Gösta Ekman och Inger Lise Rypdal i «En vandring i solen»

Ekman i skuggan av Ekman

Gösta Ekman dog 1 april, 77 år gammal. Jon Asp minns skådespelarens mindre kända och sällan uppmärksammade sidor.



«Jag har fan i mig blivit akterseglad hela livet», säger Gösta Ekmans sörjande adjunkt i miniserien Soldater i månsken, som han finner halva sitt jag kvar på Östersjöns botten, med syfte på de han förlorade i Estonia-katastrofen. På kafé möter han, denne Gunnar (namne med Papphammar), upp dottern (spelad av Frida Hallgren) och undrar om hennes café au lait är choklad, innan han tar fram några vinylskivor, bland annat Bob Dylans «The times they are a changin'» och beställer in «en vanlig jävla tepåse». Rollkaraktären ger uttryck för egenskaper som den mediala och kollegiala bilden av Gösta Ekman sällan medger: bitter, snarstucken och alltför bakåtblickande. Men tolkningen rymmer också en melankolisk sida som Ekman behärskade, men som sällan fick fritt spelrum i skådespelarens karriär.

soldater

När Gösta Ekman den äldre dog (i förtid) utbröt i det närmaste landssorg, skriver Lars Löfgren i historieverket Svensk teater (2003). «Hans scenkonst var hängiven och förnyande och han överlämnade sig villkorslöst till publiken». Riktigt lika många tårar rönte inte Gösta Ekman den yngre, barnbarn till sin namne, när han dog 1 april i år, 77 år gammal. Men kanske ändå inte långt färre, och förstås ännu flera skratt under sin exempellöst omnipotenta karriär, «den svenska kulturlivets egen Forrest Gump», för att låna en formulering från biografskrivaren Klas Gustafson i Farbrorn som inte vill va’ stor (2010), efter en animerad tv-serie som Ekman lånade sin röst till 1979.

Bland många skribenter – sörjande och tillskyndande i varierande kombination – fokuserar merparten på den oförvitliga solidaritetsmänniskan och förstås på den ojämförlige skrattmakaren som med humor och svärta fick hela svenska folket på fall, som enligt Lars Ring i Svenska Dagbladet, «blev den grå herr Gunnar Papphammar som bor inuti oss alla», som «gav kropp åt allas vårt snubbel». På samma sida bedyrade Andres Lokko den bortgångnes betydelse: «Hos Gösta Ekman fanns så hur fruktansvärt mycket som präglat oss i Killinggänget.»

Denna formbara läggning – snubblande och drumlande – har förstås varit nyckeln till Ekmans breda framgång, men också till den ensidiga bild som skymmer aktörens «seriösare sida». En talande scen återfinns i Lorry-gängets Ogifta par - en film som skiljer sig, där Ekman spelar sig själv. I krogmiljö blir han ansatt av Johan Ulvesons eländiga skådis som beklagar att Ekman inte fått några andra (läs tyngre) roller, såsom Hamlet. Scenen sammanfattar nog mångas syn på Gösta Ekman: ett komiskt snille, men (självvalt?) förvisad till gyckel. Även om flera undantag finns så undrar man varför.

Varför hamnade denne allvarsamme unge man – som tidigt utvecklade sitt konstnärliga utanförskap, med förpliktande familjearv och betydelsebärande skolning som regiassistent för både Ingmar Bergman och pappa Hasse Ekman – nästan uteslutande i komedifacket, snubblandes i var och varannan produktion? Från det stora genombrottet med Hasse och Tage via «Papphammar» vidare till «Jönssonligan» – ett otal roller på alla tänkbara scener och i alla möjliga medier?

Detta lyckades inte heller nämnda Ekman-biografi svara på, om än teckna en viss bakgrund till. Som så ofta satte barndomen sina djupa spår. Försummad av en arbetsnarkoman till far och delvis också av den skånska adelsmodern (som även hon satte sig själv i centrum), hamnade Gösta som femåring i Limhamn, där han vantrivdes hela uppväxten. Efter lärlingstiden med Bergman på Malmö stadsteater i tonåren, följt av allmänt missmod och självmordsförsök, skickades han en vår till Paris för att därpå återvända till födelsens Stockholm. Att han körde vid sitt enda inträdesprov till Dramatens scenskola, drygt 20 fyllda, lär vara en annan viktig variabel. Först 50 år senare skulle Ekman åter sätta sin fot på nationalscenen, då som regissör och under ledning av arbetskollegan och tredje hustrun Marie-Louise Ekman.

Gösta Ekman som fenomen kastar tänkvärd skugga över ett kultursverige i utveckling, som i sin tur återspeglar konstnärens val, varför Ekman blev den aktör han blev. Kanske var det av självkänsla, att tillfredsställa en bred publik; kanske var det också av rädsla för att möta samma tragiska öde som släktingar och kolleger gjort, komedi som motvikt till livets svårare sidor.

Med sin intelligens, professionalitet och höga arbetsmoral är Gösta Ekmans betydelse – som många påpekat – att jämföra med få andras i vårt land. Men det går också att se hur kultursverige – under publikens naturlag och branschens ovilja att bryta mönster – någonstans också begränsade Ekmans fulla potential.

Av Jon Asp 11 apr. 2017