Kultursverige på väg mot djursholmifiering

En ny rapport från Konstnärsnämnden visar att allt färre konstnärer kommer från arbetarklassen. Under tiden tar medelklassen allt större plats i svenskt kulturliv – med samhällsideal och kulturvanor hämtade från både Saltsjöbaden och Djursholm.



För knappt ett år sedan ägnade Johan Croneman en kulturkrönika i Dagens Nyheter åt de ensidiga och urvattnade överklasskildringarna i svenskt drama. «I tv-serier som ‹Solsidan›, i ‹Pappas pengar›, i ‹Finaste familjen› är överklassen vulgär, inte så lite korkad, trång och trängd och utrotningshotad. Och hatad av alla.»

Ergo: i stället för en mer vederhäftig gestaltning av överklassen denna i farten skissade – och medialt gångbara – drift av statustänkande, själlösa individer som kokar ner till nidbilden av nyliberala och nyrika; en skrattspegel för vår tid som (uppenbarligen) slår an till långt fler än den utmålade gruppen.

Croneman skrev vidare: «‹Solsidan› sades driva med samma överklass – om någon klassrepresentant över huvud taget bemödat sig om att titta ner (!) på just den skildringen hade de till exempel kunnat konstatera att Alex och Anna (Herngren & Skäringer) är svenska medelklassvennar inpå bara skinnet, nyrika Fredde och hans Mickan kan kanske räknas in i gruppen ekonomisk elit – men något som helst gemensamt med den genuina svenska överklassen har de inte alls.»

Möjligen lite gamla pengar här och där, men generellt sett framstår överklassen fortsatt, om inte försummad så i alla fall förenklad i svenskt drama, i nämnda tv-serier men kanske också i svensk kultur och konst mer allmänt, med överheten tänkbart förpassad till periferin sedan folkhemmets etablering och ytterligare förlöjligad med 68-vänsterns pånyttfödda gissel. I filmens värld lyser de mer intagande överklassporträtten alltjämt med sin frånvaro.

Häromveckan meddelade Filminstitutet att åtta miljoner i automatstöd – det hårt kritiserade marknadsstöd som står under omdaning – nyligen utdelats till den kommande långfilmsversionen av Solsidan, i regi av Felix och Måns Herngren. Återstår att se om denna populära tv-serie kan profitera på flytten från Saltsjöbadens nyrika nejder till Torekovs mer traditionella trakter – där filmen ska äga rum – och därmed addera till känslan av överklass. Det är kanske mycket begärt, även om området medger en viss tradition, också vad filmens domän beträffar: från Torgny Anderbergs societetskalkon Tofflan – en lycklig komedi (1967) till Axel Peterséns avgjort mer besjälade Avalon (2011), om övre medelklass i fritt fall. (Det sjunde inseglet, med dess förevigade Hovs hallar från samma burgna Bjärehalvön, får räknas till en annan «genre».)

avalon-epilog

Croneman såg ändå just Ingmar Bergman som hämmande arv och tänkbar faktor till nämnda kräftgång. Troligtvis finns det viktigare orsaker, till exempel i det resonemang som fick avsluta samma krönika: att överklassens platsfokus plattat till alla tänkbara inre landskap; det friktionsfria som ett sätt att (ren)odla tomheten. «Överklassen är inte vilsen bland sina värderingar, letar inte efter något eller någon att hålla sig till, ängslas sällan eller aldrig.»

Liknande tankebanor närs också på annat håll. Häromåret utkom handelsprofessorn Mikael Holmqvist med en synnerligen läsvärd och tankeväckande tegelsten, Djursholm: Sveriges ledarsamhälle, som bland annat behandlar den rika stockholmsenklavens effekter på samhällsbygget. På ett seminarium anordnat av Konstnärsnämnden i Stockholm i förra veckan framhöll samme Holmqvist, som en av flera inbjudna att diskutera socioekonomiska skillnader mellan svenska konstnärer, överklassens avtagande intresse för konsten. Som samtalsämne står det inte alls högt i kurs i Djursholm, menade Holmqvist, förutom möjligen det som ryms inom etiketten «aktuell på Bukowskis». 

«Det är miljöer som värderar trevnaden och den sociala estetiken. Man luktar gott, är trevliga mot varandra. Inga politiska konfrontationer, inga hätska debatter, barn fostras till att bli trevliga.»

Utan att själv vara konstvetare, men vis av sin etnologiska studie, tillät sig Holmqvist konstatera att detta inte är en gynnsam grogrund för konstnärligt skapande. «Den konst som hängde på skolväggarna i Djursholm var inte elevarbeten, utan inköpta affischer av Matisse, ett blått streck, ett grönt streck, dvs konst som skapar den här harmoniska miljön. Du konfronteras inte med saker som får dig att reflektera eller problematisera i djupare bemärkelse.»

Kanske är inte bristen på överklasskildringar i svenskt drama det mest prekära i sammanhanget, utan att högst beskedliga vanor hos verklighetens fina folk sprider sig till ett allt större samhällsskikt och på så sätt riskerar att sätta sina spår i kulturlivet. Som ledarsamhälle betraktat menar Holmqvist att Djursholms ideal blir normsättande, att de i hög grad bestämmer villkoren för allt fler. «Hela Sverige utvecklas mot att bli ett Djursholm, i sitt sätt att leva, ideal som hela medelklassen eftersträvar. Då kan det också bli intressant att se vilken typ av kulturkonsumtion som finns i en sån här miljö, om vi alla strävar efter att bli djursholmare.»

Om än svepande så tål analysen att tänka på. För samtidigt som eliten tycks allt mindre intresserad av konst så homogeniseras konstutövarna i allt högre grad. Enligt en ny undersökning som SR:s Kulturnytt företagit säger sig hälften av 19 konstnärliga högskolor vara missnöjda med studentgruppernas representation, «eftersom de inte reflekterar samhället i stort». Medan arbetarklassen fortsätter att dras till borgerliga yrken som kan garantera klassresan, vilket Tiina Rosenberg påpekade i nämnda panel, så visar den senaste statistiken (mellan 2004-2014, som Konstnärsnämnden presenterade i slutet av 2016) att unga människor som utbildar sig till konstnärer i stigande grad kommer från en etablerad medelklassmiljö.

46 procent av landets praktiserande konstnärer i åldern 20-66 – 55 procent bland filmare, högst av alla konstformer – har en eller två föräldrar med eftergymnasial utbildning på högre nivå, jämfört med 24 procent för befolkningen. I de yngre åldrarna är glappet mellan konstnärer och befolkningen ännu större, och det ökar dessutom.

Unga konstnärer utan akademiska föräldrar har högre inkomst, vilket Konstnärsnämndens direktör Ann Larsson menar hör samman med att dessa har fler extrajobb, mindre stöd från föräldrarna. Samtidigt som konstnärer uppvisar mycket högre kapitalinkomster än befolkningen har kulturarbetare trots högre utbildning lägre inkomst än befolkningen. För att bli konstnär krävs, konstaterade Rosenberg, alltjämt självförtroende, kulturellt kapital och förmågan att artikulera sig. Med tanke på kulturprekariatet – och rädslan inför en dyr utbildning med allt mer osäker avkastning – är dessa egenskaper kanske ännu viktigare i dag.

geir

Anneli Jordahl, författare och kritiker med arbetarklassbakgrund, rev ned seminariepublikens applåder när hon, i ljuset av dessa siffror, påtalade bristen på perspektiv inom litteraturens fält: kulturredaktioner, stipendiekommittéer och kritiker uppslukade av medelklassens otrohetshistorier, när så många värre saker händer i världen.

«Om en norrman skriver en roman om sin skilsmässa så läser alla den. Det är oerhört andefattigt, tycker jag, så inskränkt. Det finns så många miljöer som aldrig blir beskrivna för att medelklassen är så introvert och självupptagen.»

Samtidigt har vi den konst och de konstnärer vi förtjänar. Den sociala reproduktionen av konstnärer är förstås inte unik för Sverige, utan sannolikt högst global. Även om Jordahls utspel var förenklande i överkant (och den åsyftade romanen, Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap, är långt bättre de flesta svenska i «genren»), så är det förstås ett fortsatt rimligt ifrågasättande, och något att oroas över. Ändå ligger kanske inte problemet främst och initialt hos landets kulturredaktioner och olika kommittéer – kanske inte heller hos konsthögskolornas rekryterare – som väl ändå har för vana numera att möta och hörsamma utanförskap av social och etnisk betydelse. En hyfsat hållen skildring av en städares vardag passerar knappast obemärkt längre. Frågan är om den kan fånga mer än det pliktskyldiga intresset från medelklassens kulturkonsumenter.

I samma panel påminde Sverker Härd, direktör för Myndigheten för kulturanalys, om den tidiga konstupplevelsens betydelse, att selektionen av konstnärer sker redan i ung ålder, när en kulturupplevelse når ett barn (eller inte), och ett intresse kan etableras. «Access är så viktigt. Och ju starkare socioekonomi desto större chans att komma i kontakt med kultur.» Härd påpekade hur svårt det är att bryta mönstren och att en stor del av arsenalen ligger inom politiken. «För att komma åt den sociala snedrekryteringen måste åtgärder till inom skolpolitiken, regionalpolitiken och infrastrukturen.» Bortom populära mål om tillväxt och integration, viktiga och riktiga i sig, menade Härd att ansvaret ligger hos kulturpolitikerna och i konsten själv, att göra den angelägen och inte minst se till att den sprids över hela landet.

Mot bakgrund av tal om kulturpolitiskt ansvar och påstådda «djursholmifiering» av det svenska kulturlivet går tankarna osökt till en utpräglad men avgjort mindre färglös djursholmare. I bioaktuella Citizen Schein minns titelpersonens amerikanske brorson hur han, när modern inte hade medlen, brevledes vädjade till sin morbror om pengar för att införskaffa en högt eftertraktad cykel. Harry Schein valde att inte möta hans önskan. I stället föreslog han brorsonen att gå och se Vittorio de Sicas neorealistiska standardverk Cykeltjuven.

cykeltjuven

Det är svårt att föreställa sig en vuxen – förälder eller annan tänkbar mecenat, nästan oavsett ekonomisk klass – att göra något liknande i dag. Och vem skulle ha mage att motivera ett avslag med vidare hänvisning till en möjlig konstnärlig upplevelse; låta plånboken vila och i stället åberopa anden?

Av Jon Asp 23 mars 2017