Henri Desaunay

Från Krakel och Méliès till verklighetens Mali

«Var finns jag när jag nu inte kan fördjupa mig i pappscenografi, back projections eller analoga kameratricks à la Méliès?» Regissören Elisabet Gustafsson lämnar «Krakels» trygga värld och tar oss med till Malis verklighet i ett försök att göra dokumentärfilm.



«Jag står här nere nu.»

Det är taxin som väntar. Klockan är 03.50.

När jag reste till Luleå för att spela in Krakel Spektakel grubblade jag länge huruvida jag skulle ta min kappa i kamelulster. Allt annat tog andra hand om. Den här gången försäkrar jag mig återigen att malariatabletterna, vaccinkortet, filmtillståndet och visumet ligger i ryggsäcken. Och att flyget går till Bamako, Mali, med mellanlandning i Paris.

krakel

Förra gången filmade jag med Alex som jag hade arbetat med i 14 år. På inspelning behövde vi sällan diskutera, bara stämma av, eftersom allt var så förberett. Tillsammans med produktionsdesignern Jérôme hade vi under två års tid bearbetat «Krakels» visuella utmaningar. Inför avfärden till Luleå kände jag mig trygg.

Den här gången kommer i stället en Henri dyka upp på Roissy Charles de Gaulle.

Han verkade trevlig på Skype och jag har fått honom rekommenderad. Förra gången skulle precis alla frågetecken rätas ut innan första bildrutan skulle tas. Den här gången finns så många att de inte ens går att räkna. Hur gör man en dokumentärfilm om man inte vet vad man ska filma i förväg? Och varför inte göra en liten enkel berättelse om en gumma i Småland ? Måste jag resa ända till Mali dit UD avråder alla från att åka? Och varför ge sig in i dokumentärfilmsgenren där det redan finns så många begåvade människor? Vad försöker jag bevisa?

Sista kvällen ser jag dokumentären om Nick Cave, 20 000 days on earth. Inspirerad. Är det så jag också ska göra? Eller hur ser min dokumentärfilm ut när andra förknippar mig med scenografi och stumfilmshumor?

Vi har gjort en känslosam intervju om dödsögonblicket av Sophies stora kärlek i livet. Hur långt ska man pressa sin huvudperson? Får jag fler chanser i samma ämne eller vad det här den enda? Varför lämnar jag inga pauser när hon pratat klart? Tourettes-likt hasplar jag mig ofta ur en fråga när jag blir alltför medtagen, för att pausen gör mig stressad.

Det enda jag vet är att jag ska ta reda på om det finns någon historia att berätta om min syssling Sophie Sarin som bor och driver ett boutiquehotell i lera utanför Djenné i mellersta Mali. Som f d fotomodell, statist i Jesus Christ superstar, tidigare bosatt på Papua Nya Guinea, Burundi mm, kan hon beskrivas som en «larger-than-life»-karaktär. Bland annat. Som liten var hon mytisk för mig och vi träffades först 2006 i London där hon bott längre tid än i Sverige. Då hade hon bestämt sig för att lämna sitt trygga liv i Notting Hill för att bygga ett hotell i lera i Mali. Elva år senare ska hon flytta hem igen. Tillsammans med en annan kvinna är hon nu änka efter Keita som gick bort i cancer förra året. Alltså, han hade två hustrur, för bigami är här inte alls ovanligt. Sophies hotell ska stängas i juni. Islamisterna har i flera år lurat runt hörnet men hela tiden lämnat henne i fred. Jag utgår från att filmen kommer handla mycket om avsked och uppbrott. Och politik. Gör jag såna filmer? Är det privata Elisabet som reser eller regissör-Elisabet? Går det att skilja på de två? Var finns jag när jag nu inte kan fördjupa mig i pappscenografi, back projections eller analoga kameratricks à la Méliès? Finns det en förhöjd realism och skruvad verklighet även i historien om Sophie?

motorcykel

Jag hade sett fram emot en lång lunch med Henri på CDG innan avfärd. Påföljande morgon skulle vi börja filma. I stället flåsar han stressigt till gaten strax innan den stänger. Mot sin vilja har han fått checka in en hel väska med objektiv, som han nu är orolig för.

På Bamakos flygplats i 30 graders värme kl 21 väntar en Mamadou (vilket 90% av alla maliska män som vi träffar heter), som ser till att vi tar oss helskinnade genom kontrollerna. Alla västerlänningar vi ser är militärer, även flera svenska sådana. Den hårda säkerheten i landet slår emot mig, först oförberett, sen vänjer man sig. Våra första två nätter i huvudstaden på det enkla hotellet The Sleeping Camel, ligger precis bakom tyska ambassaden. Taggtråd, kameror och vakter överallt. Detta enkla hostel har råttor på gården, påflugna och tufsiga kaniner kring borden, men känns tryggare än t ex Radisson där 22 personer sköts ihjäl 2015. Strax före vår avresa grips två jihadister som planerade en stor attack i Bamako. Borde jag känna mer oro än jag gör?

Henri och jag diskuterar hur vi ska filma, två grundläggande saker: 1. Vill du vara med i bild? Nej. 2. Hur ska Sophie filmas? Ligg nära bakom henne, subjektivt. Vi ska ta reda på vem hon är, låta det synas i kameran.

Okej, svarar han, sen får jag filma allt och hela tiden. Ja, tänker jag, det är kanske så man planerar en dokumentärfilmsinspelning. Här finns inte utrymme för någon mer research. För nu börjar det.

För varje moment förstår jag alltmer hur Henri jobbar, intuitivt, där han impressionistiskt letar nyfiket med kameran. Han fångar palmbladsskuggor på fasader, låter stolpar och buskage vara kvar i förgrunden för att med skärpan söka upp något långt borta. Och det går snabbt. Henri visar sig vara en genidrag för projektet. En outtröttlig fotograf med fler objektiv än t-shirts i bagaget, en stabilisator (Rona) för korta åkningar och en anordning för att sätta fast kamera på motorhuven. Han kommer dessutom ha ett oändligt tålamod med såväl den 40-gradiga värmen som den temperamentsfulla intervjupersonen.  

henri

Efter två nätter ska vi lämna Bamako. Vi är redan sena. Vår fixare och chaufför hjälper Henri att sätta fast kameran på motorhuven på jeepen. Sophie ringer för andra gången, undrar om vi fortfarande inte är klara. Vi är tio minuter försenade och skulle ha plockat upp henne vid det svenska residenset där hon övernattar vid varje besök. Jag försöker parera mellan att låta fotografen göra sitt jobb och hantera resans viktigaste persons otålighet. Detta kommer sedan att göras flera gånger per dag under hela vistelsen. Aldrig påverkar det dock min och Henris arbetsrelation vilket är ett mirakel i ömsesidig respekt.  

När vi åker mot den massiva trafiken och startar vår nio timmars långa bilresa, har vi redan kastat oss in i filmarbetet senaste dygnet. Jag släpper Henri fri att hitta bilder och undrar om det är ett modigt drag av mig eller för att jag inte vet hur man borde göra. Vi har gjort en känslosam intervju om dödsögonblicket av Sophies stora kärlek i livet. Hur långt ska man pressa sin huvudperson? Får jag fler chanser i samma ämne eller vad det här den enda? Varför lämnar jag inga pauser när hon pratat klart? Tourettes-likt hasplar jag mig ofta ur en fråga när jag blir alltför medtagen, för att pausen gör mig stressad. Frustrationen över min egen insats är stor när jag går igenom materialet. Dokumentär är kanske inte min genre i alla fall. 

Kvällen före avresa från Bamako har vi ätit middag med svenska ambassadören Eva. När hon får veta att vi ska stanna nio nätter hos Sophie i Djenné blir hon orolig. På grund av säkerhetsläget borde vi lämna Djenné och sova borta ett dygn, för att sedan komma tillbaka och berätta att planerna blir ändrade. Av samma orsak borde Henri inte utge sig för att vara fransman. Det hela blir förvirrat för oss båda, vem är han då? Schweizare? Belgare? Svensk, föreslår Eva. Det första rådet kommer vi att följa, men inte det andra, han glömmer bort sig och dessutom pratar ju vi franska med varandra – vilka svenskar gör det? 

Halvvägs upp till Djenné gör vi paus för att filma Sophies besök hos Keitas första hustru Mai, den andra änkan som även har två barn med honom. Sophie vill först inte ha mygga på sig, men övertalas. Det är tydligt att situationen är känslig. De båda hustrurna har numera bra kontakt men Sophie vill inte att vi intervjuar Mai. Jag släpper kontrollen över situationen och väntar utanför eftersom jag inte får plats. Sophie styr upplägget och Henri gör vad han kan med fönsterluckor som slår igen och försämrar ljusflödet. Inget tas om för hans skull. Ska jag efteråt känna frustration eller vara nöjd över att kontakten med Mai trots allt gick bra? Att vi faktiskt fick en bild där de bägge kvinnorna håller i varandras händer? Hade det varit drama vet jag precis vad jag hade krävt för att känna lugn. Men nu fortsätter jag bara flyta med när jag inte kan kontrollera situationen.

tre-i-båt

På liknande sätt rullar inspelningen vidare. I Djenné är vi tillsammans med Sophie de enda vita, så det är svårt att smälta in med kameran. Barn flockas närgånget, men alla är vänliga. Jag och Henri dricker vätskeersättning och lär oss att kameran överhettas vid långa tagningar. Sophie styr agendan för vad som filmas, men så kan vi inte heller köra ett helt eget spår; det är ju hon som är ämnet. Gränsen suddas heller aldrig riktigt ut när vi filmar och när vi är privata. På kvällarna äter vi trerättersmiddag tillsammans och ofta plockas kameran fram även då. Efteråt förslår hon varje kväll att vi ska se en film tillsammans. Vi vill egentligen dra oss tillbaka, kopiera hårddiskar, diskutera vad vi har filmat och vad som återstår, men det är svårt att säga nej. En gång ger vi vika och går över till hennes hus och tittar på Jesus Christ superstar. Den israeliska öknen blandas med den utanför våra lerhus. Henri somnar sittandes medan Sophie gör dansrörelserna sittandes. Allt minns hon.

Vi följer alltså ambassadören Evas råd och tar avsked av hotellpersonalen halvvägs in i perioden. Då har vi i 24 timmar delat hotellet med 15 amerikaner från ambassaden i Bamako och fyra maliska soldater som håller på att tränas upp av säkerhetskonsulten Jeremy. Han blir vårt stora samtalsämne resten av resan och ingen av oss tre vet om han var på riktigt. Amerikanarnas syfte var att stämma av säkerheten inför ambassadörens kommande besök till Djenné och Sophies hotell. Ingen av dem fick hamna på bild. Henri tar det på allvar men det enda jag vill är att tvångsmässigt fotografera hela tiden. Plötsligt känns säkerhetsläget på allvar, fotogenlampor på middagsborden ombes att släckas och de tungt beväpnade nattvakterna avlöses varje timme. Alla utom Jeremy är ytligt kortfattade och artiga. Hans djupa whiskeyröst beror förmodligen på ett rikligt intag och vi förstår att han är en legionär som rör sig mellan konflikter. Liberias armé är det han som tränat upp. Han kikar på några klipp på min dator och berättar hur jag borde lägga upp historien. Han kan sånt också tydligen. Jag frågar om omställningen till familjelivet i Washington D.C. Han sammanfattar det med svårigheten att gå och handla: «there are too many choices». Kanske Jeremy blir nästa films huvudperson?

Efter vår 24-timmarstur till staden Mopti vid Niger, är vi alltså tillbaka igen på hotellet. Märkte någon att vi var borta? Manövern känns teatral, men vi rapporterar till Eva att vi följde hennes råd. Det känns bra. De sista dagarna arbetar vi intensivt för att checka av på måste-filma-listan. Henri är fortfarande outtröttlig, men snart börjar min kropp tröttna på att stå i gassande sol. Borde jag engagera mig mer i hans val av inklippsbilder? Eller är det vid klippbordet som jag som dokumentärfilmsregissör egentligen träder in? Han trivs i sin självständighet och jag med det han filmar.

Som f d modell är Sophie både tacksam och krävande att filma. Hon vet hur hon en gång såg ut och har därför svårt att förlika sig med sin artrosömmande rygg och en numera åldrande kropp. Flertalet gånger exploderar hon över Henris konsekventa filmande bakom hennes axel, ibland över att han måste ta inklippsbilder och vi måste vänta i den heta bilen. Allt säger hon på svenska och jag försöker parera. Jag går bort till honom och frågar snällt när han är klar. «Dans deux minutes», blir standardsvaret.

huvudperson

Lika snabbt som Sophies humör blossar upp, lägger det sig och efter vår hemkomst öser hon rikligt med beröm över honom.

Efter tolv oerhört intensiva dagar och 2,5 TB senare, reser vi hem. Det ska ta några dagar innan kroppen är återställd och jag har därför svårt att till en början greppa upplevelserna.  

När jag nu går igenom materialet ser jag mina brister men försöker samtidigt betrakta det rättvist. Det mesta var nytt inför den här resan. Om man dessutom som filmskapare vill förnya sig själv, finns det inte heller några andra val än att kasta sig ut. Eller som här: på ett plan till ett land som UD tydligt avråder ifrån. I Malis öken fanns inte buskar i kartong eller trygga studioväggar. Inte heller någon tydlig plan att följa. Däremot har jag precis som i «Krakel» följt min intuition. Och när jag vid en middag under stjärnorna berättade för några gäster att en av mina stora inspiratörer var George Méliès, skrattade Henri till. Hans också. Kanske vi båda kände det på oss. När han senare, väl tillbaka i Paris, skickar sin kortfilm, ser jag flera gemensamma drag med mina. Men ingen av dem har på papperet några likheter med dokumentären om Sophie. Det vi gjorde var att följa våra respektive intuitioner. Kanske det är där allt sitter trots allt?

Av Elisabet Gustafsson 11 apr. 2017