Garrel som Godard i «Redoutable»

Våren tillhör Frankrike

Frankrike står i händelsernas centrum i vår, på olika plan. Om ett par veckor inleds presidentvalet och i veckan blir det känt vilka filmer som tävlar i den sjuttionde upplagan av Cannes filmfestival.



I veckan offentliggörs cannesfestivalens officiella program under sedvanlig uppståndelse på en presskonferens i Paris, i år tidigarelagd en vecka för att undvika den omedelbara konkurrensen från den första omgången av det franska presidentvalet 23 april. Sedan länge är det klart att festivalens 70-årsjubileum sker sista veckorna i maj, 17-28 maj, för att inte kollidera med valets slutomgång 7 maj.

Det är onekligen en händelserik fransk vår världen går till mötes, där också filmen och politiken tycks korsbefrukta varandra på delvis välkänt franskt manér. Dramat tar nämligen form i snarlika förtecken i verkligheten och i fiktionen. Ta till exempel den senast tillkomna huvudpersonen – Emmanuel Macron – socialistpartiets utbrytande ekonomiminister som under den egenlanserade centrist-grupperingen En marche ! och efter konservative François Fillons tapp i samband med anställda hustru-affären seglat fram som mångas favorit – på hemmaplan såväl som utomlands – i hopp om att hindra Marine Le Pen från att gå hela vägen. Enligt den senaste månadens undersökningar är Macron och Front nationals ledare de två som tippas gå vidare till andra omgången (även om försprånget minskar). Väl i en andra omgång förväntas Macron kunna dra avgörande fördel av många spridda antifascistiska röster – som en tänkbar repris från 2002, då en sällsynt vacker resning mot främlingsfientliga krafter tillät Chirac att casha in rekordhögt från solidariska socialistanhängare (med Lionel Jospin borträknad) för att hålla Le Pen senior stången.

I skuggan av detta förpliktigande ansvar – inga fadäser nu på upploppet, inga begravda lik röjda för väljarkåren – bär Macron på en annan i utländska ögon frapperande historia, dock mer comme-il-faut på fransk mark och inte minst i fransk fiktion. Den 39 år lillgamle Macron, sedan länge ett aktat namn i franskt näringsliv och utbildad vid ENA (den franska elitskolan för blivande presidenter och ministrar), har därtill en mer privat alma mater på cv:t. Hans enskilt viktigaste «tutor» är den nuvarande hustrun tillika hans nära rådgivare Brigitte Trogneux, en 63-årig lärare som för snart tjugofem år sedan verkade som Macrons fransk- och dramalärare på ett jesuitgymnasium i Amiens.

macron

Macron, känd för att som ekonomiminister recitera Molière i tv, var tidigt i framkant: lovande pianist och protagonist i skolpjäser som Trogneux regisserade. I samma klass gick för övrigt ett av hennes tre barn. Delvis av takt flyttade Macron till Paris för att fortsätta sina gymnasiestudier. Ett par år senare bröt senare Trogneux upp från sin man och skaffade en tjänst i Paris för att ansluta till Macron, som lovat att aldrig släppa henne. 2007 gifte de sig.

Berättelsen tycks som tagen från en bok eller film av franskt snitt, en typ av relationer som trikolor-skeptiker ofta vill ifrågasätta med hänvisning till antingen generell olämplighet eller brist på trovärdighet; sådant förekommer inte i verkligheten, i alla fall inte så ofta som fransmännen verkar mena. Men här får dessa kritiker delvis svar på tal. Dessutom kan konstateras att åldersskillnaderna faktiskt sker i båda riktningarna; Macron är 24 år yngre än henne. (Händelsen minner för övrigt om förhållandet mellan Johan Widerberg och Marika Lagercrantz i Lust och fägring stor, enligt Bo Widerberg-biografen Mårten Blomkvist regissörens mest nya vågen-influerade film.)

lust

Om Emmanuel Macron lever upp till omvärldens förväntningar och checkar in i Elyssé-palatset senare i år det lär det inte dröja länge innan denna berättelse också når vita duken (i Frankrike är det inget problem att presidenten porträtteras under sittande period, som till exempel fallet Nicolas Sarkozy och La conquête, 2011). Tänkbara i huvudrollerna i så fall: Isabelle Huppert och Sarkozys före detta svåger Louis Garrel, två skådespelare som förutom stjärnkvalitet har ett gemensamt förflutet som sexuella åldersöverskridare i incestuösa Bataille-skrönan Ma mère. Garrel förekom även i samme regissörs – Cristophe Honorés – Prinsessan de Clèves-tolkning La belle personne, då i rollen som läraren som förälskar sig i den unga eleven (Léa Seydoux).

Och för att återgå till cannesfestivalen och tänkbara centralfigurer så lär såväl Garrel som Huppert förekomma i minst en tävlingsfilm vardera. Ännu har dock inga titlar tillkännagivits och antalet tillkommande filmer lär bli fler än vanligt.

Frågan, som den samlade filmvärlden ställer sig varje år, är vilka filmer som hinner klart, vilka får dispens in i det sista och vilka vinner slutligen festivalgeneralen Thierry Frémaux gunst eller passas vidare till Venedig? Huppert framstår för övrigt som en alldeles egen variabel i sammanhanget. Hur många tävlingsfilmer kan/får denna globalt sönderhyllade skådespelare vara med i utan att det skaver? I år ser hennes permanentade roll som Cannes-drottning dock ut att möta viss konkurrens från en ansenlig australisk diva, Nicole Kidman, en annan av Frémaux favoriter som väntas i flera tävlingsfilmer (bland annat i Sofia Coppolas nya film, se nedan).

kidman

Nyligen blev det känt att mexikanen Carlos Reygadas inte kommer bli klar i tid med sin nya film, medan tidigare guldpalmsvinnaren Abdellatif Kechiche (Blå är den varmaste färgen) har gjort två filmer i stället för en och därmed trasslat in sig i en rättstvist. Emotsedda Mektoub is mektoub, en filmatisering av en roman av François Bégaudeau (som även låg bakom guldpalmsvinnaren Mellan väggarna) kommer därför inte bli aktuell för Cannes.

Medan vi följer fortsättningen listas här några filmer (utan särskild ordning) som gärna får spela i årets festivalupplaga.

  1. Le redoutable (Michel Hazanavicius). The artist-regissören Hazanavicius har en del att bevisa efter ljumma andra världskriget-filmen The search (i Cannes-tävlan 2014). Med sin nya film Le redoutable, som nämnts som en tänkbar invigningsfilm, riktar Hazanavicius ljuset mot fransk films kanske mest uthålliga enfant terrible. Filmen är en biopic om Jean-Luc Godard i trakterna av uppslitande 68-upplevelser i Paris och Cannes. Inget lätt projekt att ro i hamn men sett till förlaga är de konstnärliga möjligheterna betydande. Den självbiografiska romanen Un an après av Anne Wiazemsky, Godards dåvarande skådespelarmusa och partner, är en sällsynt rik skildring av en man under ständigt inflytande och föremål för flera humörsvängningar (dessvärre finns inte boken i svensk översättning). JLG spelas av Louis Garrel medan Nymphomaniac-aktrisen Stacy Martin gör Wiazemsky.
  2. De bedragna (Sofia Coppola). En annan tänkbar öppningsfilm är Coppolas De bedragna (svensk premiär 1 september). Efter att The bling ring öppnade sidosektionen Un certain regard 2013 tycks investeringen större här, sett till både format och skådespelarkaliber. Filmen är en västern med bland andra Nicole Kidman, Elle Fanning, Kirsten Dunst och Colin Farrell. Den sistnämnda spelar en sårad soldat som i inbördeskrigets Virginia vänder upp och ned på tillvaron för några unga kvinnor på en flickskola.
  3. The killing of a sacred deer (Giorgos Lanthimos). Farrell och Kidman mönstras även tillsammans i Lanthimos The killing of a sacred deer. Den grekiske regissören återvänder med en dysfunktionell familjeskildring och ännu en animalisk titel (efter Dogtooth och The lobster). Men blir filmen klar i tid?
  4. Dark river (Clio Barnard). Efter känslouttömmande Oscar Wilde-adaptionen The selfish giant tog Cannes och filmvärlden med storm 2013, då belönad i sidosektionen Quinzaine des réalisateurs, har Clio Barnard alla möjligheter att växla upp till officiell festivalstatus. I Dark river spelar klasskådespelaren Ruth Wilson Alice som efter 15 års bortavaro återvänder hem efter att fadern dött för att göra anspråk på familjegården. 
  5. Happy end (Michael Haneke). I Calais ofta citerade migrationsdjungel utspelar sig Michael Hanekes senaste film. Om österrikarens andra guldpalmsvinnare Amour var en av de mest uppriktiga titlarna så finns det anledning att tro att förevarande är mer ironiskt menad. Eller rör det sig snarare om en genrelek i Funny games tappning? Storartade Emanuelle Riva (hustrun i Amour) gick bort härom månaden, men Jean-Louis Trintignant och Isabelle Huppert återförenas här. Enligt den senare påminner den av österrikarens filmer mest om Kod okänd, vilket är ett gott tecken.
  6. April’s daughter (Michel Franco). Mamma/dotter-skildring med Julieta-stjärnan Emma Suárez som kan falla den jurypresidenten Pedro Almodóvar i smaken. Oavsett så borgar den mexikanske regissörens kvaliteter för ännu ett minnesvärt drama, enligt Franco själv med likheter till såväl debuten Smärtgränsen som Chronic, premierad i Cannes för bästa manus 2015.
  7. Loveless (Andrej Zvjagintsev). Zvjagintsev har aldrig gjort en dålig film. Inte mycket talar för att förevarande äktenskapsdrama om otrohet och sorg skulle bli ett undantag.
  8. You were never really here (Lynne Ramsay). Efter Vi måste prata om Kevin (2011) återvänder Råttfångaren-regissören Lynne Ramsay med en film om en krigsveteran vars försök att rädda en ung kvinna från trafficking går fel. Joaquin Phoenix och nya potentiella stjärnskottet Ekaterina Samsonov gör huvudrollerna. 
  9. La caméra de Claire (Hong Sang-soo). Produktive Hong Sang-soo spelade in La caméra de Claire under förra cannesfestivalen med nya musan Kim Min-hee bredvid Isabelle Huppert, fransyskan som efter In another country 2012 gör sin andra huvudroll för sydkoreanen. Hinner den bli klar lär den komma med. Med sina moraliska betraktelser och handfasta variationer framstår Hong som en av Éric Rohmers viktigaste arvtagare. Möjligen är den nya filmen rentav en uttalad hyllning till Le genou de Claire (Claires knä), ett av fransmannens storverk.
  10. Les Fantômes d’Ismaël (Arnaud Desplechin). Konkurrensen om de sedvanliga fyra franska tävlingsslottarna är i år stenhård. Laurent Cantet, Bruno Dumont och Jacques Doillon med Vincent Lindon i konstnärsfilmen Rodin är bara några som säkert vill vara med. Och inte minst Desplechin som i Les Fantômes d’Ismaël mönstrar sitt återkommande alter ego Mathieu Amalric i rollen som regissör, och bredvid honom bland andra Marion Cotillard, Charlotte Gainsbourg och Louis Garrel. Svårt att se hur Cannes skulle kunna motstå så mycket begåvning och röda mattan-glamour. Desplechins De gyllene åren var en av 2015 års festivals främsta filmer, men fick nöja sig med en plats i Quinzainen.
Av Jon Asp 11 apr. 2017