Bellocchios mästerverk

Nyligen var det premiär för Marco Bellocchios «Minnen av min mamma». POV påminner om regissörens sensationella debut, med familjedysfunktion på hög nivå, Morricones oroande ledmotiv och halvsvenske Lou Castel i huvudrollen.



1965 är Marco Bellocchio en 26-åring filmstudent i London. De senaste åren har han bland annat ägnat sig åt uppsatsarbete om Antonioni och Bresson samt flera egna kortfilmer. På väg tillbaka till hemlandet lånar han pengar av sin bror, intar den ståtliga familjeegendomen och spelar in sin första långfilm, I pugni in tasca (Nävarna i fickan). Det blir inte bara en skoningslös uppgörelse med familjeakten, borgerligheten, kyrkan och religionen – samtliga här avarter absurt tecknade mot fonden av Italiens fascistiska närbelägna – det blir också en av sextiotalets allra främsta debuter.

Kanske låter det som italiensk stapelvara; en bjärt blandning av allsköns hallstämplad dna från Fellini, Antonioni och Pasolini (och för all del Buñuel). Men Bellocchios debut är rakt igenom egen, ett knytnävslag som känns som en sensation än i dag, ett omstörtande huis clos med lika konsekvent idiosynkrasi som klinisk precision, en i vid mening oroande film. Dessutom estetiskt fullgången (inte bara för en 26-årig debutant räknat): med ett bländande kontrastrikt svartvitt foto, modell franska nya vågen, fast mer expressionistiskt.

Själv såg jag filmen i Paris i somras, där den fick nypremiär i väl restaurerat skick. Sett till grad av familjedysfunktion bör den inta en självklar tätplats i filmhistorien, ett drama dränerat i diverse defekter. Incest antyds på både ett och två plan, missbruket är standard, minst två lider av kronisk epilepsi, modern är blind, de prostituerade delas av familjens medlemmar, i alla fall minst hälften av de fyra barnen. Och ändå är fadern i familjen död – eller är det i dennes frånvaro som det blir så svårt att upprätthålla patriarkatets strukturer?

familjen

Den enda i familjen som är någorlunda normal och funktionsduglig är den äldsta brodern, Augusto, som vill gifta sig med sin flickvän. Men han vill inte att hon ska behöva befatta sig i onödan med hans familj, varför han sakta förbereder sin sorti från familjegodset. Den yngre brodern Alessandro, den mest neurotiska bland idel neurotiker, försöker däremot lösa problemet på sitt eget sätt, genom att avhjälpa Augusto det självpåtagna ansvaret. Alessandro dyker upp som en utomstående gäst och ställer saker ytterligare på ända. Fast inte med sin blotta närvaro och utstrålning, även om den också har betydelse. I stället börjar han hota och ha ihjäl den ena familjemedlemmen efter den andra, utan att övriga riktigt verkar bry sig nämnvärt, åtminstone inte tillräckligt. Alessandros oförsonliga persona – självutnämnd samarit och översittare i ett, på en gång obesvarad romantiker och undertryckt voyeur – avslöjar i slutändan familjens inneboende fördärv, denna känslomässigt handikappade familj.

Bellocchios hemkomst blev med andra ord ingen särskilt smickrande vidräkning; trots tilltagen takhöjd och intagande landskap ingen vacker semesterbild. Med Nävarna i fickan är han fast besluten om att måla fram en metafor för korruption på alla plan, fast med bibehållna nyanser och långt ifrån karaktärsklichéer och standardpsykologi. Som sådan bjuder filmen aldrig in till särskilda tolkningar av personerna i fråga. Men det är heller inte fråga om ett slumpmässigt tomrum som erbjuds.

Alessandro spelas helt och hållet inlevt av den 22-årige debutanten Lou Castel, som föddes som Ulf Qvarzell till en svensk pappa i Bogotá (och därefter haft en omfattande och skiftande karriär, framför allt i Italien, i filmer av bland andra Liliana Cavani och Ettore Scola men också hos Fassbinder, Wenders och Philippe Garrel, samt i ett par svenska produktioner).

Det är inte svårt att se vad Bellocchio såg i Lou Castel. Om skådespelardebutanten övertygar med sin oförutsägbarhet så bidrar musiken på ett annat plan: Ennio Morricones ledmotiv som jämrande och mässande sprider oro genom hela filmen. Sist ringer klockorna åter, «La traviata» tar över ljudspåret, följt av ett epileptiskt anfall och en fryst bildruta. Bellocchios kapriciösa familjeopera förtjänar evigt liv i filmhistorien.

Av Jon Asp 29 apr. 2017