Att filmatisera Torgny Lindgren

Den folkkäre författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren dog i förra veckan. Anders Annikas minns en evigt särpräglad berättare och drömmer om ett par nya filmatiseringar baserade på Lindgrens verk.



«Skulle nån annan – som han där till exempel – kunna förstå om jag berättade om hur jag har det?» Repliken, en del av en inre monolog, är hämtad ur Kjell Gredes film Kommer du med mig då från 2003. Huvudpersonen Theodor, spelad av Shanti Roney, betraktar en äldre man vid fönstret i en tågvagn. Mannen är Torgny Lindgren, författare till förlagan Till sanningens lov, som gör en repliklös cameo.

Skulle någon annan kunna förstå om Lindgren berättade? Ja, därom råder inga tvivel. Många har läst honom, skrivit om honom, analyserat hans berättelser, språk och motiv. När han gick bort häromveckan efterlämnade han ett 30-tal romaner, novell- och diktsamlingar. Han är en av våra mest älskade författare. Filmatiseringarna av hans verk är däremot långt ifrån lika omhuldade.

kommer-du-med

Det har spelats in tre filmer efter böcker av Torgny Lindgren och en fjärde är på väg. I mitt arbete som programredaktör på Cinemateket har jag i flera år velat sätta ihop en serie med de tre filmerna, allra helst med ett efterföljande samtal där Lindgren själv får prata om hur han ser på dem, och på film i allmänhet. Men nu är det för sent.

Först att bli film var Ormens väg på hälleberget, genombrottsromanen från 1982. Mårten Blomkvist beskriver i sin Bo Widerberg-biografi Höggradigt jävla excentrisk hur regissören av en slump plockade på sig boken i ett pocketställ inför en skidsemester och kom hem övertygad om att den skulle bli hans nästa film. Lindgren hade tackat nej till flera propåer men «om det var Bo var det en annan sak». Widerbergs Ormens väg på hälleberget, från 1986, är en konsekvent, trogen filmatisering av Torgny Lindgrens narrativ. Det vill säga: berättelsen om handlaren Ol Karlsa som i 1800-talets Västerbotten tar ut arrende av den medellösa änkan Tea in natura, och hur både fordran och skuld går i arv till deras respektive barn. Skådespelarna (Stina Ekblad, Stellan Skarsgård, Reine Brynolfsson) hyllades men filmen fick blandad kritik. Rollfigurerna talar alla möjliga dialekter, romanens teologiska skuld- och nådsymbolik är bortskalad och handlingen upprepar sig. Men i det sistnämnda ligger för mig dess styrka: skildringen av det obarmhärtigt ändlösa patriarkatet är svår att värja sig mot.

ormen

Kritiken mot Kommer du med mig då var däremot skoningslös. Det är ett pretentiöst mischmasch till film, «en plåga för livet för alla som har varit inblandade i dess tillkomst», för att citera Anders Sjögren i Västerbottens-Kuriren. Romanen från 1991 sticker i viss mån ut i Lindgrens bibliografi. Den är inte den enda som utspelar sig i nutiden, men den saknar utsträckning bakåt i tiden. Författaren är ute på hal is när han försöker skildra hur en demonisk manager vill göra om en modern popsångerska – Lindgren är bättre på litteratur, klassisk musik och konst, som förekommer ofta i hans romaner. Överfört till film blir det outhärdligt mossigt. Lägg därtill yxigt spel, hopplösa repliker och en plågsamt lång, avslutande sekvens där de två huvudpersonerna (Roney och Tuva Novotny) går omkring med bandagerade ansikten efter att ha plastikopererats av en supermystisk läkare.

Romanen som helhet är bättre, och framför allt är idéinnehållet i Till sanningens lov ett koncentrat av vad Lindgren skriver om i alla sina böcker: kampen mellan sanning och lögn, äkthet och falskhet, det vackra och det fula. Rammakaren Theodor Marklund upptäcker av en slump en okänd tavla av Nils Dardel på en auktion, och ropar till sin stora glädje in den framför näsan på en girig konstspekulant. Av skatteskäl blir han av med den, men en professionell förfalskare ger honom en exakt kopia. «Det äkta sitter i målningen, inte i vem som har gjort den», säger förfalskaren i filmen.

Charlataner, förfalskare och upprätthållare av livslögner är ständiga hjältar hos Torgny Lindgren. I hans sista roman, Klingsor från 2014, möter vi till exempel en refuserad målare av stilleben som beskriver sina alster som storverk men som mellan raderna framstår som en hötorgsmålare. Pölsan från 2002 handlar om en notisskrivare som hittar på händelser för att levandegöra sin hembygd. Motsatser växer bokstavligt ihop i hans böcker.

Och det är här Kjell Gredes pekoral blir intressant, ur ett Torgny Lindgrenskt perspektiv. Grede själv är helt på det klara med att filmen blev dålig – «som att göra schlager av Wittgenstein», konstaterar han i en intervju med Christina Höglund i Film & TV. Torgny Lindgren säger i Kaj Schuelers intervjubok Torgny om Lindgren från 2013 att det är «häpnadsväckande» att Grede inte sett de paradoxala «snubbeltrådarna» i romanen. Att regissören inte förstått att det var «en bok om Schopenhauers filosofi […]. Han såg bara att jag berättade en historia». I en av de sista scenerna i Klingsor målar huvudpersonens vän en tavla med Klingsors färgtuber. Vännen ser ett mästerverk, Klingsor en katastrof, och kräver att få tillbaka tavlan eftersom färgerna och pannån är hans. En fysisk dragkamp uppstår, med tavlan i mitten. Det är inte omöjligt att läsa det som en metafor för Lindgrens upplevelse av vad Grede gjort med hans verk.

Men ändå: jag tror att Torgny Lindgren någonstans kan ha uppskattat berättelsen om den hyllade regissören som efter ett uppehåll på 13 år återkommer med ett praktfiasko. Jag hade velat fråga honom om detta.

För fyra år sedan kom den senaste Lindgren-filmen: en ukrainsk version av den augustprisbelönade Hummelhonung från 1995. Viktoria Trofimenkos Brothers. The final confession, är en förklaring till varför Lindgren också är en av våra mest lästa författare utomlands. När såväl språket som de västerbottniska miljöerna bytts ut, ja till och med den scen som gett romanen dess namn (där en av huvudpersonerna skrapar ur och äter «hummelhonung” från varfyllda bölder på sin egen kropp) strukits, vad återstår då? Jo, själva berättelsen. Tematiken. Symboliken. De två bröderna som bor grannar men hatar varandra, och som för den utomstående gäst som går mellan dem ger olika versioner av sin gemensamma livshistoria. Sanning och lögn i ständig kamp, om det nu finns en sida som är sann och en som inte är det.

teckning-akvavit

Det är egentligen märkligt att inte fler berättelser av Torgny Lindgren har blivit film. Att språket är svårt att överföra är en halvsanning, det har gjorts flera framgångsrika dramatiseringar för teater – Pölsan, Ljuset, Norrlands Akvavit för att nämna några. Just Norrlands Akvavit – om en väckelsepredikant som tappat tron och söker upp människorna han omvänt för att avkristna dem igen – är faktiskt på väg att bli film, i regi av Per Hanefjord. Den var från början planerad till 2015, men produktionen har skjutits fram. Med Lindgrens bortgång ökar antagligen möjligheterna att få den finansierad.  

Oavsett om Hanefjords film blir «bra» eller «dålig», kommer jag att se den med största intresse. Torgny Lindgrens röst har tystnat, men dialogen med dess uttolkare lever vidare.

Av Anders Annikas 23 mars 2017