Kazuko Wakayama

Några nyanser av Asghar Farhadi

I februari vann Asghar Farhadi sin andra Oscar för The salesman. Jan Lumholdt träffade regissören redan i Cannes för att prata förtryck och förhoppning i dagens Iran.



Vi börjar med en kindpuss. Den utbyts med Massoumeh Lahidji, en av Cannes-festivalens mest reguljära och sannolikt även duktigaste tolkar; hon behärskar i dagsläget minst fem språk perfekt och tar sig hyggligt fram på ett halvdussin till. Modersmålet är farsi, och på den fronten fanns hon ofta vid Abbas Kiarostamis sida, inte bara som översättare under intervjuer utan också som, enligt den i somras avlidne mästaren, «minutiöst inkännande» dialogredaktör vid inspelningen av Möte i Toscana. Samma uppgift hade hon på Det förflutna av Asghar Farhadi, som nu står intill henne för att svara på frågor om The salesman, regissörens senaste film.

salesman

Madame Lahidji kom från Iran som politisk flykting till Frankrike med sin familj 1982, har aldrig varit åter i hemlandet och kunde gott få sin egen artikel en dag. Strax ska hon på behagligt felfri engelska höras i skuggan av honom vi är här för att träffa. Men för ett par ögonblick står hon i fokus, «utförande» en akt som på samma plats ett par år tidigare nästan blev en internationell «incident».

Jag utbyter en blick med Farhadi. Kopplingen har inte gått honom förbi. Det var ju «hans» skådespelerska Leila Hatami, Simin i oscarbelönade Nader och Simin – en separation, som av Irans biträdande kulturminister Hossein Noushabadi anklagades för att «ge omvärlden en negativ bild av iranska kvinnor». Hennes «brott»: en kindpuss, mottagen av Cannes legendariske nestor Gilles Jacob under invigningen 2014. Hatami gick ut med en officiell ursäkt «till dem vars känslor jag sårat», bedyrade att hon försökt skaka hand (i sig en oren handling gentemot en manlig icke-familjemedlem) och hoppades att den nu 83-årige Jacob kunde ses som en slags farfar i «filmfamiljen». Rop på spöstraff tycks trots det ha hörts i hemlandet, dock i liten och verkningslös skala. Hatami mår bra och jobbar för fullt, låter Farhadi meddela. 

«Någon jätteaffär blev det inte heller. Seriösa medier skulle aldrig ge sig in i så ytliga kontroverser, de skulle se det som oanständigt att beröra sådana ämnen. Samtidigt styrs vi av folk som praktiserar politik utifrån ideologi. Alltså blir en kindpuss både en religiös och en politisk akt i ett sådant land.»

Två år har gått sedan Hatami-affären, som alltså inte blev någon affär, och det ska ännu dröja åtta månader innan Donald Trumps inreseförbud blir en högst reell incident – samt ännu en Oscar. Läget är alltså synbarligen under kontroll här i maj 2016 när regissören håller ännu en världspremiär. 

Efter den franska sejouren med Det förflutna 2013 är The salesman inspelad på hemmaplan. Återigen befinner vi oss i Teheran och precis som i Nader och Simin möter vi ett par, Emad och Rana, två unga skådespelare av «intellektuell» medelklass. I rollerna som Willie och Linda Loman repar de Arthur Millers En handelsresandes död. Allt inleds emellertid med en helt annan och högst handfast dramatik: fundamentet i Emad och Ranas slitna gamla hyreshus ger vika och deras lägenhet blir förstörd. Tack och lov ordnar en vän på teatern en ersättningsbostad. Trots en massa möbler, kläder och annat bråte som den förra hyresgästen lämnat kvar, ser Emad ljust på tillvaron. Äntligen ett break, säger han men får ångra sig när han lite senare kommer hem en kväll och ser blodspår i trappan som leder in i lägenhetens dusch. Rana har överfallits, om än med ytliga köttsår. På insidan tycks det värre, inte minst för Emads del. Med tilltagande besatthet går han till botten med skeendena och konfronteras under resans gång med obehagliga sanningar, främst hos sig själv.

nader

Återigen berättar Farhadi en driven, sammansatt historia, rik på nyanser, full av spänning och med ett slut som öppnar för en ny, minst lika sammansatt historia. Sistnämnda verkar vara något av en favoritmetod.

«Absolut. Mina personer är alltid där, även efter filmens slut. Vad gör de nu, undrar jag då och då, långt efteråt. De hör av sig, ibland är de ganska arga, särskilt när jag börjar berätta om helt nya personer.»

Skulle de någonsin kunna dyka upp igen, eller har du en sträng regel om att låta dem vara?

«Jag vill nog gärna att åskådaren behåller sin bild. Jag vill inte gå tillbaka och modifiera eller bygga ut, eller förstöra bilden jag skapat.»

Med det sagt finns där en del återkommande teman i dina filmer.

«Tyvärr gör det nog det. Helst vill jag att filmerna står självständigt från varandra. Det kan finnas länkar dem emellan men jag vill inte gå tillbaka och påverka mina åskådares känslor.»

Ett möjligt exempel är dessa män som så gärna vill lösa problem, som Emad i The salesman och innan honom Ahmad i Det förflutna.

«Absolut. Män som vill reda upp saker, ibland för alla inblandade. I själva verket har han ingen lösning för någon inblandad. Han försöker och försöker, men bit för bit förstår vi att det beror på en stor skuldkänsla gentemot det förgångna som han nu försöker kompensera.

Samtidigt menar jag att männen i mina filmer är de som vill ha stabilitet och i detta finns deras motiv. Kvinnorna är de med viljan till förändring. Det ger mig det drama jag behöver. Därför är de kvinnliga karaktärerna oerhört viktiga i mina filmer.»

Själv ser jag nog både Marie i Det förflutna och Simin i Nader och Simin som huvudpersoner.

«Helt rätt. Själv ser jag allihop i huvudrollen. Jag kategoriserar eller rangordnar dem inte. Jag försöker hålla samma avstånd till alla, inte tycka om någon mer eller mindre.»

Din egen fru regisserar själv [Parisa Bakhtavar har bland annat gjort komedin Tambourine, 2008] som visades i fjol på Internationella komedifilmfestivalen i Stockholm]. Kan man ana hennes medverkan i skapandet av dina berättelser?

«Ja, faktiskt har mina filmer två regissörer. En är den vars namn du ser på duken. Den andra är min fru, som också är min största kritiker, eller en av dem.»

Du och din familj har tillbringat två år i Paris i samband med att du gjorde Det förflutna. Du har berättat att dina två döttrar ganska snabbt lärde sig franska och vande sig vid den franska vardagen. Nu har ni återvänt till Teheran. Vad fick er att ta det beslutet och vad innebär det i förändring?

«Vissa begränsningar förekommer men också mycket bra saker. Minnen, ursprung... Jag vill inte att mina döttrar mister sina rötter. Jag vill inte avskilja mig från mitt folk. Vi måste uthärda problemen.

Det var viktigt både på ett personligt och ett känslomässigt plan. Jag har ett spanskt projekt som är viktigt för mig men jag kände att jag saknade att arbeta på hemmaplan och behövde göra detta först. Jag vet att man kommer att bereda mig möjlighet att arbeta utanför Iran, jag kommer inte att missa den möjligheten, men jag vill inte gå och bli en iransk regissör som arbetar utomlands. Jag vill också kunna arbeta hemma.»

I fjol fick den arbets- och reseförbudsbelagde Jafar Panahi guldbjörnen i Berlin med en insmugglad film som handlade mycket om censur, vilket The salesman också behandlar när teatersällskapet ombeds skära i texten. Har det, inte minst via Panahis brottsliga aktion, blivit svårare för dig att göra film i Iran?

«Inget har förändrats. Myndigheterna valde helt att ignorera Panahis film. Det är affärer som vanligt. Vår regering för tillfället försöker att öppna upp lite. Det finns en radikal opposition gentemot detta, men uppsåtet finns likväl.

Själv har jag haft en nästan obegriplig resa sedan jag fick min Oscar. Reaktionerna har varit överväldigande positiva, folk har sagt att jag berättar om deras liv. Men visst finns det undantag. I vissa läger ses varje iransk utlandsframgång i som del i någon konspiration. Men när allmänheten är så här positiv så kan man bortse från myndigheternas eventuella invändningar.»

Ofta när vi i «väst» ser film från «kontroversiella» länder kan vi tendera att se dem som skalenliga reflektioner över vad som pågår i landet. Är det rättvist att bedöma ett land utifrån en viss film?

«Kanske både och. Dessutom oundvikligt. Givetvis räcker det inte med en film som representant. Iran har 77 miljoner invånare och en händelserik samtidshistoria med så många turer. Så hur kan en enda film…? Med det sagt är detta en iransk film och en historia om iranier så helt klart framträder en del aspekter av samhället de lever i. Men det går för den skull inte att generalisera hela landet utifrån vad vi säger om dem.»

Frustrerar det dig ibland att du får frågor om politiska och sociala angelägenheter mer än om konstnärliga val?

«I början gjorde det mig inget, det är helt klart en av aspekterna med mina filmer och jag utvecklade gärna mina tankegångar. I dag, däremot, känner jag att det börjar gå lite på tomgång. Frågeställningarna är ständigt de samma. Jag förnekar dem inte men vi går då miste om en dialog om något högre, något ädlare. Konst, kan vi ju kalla det.

Och inte sällan när jag besvarar dessa frågor så tänker jag att detta kunde de ju faktiskt bara leta upp via google i stället. Jag har gått och blivit lite ‹google på Iran› och det är lite lustigt.»

Då ska jag passa på att be att få googla dig på detta: Vi ser Emad i hans jobb som lärare och hans klass med bara pojkar. Vad tror du denna könssegregerade skolform kan ha påverkat?

«Ända sedan revolutionen 1979 har det varit formen i Iran och inga blandade klasser förekommer. Detta är grundkärnan till så många köns- och sexuellt relaterade problem i Iran. Och det är del i filmens mest påtagliga kritik. Varför går inte pojkar och flickor i skola ihop och lär sig vara tillsammans redan i en tidig ålder? Och varför är man så rädd för att sammanföra dem? På ett annat ställe i filmen ser vi en lite pojken som väljer att inte gå på toaletten eftersom hans mamma inte är med och han vill inte låta en annan kvinna hjälpa honom. Redan som så barn lär man sig alltså att göra denna distinktion, att hålla avståndet.»

farhadi-stående

Från ett västperspektiv kan landet förefalla tämligen surrealistiskt. Hur ser du på framtiden?

«Det är inte surrealistiskt. Det är den precisa verkligheten. Ju mer repressiv man är och ju fler restriktioner som läggs på befolkningen, desto mer växer vi. Vardagen är full av olika små kamper som föder uppfinningsrikedom, mognad och bildning, allt i syftet att stå emot förtrycket. Detta pågår i Iran. Du skulle bli överraskad om du gick på Teherans gator och stoppade i stort sett vem som helst och frågade något om USA:s politiska situation, hur det går med valet och vilka kandidaterna är. Vi har järnkoll. Gå å andra sidan ut på USA:s gator och fråga något om Iran eller för den delen USA. Medvetandegraden är en annan där, minst sagt. Vad som är verkligt slående i Iran är mognaden och djupet, också i genomsnittsiraniern. För mig är detta hoppet för vårt lands framtid.» 

Att gå runt på Teherans gator och plötsligt få se en teater som framför Arthur Miller är inte heller förvånande, eller för den delen Albee, Williams, Beckett eller Pinter (en av Asghar Farhadis ledstjärnor; han krediterar Pinters bruk av tystnad som en stor inspiration). Den vitala Teheran-scenen erbjuder regelbundet litteratur- och bildkonstevenemang och så finns det en undergroundrörelse som nämnde biträdande kulturminister ofta har anledning att ondgöra sig över. 

Vi avslutar vårt samtal i Cannes med att ta några bilder i den smekande rivieravinden, avslappnat och informellt. Massoumeh Lahidji hänger på och översätter små bitar här och där, för Farhadi har plötsligt börjat prata lite engelska. Han berättar om den ganska stora högen med filmidéer i sin skrivbordslåda, vissa påtagliga, andra mera flyktiga och förmodligen mer eller mindre omöjliga att genomföra. Jag säger att jag tycker han ska överväga en film om Massoumeh Lahidji en dag. Vi utbyter ännu en bra blick med varandra.

Av Jan Lumholdt 23 mars 2017