Ur «Galna av lycka» (Scanbox Entertainment)

Hur mår italiensk film?

Italien har en särställning i filmhistorien men har inte rosat marknaden på flera decennier. POV:s Jon Asp åkte på filmfestival till Bari för att ta temperaturen på den samtida italienska filmen.



«Vi gör för många filmer, de flesta som förblir osynliga i bokstavlig bemärkelse. Och de flesta outhärdliga (‹unwatchable›). Amatörer i farten, utan utbildning, arbetserfarenhet eller någon som helst karriär, verkar som producenter, regissörer och, vad värst är, manusförfattare.»

Felice Laudadio, chef för den pågående filmfestivalen i Bari, centralort i Apulien i sydöstra Italien, skyr inte orden när han i programkatalogen dömer ut den samtida italienska filmen. Under en livslängd på åtta och ett halvt år har barifestivalen – «Bifest» – seglat fram som en av de viktigaste plattformarna för italiensk film, som trots (eller på grund av) över 200 premiärsatta långfilmer årligen inte mår särskilt bra.

Alldeles för många filmer, hävdar de flesta, och sällan tillräckligt hög budget, kvalitet och än mindre pengar att marknadsföra filmerna. Fenomenet som sådant tycks knappast nytt; liknande tongångar har hörts i på många håll under 2000-talet. Det ovanliga här att festivalchefen i hög grad skyller landets negativa filmspiral på «den digitala revolutionen», som «återkommande framträder som den bistra styvmodern, ständigt havande med illusion – och besvikelse». Laudadio skönmålar knappast när han medger att vissa val även i årets festivalprogram varit i generösaste laget.

roma

Det är ingen nyhet att italiensk film, med undantag förvisso, haft förtvivlat svårt att hålla sig i internationell framkant under senare decennier. Efterkrigstidens enorma utväxling genom neorealismen och 60- och 70-talets fortsatta modernistiska blomstring tycks allt mer fjärran – finns det något filmland mer än möjligen Frankrike som ståtar med fler hallstämplade regissörer från dessa decennier?

Förra året dog en av de sista stora, Ettore Scola, tidigare hederspresident för Bifest och som också står bakom festivalens logga: Federico Fellini filmkaraktäristiskt tecknad i svart hatt och röd sjal. Och i år fyller alltså festivalen 8 ½ (då första året var pilot). Under invigningen i ståtliga Teatro Petruzelli, landets till ytan fjärde största teater och den största privatteatern, framförde således en blåsorkester Nino Rotas outplånliga ledmotiv från Fellinis ikoniska film från 1963, innan Margarethe von Trotta, festivalens tillträdande hederspresident, presenterades.

bifest-2

Paolo Mereghetti, namnkunnig kritiker på Corrierre della Sera och tidigare medarbetare för franska Positif, delar i viss mån festivalchefen Laudadios mening. Italiensk film har inte kunnat dra nytta av det digitala skiftet. I stället menar han att kvaliteten tunnats ut ytterligare, med färre italienska filmer som utmärker sig på internationella festivaler och allt färre titlar som lockar publik på hemmaplan.

«De minskade kostnaderna i produktion och de ökade möjligheterna att göra film har dessvärre inte inneburit någon förhöjning i kvalitet, snarare ett allt större antal icke förberedda regissörer utan substans», säger Mereghetti. «Italiensk film verkar oförmögen att förnya sig själv och hemfaller allt oftare åt komedins medelväg, med den ena filmen sämre skriven och mer ytlig än den andra.»

Paolo Mereghetti kan inte undvika jämförelsen med Frankrike, ett land med bara sex-sju miljoner färre antal invånare än Italien. Medan Frankrike säljer över 200 miljoner biljetter per år ligger Italien runt hundra, och med en ytterligare nedgång befarad. Kritikern Federico Pontiggia ser heller ingen förbättrad kvalitet trots att det digitala skiftet stimulerat en ökad indieproduktion.

«Arthousefilmen minskar stadigt i mod, originalitet och intresse, medan italiensk genre gör framsteg och lyckas hitta nya vägar att etablera en pakt med publiken, däribland filmer som Lo chiamavano Jeeg Robot och Suburra [svensk biopremiär 2016]. Medan arthouse tycks undantagen ett fåtal stora, Cannes-namn som Paolo Sorrentino, Matteo Garrone och Nanni Moretti, ‹the usual suspects›, har genrefilmen visat sig vara en bättre grogrund för att utveckla unga och talangfulla filmskapare, såsom Stefano Sollima och Manetti Bros», säger Federico Pontiggia.

suburra

Paolo Mereghetti återkommer till bristen på marknadsföring. «Många producenter lägger allt krut på att försöka komma med på en italiensk festival i hopp om att det mediala genomslaget därifrån ska kunna spilla över på filmens senare biografpremiär. Men som hände i Venedig senast, där mer än tio italienska filmer programmerades i olika sektioner: det slutade med att filmerna tog ut varandra och inte förmådde göra något djupare avtryck i publikens minne.»

Mereghetti refererar till Vad döljer du för mig? och Stulna av lycka som undantagsfilmer som lyckas förena kvalitet med publikintresse. Det senaste stora publika undantaget var emellertid Quo vado!, en«helgonfilm» som förvisso innebär stora inkomster för italiensk film men som, menar Mereghetti, på sikt snarare gör mer skada än nytta, i att den riskerar att ytterligare likrikta och begränsa biopubliken. Han menar att multiplexens oerhörda framfart håller på att devalvera biografens värde, särskilt på landsbygden där fler och fler orter förlorar den sista kvarvarande biografen, och att den mognare, mer cinefila publiken samtidigt minskar betänkligt.

På Bifest uppenbarar sig flera tecken på den italienska filmens problem. Här blandas halvstora engelskspråkiga filmer av mellankvalitet med italienska världspremiärer och det föregivet främsta ur italiensk film under det senaste året. Men beståndet tycks eftersatt (väl i salongen vill man ofta fly till de italienska klassiker som festivalen också programmerar).

Äran att inviga festivalen gick till veteranen Gianno Amelio, som med filmer som Barntjuven och Lamerica var en av Italiens viktigaste regissörer under 90-talet. Hans senaste film, neapeldramat La tenerezza (Ömheten) befäste snarare bilden av ett filmland fast i det förflutna. filmen handlar om en pensionerad bluffadvokat som ser tillbaka på sitt liv och sina tillkortakommanden – övergiven fru, lämnad älskarinna och barn som han slutat älska sedan länge – och framstår i det som regissörens försök egen Smultronstället (inga jämförelser i övrigt). Till detta väver Amelio en utstuderad kontaktlöshet inom familjen, aggressioner mot nödställda immigranter och en ung pappa, traumatiserad sedan barndomen, som har ihjäl både sin familj och sig själv.

tenerezza

Filmen rymmer intressanta frågeställningar, rollprestationerna är betydande men manuset och utförandet lämnar allt för mycket att önska. Dessutom: bilden av en äldre generation som – verserat men bittert – skrockar över ungdomens brist på uppfostran och bildning, med hänvisning till några väl valda citat, från Dante till Lombardi. En liknande känsla går igen i Francesco Brunos Tutto quello che vuoi (Allt som du önskar), där Giuliano Montaldo spelar en åldrad poet som visar en ung man vägen till livets sanna frukter. Om än lite charmigt, men i alla fall viss subtil ironi, så är det en film man tycker sig ha sett förut.

montaldo

I I figli della notte (Nattens barn) tar debutanten Andrea de Sica – Vittorio de Sicas sonson – fasta på den beprövade internatgenren, modell Ondskan, men betydligt allvarligare här. Unga missanpassade påläggskalvar fostras till att bli fullfjädrade näringlivsas med empatiska störningar. En sexklubb i skogen blir både tillflykt och ett av medlen till avtrubbning. Trots vackra bilder och pojkar är det en rätt outhärdlig film som drunknar i klichéer, däribland en plågsamt oförädlad ljudmatta. Farfar de Sica skulle säkert rotera i graven.

Ju mer uppfordrande titel, desto värre film, tycks det. I Fabio Mollos Il padre d’Italia möter vi en livskrisande homosexuell som får ofrivilligt drag på en bohemisk rocksångerska på väg utför, havande i fjärde månaden. När ingen annan längre rår om henne ser han en möjlighet att dumpa pojkvän och budbil för att förändra sin tillvaro. Resan går söderut och rätt vart det är vill regissören vara Xavier Dolan i Kalabrien. Men trots stroboskop, slow-mo-parader inför en häpen omgivning och ett soundtrack som går av och på hela tiden, finns det inget som fastnar eller övertygar i gestaltningen. Det mest nedslående är när hon gör en version av «There is a light there’s never goes out». The Smiths har nog aldrig blivit så misshandlade – trots att numret verkar allvarligt menat.

il-padre

Återkommande alltså dessa filmer som mest en slumpmässigt uppkastad samhällskritik – tänk en designjacka med både glitter och madonna – vill visa på vår tids moraliska förfall. Antingen övervintrade auteurer som slår knut på sig själva eller debutanter utan några utvecklade tankar om narrativ, och som i stället ogenerat blandar cocktail med slattar hämtade från allsköns håll. I vissa fall handlar det faktiskt – för att återknyta till festivalchefens formulering – om filmer som är «unwatchable».

Federico Pontiggia spårar som så många andra problemen i den italienska filmens långa och fördjupade beroendeförhållande till televisionen: «Finansieringen av arthousefilm handlar bara om tv, eftersom italiensk tv bestämmer allt inom biografsystemet. Det är i första hand Rai och i andra hand Mediaset/Medusa som bestämmer hur filmen ser ut, både poetiskt och estetiskt, genom sin ekonomiska kontroll. Italiensk tv fungerar nuförtiden som filmens censur.»

Under ett samtal med utländska filmkritiker ursäktar sig Gianno Amelio halvt och menar att vi snart kommer att få se yngre generation regissörer ta över. Nämnda Montaldo, skådespelaren som senare blev regissör och under fem år i början av millenniet högst ansvarig för Rai cinema, har sin uppfattning klar när han äntrar samma podium: «Den italienska byråkratin är förödande för filmen, den kväver alla initiativ, till exempel med ett stödsystem som inte tillåter utländska samproduktioner.»

«All film görs för tv på ett eller annat sätt, och ingen känsla kan genomleva ett reklamavbrott», säger Giuliano Montaldo desillusionerat och pekar på italiensk tv:s långvariga dominans och degradering. Innan den vitale 87-åringen avlägsnar sig från kritikeruppbådet frågar någon om hans väg till filmen. Montaldo berättar hur han som ung student blev värvad på gatan för att vara med i en film och därifrån snabbt fick vittring på Rom och Cinecittà. Han påminner också om hur det var USA som byggde upp Cinecittà efter kriget och gav möjligheter även för lokala filmare, till exempel med en amerikansk producent som, enligt känd sägen, skänkte Rossellini film för att spela in Rom – öppen stad.  

Det har gått över sju decennier sedan dess och frågan är vem som hjälper Italien ur filmkrisen denna gång.

Av Jon Asp 29 apr. 2017