Konstens fascinerande baksida

Linn Ullmanns självbiografiska roman är en av årets mest hyllade på den skandinaviska scenen. Stig Björkman, vän till både en och två av fiktionens gestalter, har läst «De oroliga» och föreslår nya ingångar till ett sinnrikt universum.



«Pappa talade med mig!» - Minus i Såsom i en spegel

 

Det är lika bra att skriva det direkt. «De oroliga» (Albert Bonniers förlag) är en oerhört stark och drabbande roman, en roman som smyger sig på läsaren med försiktiga steg. Varligt för oss Linn Ullmann in i de skeenden och de dramer som hon erbjuder oss. Hon skriver om sitt eget liv, om sitt liv med sin berömde far och sin berömda mor, men hon vill samtidigt betona att boken är en roman. Hon vill återskapa sina föräldrar som fiktiva personer.

Det måste ha varit en svår bok att skriva, och den har också tagit sin tid. Ändå överraskas man hela tiden av lättheten i språket, det melodiösa. Det kan påminna om etyderna hos Schubert, de som fadern var så förtjust i.

Inledningsvis skriver hon om de tre kärlekar som är romanens stomme och raison d’être, den kärlek som uppstod mellan författarens far och mor, den kärlek som var den tresamhet som tog vid sedan författaren/flickan blev född och så kärleken till den plats där de vistades. Platsen är inte den minst viktiga. Fårö, med husen vid Hammars och Dämba och det karga och öppna och även trollbindande landskapet. Det finns där hela tiden som en suggestiv och nödvändig fond för berättelsen.

Andra kvinnliga författare som skrev utifrån sina egna liv vid samma tid sorterades också in under samma benämning. Men manliga kollegor fick fortfarande rumstera i finskåpen vad gäller katalogiseringen av deras självbiografiskt färgade alster.

«Om man vill vara högtidlig, kan man säga att jag har hittat hem», säger fadern sedan han har funnit Platsen vid den vindpinade stranden. «Och vill man vara lustig, ska han ha sagt strax därefter, kan man tala om kärlek vid första ögonkastet.» Och där låter han, vars liv innan dess har bestått av så många uppbrott och förflyttningar, bygga sig de boningar som skall förbli en fristad och en skyddad retreat för resten av hans liv.

*

Jag minns en - ofta publicerad - bild från faderns 60-årsdag, en familjetablå lika intagande och välregisserad som scenerna i Fanny och Alexander. Där är den blomsterkransade fadern omgiven av sin stora familj. De sitter där, alla de nio barnen som han har samlat på sig genom åren och där är också faderns hustru, Ingrid. Det är en bild fylld av idyll. Paniken infann sig säkert ett antal ögonblick senare.

Grupporträttet liknar de många liknande uppställningar som skådespelare och regissör brukar iscensätta inför en ny teaterföreställning eller vid slutet av en filminspelning. Bilder som uttrycker trivsel och arbetsglädje och samhörighet. En gemenskap som har gett ett resultat i en film eller i en teateruppsättning. Det resultat som gruppbilden från faderns 60-årsdag vill uttrycka är nog - en familj. En bild av sammanhållning, närhet och förtrolighet. Sprickorna i bilden är inte till allmän beskådan.

En av de stora förtjänsterna med «De oroliga» är den säkra balansen som hela tiden upprätthålls mellan idyllen och paniken. Flickan lär sig tidigt vilka regler som gäller och som hon har att rätta sig efter. Punktligheten, naturligtvis. Den har varit faderns första budord genom hela livet. I första hand i alla arbetssammanhang, naturligtvis, men även på hemmaplan. Den, liksom misstron mot improvisationer. Livet, liksom film- och teaterarbetet, måste följa ett föreskrivet manus. Annars uppstår kaos.

Men där är också undantagen, pauserna, vilan. När fadern sitter och skriver i sitt arbetsrum hålls dörren alltid stängd. Men det händer ibland att den står på glänt och att flickan vågar sig in. Vid sådana tillfällen kan fadern låta sig överrumplas och improvisera. Och hans famn är öppen.

I vuxen ålder, kort tid innan fadern kommer att dö, spelar flickan in ett antal samtal på en bandspelare. Banden blir liggande, undanstoppade, nästan bortglömda i sju år, innan hon vågar lyssna på dem på nytt. Utskrifterna av dessa samtal bildar en om än ostadig så ändå oavbrutet fängslande stomme i boken. Oerhört ömsint och med en stor dos humor framkallas bilden av den åldrande fadern, av hans såväl inre som yttre plågor och hans osentimentala klarsynthet inför det oundvikliga, livets slut.

Den oförsonlighet som fläckvis lägger sin skugga över porträttet av modern har sitt upphov i en längtan som alltför ofta söker ett gensvar - utan att finna det. Modern är skådespelerska och berömd, och ibland när scenen inte räcker till får andra och mer vardagliga scener bli substitut. Det var viktigt för modern hur saker framstod, skriver flickan. Hur hon framstod. Hur allt omkring henne framstod. Hon blev till genom att framstå.

Det är både svårt och lätt att skriva om «De oroliga». Jag kände fadern tämligen väl, jag är god vän med modern och jag har träffat och haft kontakt med flickan vid ett par tillfällen. Därför kan jag ibland reagera på den del av mittpartiet i romanen, där flickan på ett nästan oförsonligt sätt gör upp med modern, som under långa perioder är lika frånvarande som fadern på sin ö.

Jag levde i många år med en författare. Hon kunde bara skriva romaner utifrån det självupplevda. Hon skrev en romantrilogi om sitt liv som blev mycket uppmärksammad och uppskattad. De kritiker som blev något överrumplade och vilsna av detta självutlämnande som romanerna uttryckte fann snart en praktisk rubrik för hennes böcker: bekännelselitteratur. Andra kvinnliga författare som skrev utifrån sina egna liv vid samma tid sorterades också in under samma benämning. Men manliga kollegor fick fortfarande rumstera i finskåpen vad gäller katalogiseringen av deras självbiografiskt färgade alster. Linn Ullmanns far tillhörde min livskamrats läsare. Det vet jag, eftersom han både skrev uppskattande brev och skickade henne sina egna självbiografiska berättelser.

Därför vet jag hur det känns att förekomma som en figur i en roman med självbiografisk botten. Visst, där är jag, och detta hände oss tillsammans. En person som står mig nära har sett mig i en viss belysning vid en viss tidpunkt och tecknat en bild. Och jag kan se på honom och se att han liknar mig, men det är ändå inte jag.

Den oförsonlighet som fläckvis lägger sin skugga över porträttet av modern har sitt upphov i en längtan som alltför ofta söker ett gensvar - utan att finna det. Modern är skådespelerska och berömd, och ibland när scenen inte räcker till får andra och mer vardagliga scener bli substitut. Det var viktigt för modern hur saker framstod, skriver flickan. Hur hon framstod. Hur allt omkring henne framstod. Hon blev till genom att framstå.

Men där finns lika många stunder av intimitet och förståelse mellan flickan och modern. Och konspiration, av kvinnlig konspiration, om det nu finns en sådan och om den är annorlunda beskaffad än helt vanlig konspiration. Men framför allt andas avsnitten om modern av längtan. Och av en sorts ständig och pågående oro.

Det finns också en befriande lätthet i språket och i de korta styckena. Fantasin, det vill säga minnena, får vandra fritt genom årstider och årtionden. Än är flickan barnet, än är hon på tröskeln till vuxenlivet, än är hon den vuxna kvinnan som under sina möten och samtal med den döende fadern söker återerövra en kunskap om ett gemensamt liv.

Oron invaderar många av sidorna i denna roman med titeln «De oroliga». Där är oron inför ålderdomen, oron inför uppväxandet, oron inför förändringar. I ett av de mer ångestladdade avsnitten flödar oron emot oss som flodvågor som snart växer till en veritabel tsunami. Det är när den tolvåriga flickan desperat väntar på ett livstecken från modern som befinner sig långt borta på främmande ort och det utlovade telefonsamtalet bara dröjer och dröjer och dröjer. Flickan är otröstlig och bortom alla förklaringar som mormodern tar till för att försöka blidka hennes förtvivlan. Men på något sätt lyckas flickan komma över sin fruktan. Inte genom de lugnande medel som mormodern och en tillkallad läkare erbjuder utan genom något som fadern har skrivit i ett brev när flickan skulle döpas: «Utan längtan kan man inte leva.»

«De oroliga» kan läsas som ett uttryck för denna längtan. Alla dessa både närgångna och eftertänksamma uppgörelser med det förflutna måste ha haft en rent terapeutisk funktion för författaren, Linn Ullmann. Redogörelserna andas befrielse. Det finns också en befriande lätthet i språket och i de korta styckena. Fantasin, det vill säga minnena, får vandra fritt genom årstider och årtionden. Än är flickan barnet, än är hon på tröskeln till vuxenlivet, än är hon den vuxna kvinnan som under sina möten och samtal med den döende fadern söker återerövra en kunskap om ett gemensamt liv. 

Linn Ullmann har skrivit en roman kring starka självupplevda händelser och hon beskriver dessa på ett sätt att läsaren kan få intrycket att allt det hon berättar har skett - och exakt på det sätt som hon beskriver det. Jag skulle inte sätta rubriken «bekännelselitteratur» på hennes roman. Den etiketten tillhör en annan tid och litteraturbedömare med helt andra - och mer fördomsfulla - kriterier. Nej, hur vi än väljer att läsa hennes bok «De oroliga» är det angelägen och gripande litteratur.

Av Stig Björkman 9 nov. 2016