Från inspelningen av «Lucky» (Pixelle)

Om början på slutet med Mia Engberg

2013 slog hon igenom med «Belleville baby». Med andra delen i en Paris-trilogi om den kriminelle Vincent håller Mia Engberg på att avveckla sig själv som filmare. Victoria Machmudov har följt med Engberg på inspelning i den franska huvudstaden.



Mia Engberg är tillbaka i staden som bildade fond i Belleville baby. Staden som hon tillbringade några år i tillsammans med sin ungdomskärlek tillika kriminella pojkvän, staden där hon påbörjade en utbildning i dokumentärt filmande och som kom att bli en av huvudgestalterna även i hennes kommande film, den som för närvarande håller på att spelas in i Paris.

paris-gata.jpg

Lucky är Engbergs första spelfilm och den fiktiva uppföljaren om en nu medelålders Vincent som jobbar med prostitution som en del av stadens maffia. Filmen inleds med Mias och Vincents dialoger i vilken hon leker med tanken att han skulle ha en dotter. «Nä, men det skulle aldrig gå», menar Vincent. «Jo, men tänk om», svarar Mia och så vecklar historien och ett etiskt dilemma ut sig.

I två veckors tid har Mia Engberg och filmteamet befunnit sig i staden för inspelningen av filmen.

«Man kan nog säga att jag både hatar och älskar Paris, jag har ett väldigt intensivt förhållande till den här staden. Det finns en sorts intensitet i den här staden som jag kan längta efter ibland i Sverige. Ibland kan jag känna att Stockholm är lite för trångt, att man måste hålla igen hela tiden för att inte ta för mycket plats. Paris är större, vildare mer tillåtande på något sätt.»

«Jag har känt mig mer och mer tveksam till om jag vill bidra till det här visuella flödet. Ska jag också göra ännu fler bilder som folk ska titta på i sina mobiler i stället för att göra något vettigt av sina liv.»

Till baksidorna räknar hon upp sexismen, synen på kvinnokroppen och hur socialt accepterat det är att var och varannan förälder slår sina barn. På många områden ligger vi före i Sverige, uttrycker hon, vi är friare och inte «piskade på från alla håll».

På en gata i det centrala nionde arrondissementet har en regnig midnattsscen blivit till, ett hus i en närförort i nordöstra Paris har blivit platsen för ett par drömska sekvenser och efter sommaren kommer en av filmens nyckelscener filmas i en kyrka. Vid det senaste tillfället blev Mia Engberg sjuk och kunde inte själv närvara under testfilmningen. Mia skämtar om att filmen gör motstånd mot henne, att hon drabbats av så många olyckor och sjukdomar de senaste åren att det är som att den – filmen – försöker döda henne. Inspelningen av Lucky var egentligen menad att äga rum tidigare men blev uppskjuten då hon drabbades av olika hälsoproblem. Under den här vistelsen dras Engberg med en fotskada som lett till att hon fått ta sig runt med käpp.

paris-st

Men det är inte bara omständigheterna kring Mias hälsa som gjort inspelningen av Lucky ovanlig. Upplägget för inspelningen skiljer sig även från traditionella filminspelningar. Lucky är indelad i flera delar; Mia filmar först, klipper lite, filmar på nytt och klipper igen.

«Jag har lagt upp den här filminspelningen på ett lite speciellt sätt. Jag är intresserad av att göra ny film eller att utveckla filmen åt ett nytt håll, jag vill göra film som jag inte sett förr och då tror jag att man också måste förändra sättet som man gör film på. Själva skapelseprocessen måste se annorlunda ut för mig om jag ska kunna göra något nytt.»

«Jag har försökt utveckla ett bildspråk från Belleville baby som är någonting annat, jag tycker att alla filmer som jag ser i dag ser likadana ut. Jag tycker att det är konstigt att filmmediet inte vågar eller lyckas eller kan ha ett rikare språk. Ofta när man ser en film kan man gissa från första bildrutan vem som har vilken roll, vem som är den snygga tjejen, vem som är den ensamma hjälten, vad berättelsen ska ta för vändning. Bilderna följer på varandra på ett förutsägbart sätt.»

Att det ser ut så, menar Mia Engberg, beror på att det ofta är mycket pengar inblandade i produktionerna. Det bidrar till en viss feghet som förhindrar en mer «filmisk» utveckling.

I arbetet med Lucky har regissören från stöd från såväl svenska som norska och finska filminstitutet. Men från Frankrike fick hon varken filmstöd för Belleville baby eller Lucky.

«Franska filminstitutet har bara en viss pott för utländska produktioner, det blir då en fransk samproduktion och då satsar de nog lite oftare på de stora auteurerna. Lars von Trier, Aki Kaurismäki… Om det kommer någon experimentell, dessutom kvinnlig filmare från Sverige, så står man liksom inte högst upp på listan. Och än mer om man har en kritisk blick på Frankrike.»

Lucky är den andra delen i Paris-trilogin och handlar alltså återigen om en person från samhällets utkant. Den tredje filmen är tänkt att bli Engbergs allra sista film och är den del av ett forskningsprojekt om visuell tystnad som regissören ägnar sig åt simultant. Till varje film kommer även en bok om den kreativa processen bakom respektive film att ges ut. 

Hon pratar om visuell överstimulans och om att leva i en tid där vi inte längre kan koncentrera oss på vad som är viktigt. Hon vill avveckla filmen. Ambitionen är att med ett så avskalat bildspråk som möjligt skapa inre bilder som aktiverar åskådaren i stället för att göra den till en passiv konsument.

screen

«Jag har känt mig mer och mer tveksam till om jag vill bidra till det här visuella flödet. Ska jag också göra ännu fler bilder som folk ska titta på i sina mobiler i stället för att göra något vettigt av sina liv. Som att tänka, meditera eller gå ut i skogen? Jag har gjort film i tjugo år och nu känner jag att det är dags att göra något annat. Jag håller på att döda filmen helt enkelt.»

I Belleville baby hade du bara minnena att arbeta med och att orden blev ryggraden till filmen. Vad är det som driver Lucky?

«Det som driver Lucky är ju en idé, idén om barnet som formar sig till en film och här finns det ju en berättelse på ett annat sätt än det fanns i Belleville Baby. För mig är det en ny erfarenhet att jobba med ett stort team. När jag gjorde Belleville Baby gjorde jag nästan allting själv, men nu har jag haft ett fantastiskt team där vi tillsammans har börjat fundera på hur de här bilderna skulle kunna se ut. Det är nästan bara inre bilder; den här flickan, det är bara en inre idé om en flicka. Hur berättar man om det i bild utan att falla in i konventioner? Jag vill inte göra en enda bild som liknar något som jag redan har sett, så det har varit ett ganska stort arbete att hitta den där nya bilden.»

Det som Vincents karaktär säger i Belleville baby, att du vill göra en film om honom och att du är en kolonisatör, hur går tankarna kring det i dag och kring ditt ansvar i att berätta hans berättelse?

Mia Engberg tar en lång paus som för att formulera sig klart i tankarna först.

«Jag har hela tiden känt ett stort ansvar att inte lämna ut honom och att inte utsätta honom eftersom att han redan är i en ganska utsatt situation och det ansvaret känner jag fortfarande väldigt mycket. Detta, att filmaren eller auteuren eller författaren, är en kolonisatör stämmer fortfarande men jag tycker det blir lite lättare att hantera den etiska problematiken när man jobbar med fiktion. För även om man har hämtat vissa delar från verkligheten så behöver inte den personen behöver hängas ut på samma sätt.» 

«Nu tycker jag nog – i arbetet med fiktionsfilmen – att jag är mer som en tjuv som stjäl saker från verkligheten och använder och gör till mitt. Den dokumentära processen är mer kolonial eftersom man använder verkliga människors liv för att berätta sin historia. Människor som ofta är mer utsatta än man själv och som – om man ska vara helt ärlig – inte får ut speciellt mycket varken materiellt eller mentalt av att man gör filmen. Nu låter det som att jag dissar hela dokumentärfilmsgenren och det gör jag inte. Det finns fantastiska dokumentärfilmer som har förändrat historien, men för mig personligen är det skönt att röra mig åt ett annat håll. Jag ifrågasätter mitt eget arbete mycket just nu.»

Vad är det som har gjort att den här mannen har lämnat så stort avtryck på ditt liv?

«Belleville Baby handlar visserligen om Vincent, men för mig handlar den också om längtan på ett annat plan. Din längtan, Florence Reys längtan och min farmors. Minnena och telefonsamtalen med Vincent var bara ett sätt att forma berättelsen på. Karaktären Vincent har en arketypisk kvalitet som är…tacksam att jobba med. Han är ju delvis skapad av mig eller av berättelsen.»

paris-sv

Huruvida hon och personen som karaktären Vincent bygger på fortfarande har kontakt vill hon inte svara på men avslöjar att det kommer visa sig om de träffades i slutet av trilogin.

«I andra och tredje filmen handlar det inte längre om Vincent och mig, utan mer om min blick på människan. Han är en perfekt bild eller karaktär att jobba med för att han lever ett så extremt liv så långt ifrån mig. Det finns ett stort glapp mellan oss som innehåller mycket energi. Han jobbar på samhällets skuggsida och jag tycker att vi lever i en mörk tid just nu och då kändes det som en fortsättning, att prata med den här människan om det här mörkret, för det är en dialog som fortsätter genom filmerna. Det finns också andra saker med karaktären Vincent som intresserar, det handlar om klass, kön och nationalitet.»

I Belleville baby säger du också att du tror att film kan förändra. Gör du fortfarande det? 

«Det är en av de frågorna som jag har brottats mycket med på sistone. Vincent, som är en skeptiker, har också blivit min egen inre röst, det är som en annan sida av mig själv. Tidigare trodde jag att filmen kunde förändra världen och att vi var på väg mot något ljusare, och Vincent tyckte att jag var naiv. Nu vet jag inte längre. Det är en svår tid just nu världspolitiskt och jag är inte lika säker på om filmen kan förändra världen eller vad som kan förändra världen. På sista tiden har jag haft en apokalyptisk känsla, att det här är slutet på människans tid på jorden. Kanske är det därför jag håller på att avveckla filmen. Om vi snart ska gå under är det bättre att gå ut och titta på stjärnorna än att se en till film av Mia Engberg.»

Av Victoria Machmudov 27 apr. 2017