Scanbox Entertainment

En handelsresandes skam

«The salesman» lade beslag på en Oscar framför ögonen på «En man som heter Ove» med inspiration från Ingmar Bergmans misskända «Skammen».



Asghar Farhadis The salesman är alltså den iranska film som – jag upprepar mig från förra numret av POV – nyligen snuvade En man som heter Ove på en Oscar för bästa utländska film. «Vi förlorade mot ett politiskt statement», sa Rolf Lassgård då med syfte på Trumps utspel om skärpt visumpolitik. Kommentaren inbjuder, inte minst mot bakgrund av det välvilliga svenska pressuppbådet, till viss eftertanke.

Farhadi, som redan 2012 vann en Oscar för Nader och Simin – en separation, tillhör filmvärldens intressantare regissörer, förvaltare av en iransk filmtradition som pålagd restriktioner ofta lindar in politiska frågor i en förfinad dramatik som tilldrar sig bakom stängda dörrar. Inte sällan borgerlig, men också mer allmänt social; av nationellt märke, men också med universell vidd – och inte minst poetisk. Redan i Cannes förra året premierades The salesman som enda film med två priser i den urstarka huvudtävlingen, såväl bästa manus till Farhadi som pris för bästa skådespelare till Shahab Hosseini, som gör ett minnesvärt porträtt av en verserad intellektuell som, satt under press, förlorar kontakten med sitt rätta jag, eller åtminstone den ädlare föreställningen om sig själv. (Taraneh Alidoosti gör en likaså storartad insats som den faktiskt utsatta kvinnan, men undslapp inte konkurrensen från Isabelle Huppert i Elle vid cannesfestivalen.)

Som motpol till «Oves» påstådda «förfördelning» påminner den iranska filmen i stället om en annan svensk film. Förutom den givna referensen till Arthur Millers En handelsresandes död (som framförs på scen i filmen), är en av The salesmans viktigaste inspirationer nämligen Skammen (som också syns på affisch i filmen). Ingmar Bergmans drama från 1968, om ett musikerpar utan barn som isolerar sig på en ö för att undkomma ett annalkande krig, mötte hårt motstånd av den inhemska 68-vänstern, som med Sara Lidman i spetsen och i ljuset av Vietnam angrep en «apolitisk» regissör som även i denna, en av sina mer politiska stunder, hemföll åt en föregivet borgerlig bubbla med namnlös hotbild.

skammen

I The salesman är det barnlösa paret skådespelare som ställd inför yttre fara – en bostad som plötsligt krackelerar och får sprickor i såväl väggar som glas – tvingas flytta till en ny lägenhet med en redan inneboende hotbild. En thriller som får huvudpersonerna att begrunda sina själssprickor och moraliska förutsättningar inom ramen för en vittgående hederskultur där varje kränkning – föreställd eller högst reell – sätter djupa spår i det mänskliga psyket och cementerar rådande samhällsordning.

I Bergmans film såg Expressens anmälare Lasse Bergström, när det begav sig, «omöjligheten att uppträda mänskligt i en omänsklig situation», en beskrivning som delvis gäller också för The salesman nu, i det att dess humanistiskt profilerade huvudperson inte förmår bryta mönstret och avstå hämnden. Skammen fick sitt inhemska eftermäle begränsat genom en politiserad kulturelit, och har sedan dess inte ägnats nämnvärd uppmärksamhet (utöver Farhadi är det dock flera utländska regissörer som framhåller filmen).

Härom månaden beklagade sig en manusstudent från Stockholms dramatiska högskola – inte den förste att examineras därifrån som jag hör tala i liknande ordalag – över bristen på filmhistorisk förkovran under utbildningen, där varken Bergman eller Widerberg stod på agendan. Då tycks det än viktigare att påtala hur årets iranska oscarvinnare närmar sig det politiska genom det personliga och med en femtio år gammal svensk förebild, samt att det lågmälda och subtila inte utesluter ett bredare genomslag. Och i skuggan av detta: den mindre smickrande bilden av en historielös svensk praktik som döljer det mer tidlösa i vårt kulturarv, vid tiden runt -68 och ännu 2017.

Av Jon Asp 23 mars 2017