får hennes andefattiga tillvaro nödvändig blodtillförsel, då genom en kioskroman med klassiskt hämndtema och många av genrens beprövade element. Trots att beröringspunkterna inte är givna projicerar hon sig själv i bokens tema och går allt djupare in i fiktionens värld.

I Paul Verhoevens Elle spelar Isabelle Huppert - i ännu en förbluffande rollprestation - framgångsrik chef för en dataspelsproducent, ett arbete som upptar en stor del av hennes vakna tid. När en maskerad våldtäktsman gör intrång i hemmet är det svårt att veta vem som är vem och inte minst vad som är vad, såväl för filmens inblandade som för åskådaren. Rollspelsproblematiken från den virtuella världen har ätit sig in i Michèles medvetande och smittat av sig på hennes liv. Kanske är det inte önskvärt att ta sig ur det som först framstod som en verklig mardröm.

Vad som förenar alla dessa, sinsemellan vitt skilda filmer, är huvudpersonernas besatthet vid olika konstnärliga uttryck och fiktiva världar, vare sig det är de senaste gränsöverskridande dataspelen eller 1800-talets målerikonst. Oavsett om det gäller en busschaufför i New Jersey eller en livstrött gallerist i Los Angeles tar de konsten och fiktionen till nöds för att uthärda eller bara genomleva sina vardagliga predikament. Det är som om regissörerna med olika emfas ville säga åskådaren: se vad konsten kan göra med människor, hur den kan berika en vardag, bejaka en livskris eller bara ge viss kontur till en särskild situation. I det förkovrar samtliga de nämnda filmerna i olika grad mediets uttryck.

Av Jon Asp 9 nov. 2016