SF Studios

Hollywood och politikskräcken

Karin Svensson ser filmvärldens namnkunniga regissörer – från bioaktuella Lone Scherfig till Ewan McGregor – ducka för känsliga frågor som kan avskräcka den breda biopubliken.



London 1940. Staden plågas av Blitzen och den klarögda copywritern Catrin Cole har fått ett nytt jobb. Hon ska skriva manus till en statligt sanktionerad biofilm, ett verk som med autenticitet och optimism ska gjuta mod i de krigströtta britterna. Eller ja, hon ska assistera de manliga manusförfattarna med «pjunket» – kvinnodialogen.

Lone Scherfigs bioaktuella film Their finest hour är en skamlöst underhållande publiktjusare, med smart dialog, underfundig humor och mycket tårar. Huvudpersonerna är vackra, liksom kläderna, miljöerna och musiken.

their finest

När jag ser den, på Londons filmfestival i oktober, drabbas jag också av hur politiskt aktuell den känns. När Catrin kämpar för att de kvinnliga rollfigurerna i propagandafilmen ska få mer och viktigare saker att göra – som att laga en trasig båtpropeller på öppet hav för att kunna skeppa hem en båtlast med skadade soldater från Dunkerque – känns det som att filmen går i direkt dialog med de senaste årens diskussion i filmbranschen: om mångfald bland manusförfattare också skulle kunna skapa mainstreamfilm som stämmer bättre överens med världen som den ser ut i dag.

Men när jag några timmar senare på en presskonferens med Scherfig och hennes skådespelare frågar om just detta – om det var medvetet val att göra en film som lyfter fram betydelsen av kvinnliga manusförfattare – möts jag av ett oväntat svar:

«När vi pratar om feminism tycker jag att vi ska fokusera på tredje världen och kvinnor som är mindre priviligierade än jag. Jag jobbar med män som inte alls förtrycker. Vi har ingenting att klaga på. Bakom stängda dörrar med små grupper kan jag ta upp förändringar som måste göras men det vore otacksamt av mig att göra det här», säger hon med ett stelt leende.

Hon får medhåll av skådespelerskan Rachael Stirling, som spelar en kvinnlig (och lesbisk) statstjänsteman i filmen.

«Till skillnad från filmen inuti filmen så är Their finest hour inte ett flaggviftande verk. Det handlar om glädje och är en hyllning till kvinnor, men inte något ställningstagande. Man kan tillskriva den ett feministiskt budskap, men det är inget som vi står och skriker om.»

Ewan McGregor för ett liknande resonemang i en intervju om sin debutfilm American pastoral. Filmatiseringen av Philip Roths roman utspelar sig i New Jersey på 60-talet och handlar om en familj som slits isär när tonårsdotter radikaliseras av Vietnamkriget, och begår ett terrordåd. Men McGregor vill inte göra kopplingar mellan filmens innehåll och dagens problem med radikalisering och terror.

mcgregor

«Jag gjorde inte filmen för att den skulle vara relevant idag. När vi iscensatte raskravallerna så insåg jag att det påminde om bilderna från ‹Black lives matter›-kravallerna, men det var enda gången som jag såg den kopplingen. Jag var inte intresserad av att använda den här historien för att berätta om vår tid, jag ville göra en film om 60-talet i USA.»

På ett sätt är Scherfigs och McGregors oro för att tolkas som politiska filmare begriplig. Hollywood blir ofta misstänkliggjort för sin påstådda politiska agenda, och under 50-talets kommunistjakt förvandlades misstankarna till fängelsestraff och yrkesförbud för filmarbetare som ansågs ha ‹icke-amerikanska› åsikter. Beroende på rådande samhällsklimat har filmer anklagats för att gå högerns eller vänsterns ärenden.

Men samtidigt finns ju politiken där, i filmerna – vare sig det handlar om att upphöja amerikanska soldater till halvgudar (som i förra årets 13 hours: The secret soldiers of Benghazi) eller att diskret väva in ett homosexuellt par i handlingen (som i Independence day: Återkomsten och Star Trek beyond). Gränsen verkar gå vid att öppet prata om sin film i politiska termer, snarare än att berätta politiska historier.

Det blev Charlie Chaplin varse, när Hitler-satiren Diktatorn hade premiär 1940. Då hade han gjort succé med filmer som Stadens ljus (1931) och Moderna tider (1936), kärleksförklaringar till den lilla människan och rasande attacker på maktmissbrukande auktoritetsfigurer. Chaplins uppväxt med en alkoholiserad pappa och en psykiskt sjuk mamma, och senare i ännu värre misär på ett av Londons fattighus, grundlade ett livslångt politiskt patos.

chaplin

«Chaplin var antiauktoritär, och riktade in sig på människor med makt som gjorde livet svårt för vanligt folk: hyresvärden, förmannen, gatupolisen, domaren som friar de rika och fängslar de fattiga», berättar Steve Ross, historiker och författare till boken Hollywood left and right: How movie stars shaped American politics.

Men när Chaplin i Diktatorn höll ett tal om en värld utan gränser och med vetenskap som rättesnöre i stället för  religion, blev det början till slutet på hans popularitet. Karikatyrer av maktmissbrukare kunde publiken uppskatta, men ett politiskt brandtal blev för magstarkt.

«Talet var ett rop på fred, men folk gillade inte att Chaplin slog hål på illusionen. De ville inte att filmdukens fantasifigurer skulle ta kontroversiell politisk ställning, säger Steve Ross.

Ordet «kontroversiell» verkar vara den röda flaggan här, som ett slags antites till «kommersiell». Precis som Facebook censurerar bildmotiv som kan tänkas uppröra konservativa konsumenter –  ammande mammor, Den lille havfrue i Köpenhamn och det ikoniska fotot av den nakna, napalmbrända vietnamesiska flickan Trang Bang – vill de stora filmbolagen undvika kontroverser som kan skrämma bort potentiella biljettköpare.

När Pixar-filmen Bilar hade premiär 2006 intervjuade jag filmstudions vördade grundare John Lasseter På frågan om hur han såg på filmens bilvurm kontra problemet med växthusgaser surnande han till rejält: «Du försöker göra det här till en kontroversiell film, men det är det inte, snäste han förnärmat.»

Rädslan för det kontroversiella blev också uppenbar i turerna kring  Michael Moores film Fahrenheit 9/11, som beskrivs i boken Politics and film av Daniel P Franklin, amerikansk professor i politikvetenskap. Moore hade gjort stor succé med Bowling for Columbine 2002, en film som kostade fyra miljoner dollar att göra och drog in 30 miljoner i biointäkter bara i USA. Nu ville han undersöka kopplingar mellan den sittande presidenten George W Bushs familj och Usama Bin Ladin, och säkrade finansiering med produktionsbolaget Icon. Men när Mel Gibson, delägare i Icon, fick nys om detta stoppade han samarbetet – han var mitt i arbetet med sin våldsamma Jesus-skildring The passion of the Christ, och tyckte att det räckte med kontroverserna som den filmen skapade. I stället plockades filmen upp av Disney-ägda Miramax, men när konservativa krafter började pressa företaget beslutade man sig för stoppa filmens distribution. Michael Moore hävdade, mot Disney-chefen Michael Eisners nekande, att Disney inte ville riskera att förlora skattelättnader i Florida, där presidentens bror Jeb var guvernör.

Konflikten slutade med att Miramax-cheferna (och bröderna) Harvey och Bob Weinstein lämnade Disney och själva köpte distributionsrättigheterna. Filmen möttes av organiserade protester och blockerades från många biografer men vann guldpalmen i Cannes och sågs av en rekordpublik – något som Michael Moore har tackat motståndarna för. Han menade att kampanjen mot filmen fick publiken att hitta till biograferna.

Men sådant kan man förstås inte veta i förväg, och Hollywood tar det säkra före det osäkra. Ändå sipprar det politiska tankegodset obönhörligen in i mainstreamfilmerna – särskilt i filmer som berättar om historiska skeenden. I sin avhandling Film och historia: historisk Hollywoodfilm 1960-2000 från 2004 konstaterade filmvetaren Mats Jönsson (med exempel som Sista natten med gänget, First blood och Rädda menige Ryan) att historiska filmer säger mer om sin samtid än om tiden som de skildrar. Medvetet eller omedvetet tittar filmarna och publiken på historien genom nutidens politiska lins.

Filmskaparna kanske inte vill prata om det – men ingen kommer undan politiken.

Av Karin Svensson 11 apr. 2017