Turkiet, Erdogan och filmen

Mellan hopp och förtvivlan. Berke Göl rapporterar om upptrappad censur inom turkisk film och konstaterar att president Erdoğans utökade makt inte lär göra det enklare för landets oberoende filmare.



När hans farmor dör besöker Jan, en ung man född i Paris och uppväxt i New York, sitt fädernesland Turkiet för första gången. Sökandet efter ursprunget till en sång hans farmor brukade sjunga tar honom till Dersim, en kurdisk stad i östra Turkiet. Där, på stadens torg, råkar Jan få syn på några fotografier av massakern i Dersim 1938, då kurder gjorde uppror mot den turkiska staten och tusentals sköts till döds av regeringstrupper. När han tittar närmare på ett av fotona blir duken plötsligt svart medan ljudspåret fortfarande hörs.

Titelkortet lyder: «Det går inte att se denna bild eftersom det turkiska kultur och- turistministeriets övervakningsråd för generaldirektoratet för film finner det olämpligt.»

svart-bildruta

Efter ett kort ögonblick av förvåning börjar plötsligt publiken inne på Istanbuls Atlas-biograf att applådera i solidaritet med filmskaparna. Lite senare under filmens gång upprepas scenariot, denna gång än mer utdraget; åskådarna applåderar återigen.

Filmen i fråga, Zer (2017), av den hyllade regissören Kazım Öz, tävlar om den gyllene tulpanen under den trettionde upplagan av Istanbul filmfestival som anordnas i april varje år. Incidenten är den senaste i en lång och mödosam historik om filmkonstens kamp mot censur i Turkiet. Tider och villkor förändras men det finns alltid en ursäkt för censur och man kan hitta otaliga händelser där staten begränsar filmskaparnas yttrandefrihet.

Det är dock säkert att säga att en relativt «liberal» period är över och att ingreppen ökat avsevärt under de senaste åren, då regeringen praktiserat en alltmer auktoritär och förtryckande politik i efterdyningarna av Gezi-motståndet sommaren 2013.

love

I oktober 2014 togs Yeryüzü Aşkın Yüzü Oluncaya Dek («Kärlek kommer att förändra jorden»), en dokumentär om Gezi-rörelsen, bort från tävlingsprogrammet på Antalya filmfestival. Det skedde sannolikt på grund av regeringens press (eller kanske självcensur av festivaladministrationen). Efter sägandes visas, helt kort, en bit graffiti som ger uttryck för en förolämpning mot presidenten Recep Tayyip Erdoğan, vilket därmed blir ett brott mot den turkiska strafflagen. Filmskapare och kritiker krävde, i linje med kommitténs ursprungliga beslut, att filmen skulle ingå i programmet. När detta önskemål avvisades av festivalförvaltningen kom en stark motreaktion som kulminerade i en organiserad protest där samtliga dokumentärfilmare lyfte sina filmer från festivalen, vilket ledde till att sektionen avbröts helt och hållet. Sedan dess har Antalya filmfestival inte organiserat någon nationell dokumentärfilmstävling.

Några månader senare, i april 2015, utspelade sig en liknande incident under Istanbul filmfestival. Visningen av Bakur (North, regi: Çayan Demirel och Ertuğrul Mavioğlu, senare samma år visad på Stockholm filmfestival), en dokumentär om PKK-gerillans dagliga liv under fredsprocessen, avbröts i sista minuten. Festivalen förklarade att filmen inte skulle visas eftersom producenterna misslyckats med att tillhandahålla det officiella registreringsdokumentet från kultur- och turistministeriet, trots att detta dokument aldrig tidigare krävts för festivalvisningar av inhemska filmer. Paneldiskussioner om hur man bäst hanterar sådana situationer organiserades snabbt av filmskaparna, det fanns även solidaritetsförklaringar och protester, men i slutändan stoppades filmen från att nå publiken, förutom på oberoende mindre festivaler som vågade motstå statens tryck, samt på vissa specialvisningar.

bakur

Sedan dess har det funnits många andra tillfällen där filmer stoppats, visningar avbrutits och behörighet nekats. Staten har alltmer tagit på sig att hindra konstnärlig frihet. Gradvis har censur blivit det kanske viktigaste problemet i turkiskt kulturliv.

Filmskapare för fred

De internationella framgångar som Turkiet hade under mitten av 2000-talet beror bland annat på stöd från kultur- och turistministeriet. Efter en lagstiftning som antogs 2004 har många filmer, dokumentärer och kortfilmer delvis finansierats av staten. Trots att urvalskommitténs struktur alltid varit en källa till kontrovers och stödsystemets funktionalitet starkt kritiserats, var det statliga stödet till stor hjälp för filmskaparnas möjlighet att få sina filmer gjorda. Eurimages, den främsta europeiska bidragsfonden, kräver att projekten stöds på hemmaplan för att bli berättigade till ansökan. Statligt stöd visade sig därmed avgörande för att få igång ett projekt. Under den här perioden ökade den årliga filmproduktionen i Turkiet, inhemsk film ökade sin andel på biljettfronten (främst, skall medges, för populära komedier och skräckfilmer snarare än oberoende filmer) och många unga regissörer fick internationellt erkännande. Kritik gentemot finansieringssystemet har dock ökat mot bakgrund av de senaste händelserna, och med tiden intensifierats.

I januari 2016 skrev omkring 2000 akademiker på ett upprop som krävde att regeringen skulle stoppa pågående militära operationer i landets östra provinser, huvudsakligen befolkade av den kurdiska minoriteten. Fredsprocessen mellan regeringen och PKK hade officiellt upphört efter valet i juni 2015 och fullskaliga fientligheter hade vidtagit. För att ha undertecknat och spritt detta upprop anklagades «Akademiker för fred» för att «förespråka terrorism» av statliga tjänstemän, och snart mottog de även kriminella åtal. Några har hotats, många har mist sina jobb, vissa har fängslats. Filmskaparna var bland de första grupper som visade solidaritet med akademikerna. Omkring 400 filmskapare skrev omedelbart ett upprop som förklarade sitt stöd för akademikernas krav. Regeringens svar kom i början av 2017: alla projekt kopplade till sådana som skrivit på nekades statsfinansiering. Bland de som inte fick stöd fanns prisbelönta regissörer som Emin Alper, vars Abluka (Frenzy, 2015) vann juryns specialpris i Venedig och Tolga Karaçelik, vars Sarmaşık (Ivy, 2015) tävlade i Sundance. Kurdiska filmare som Erol Mintaş, som fick bästa film-priset i Sarajevo för sin långfilmsdebut Annemin Şarkısı (Song of my mother, 2014) och Rezan Yeşilbaş, som 2012 vann gulpalmen i Cannes för bästa kortfilm med Be Deng (Silent) fick inte heller finansiering. Även om regeringen inte gjorde något officiellt uttalande i frågan sägs det att det finns en «svart lista» på «Filmskapare för fred» och att deras projekt aldrig kommer att få statligt stöd under några omständigheter från och med nu.

frenzy

I protest mot kriminaliseringen av filmskapare och det ökade trycket gentemot konstnärlig frihet gick turkiska filmskapare ut med en appell om solidaritet vid årets Berlinale. «Akademiker och tjänstemän som manar till fred har flyttats från sina tjänster. Journalister och politiker har arresterats och satts i fängelse. Filmskaparna fick ta sin beskärda del av trycket genom att bli svartlistade och få sina konstnärliga möjligheter starkt begränsade. Vi, filmskapare i Turkiet som samlats på 67:e filmfestivalen i Berlin, upprepar vår ursprungliga uppmaning till fred.» Från och med april 2017 är «Filmskapare för fred» även under officiell utredning.

En dyster utsikt

Omständigheterna på den kulturella scenen målar definitivt en dyster bild. De senaste åren har landet återvänt till väpnad konflikt mellan staten och PKK. Förhoppningen om fred som kunde ses på armlängds avstånd har minskat. Från och med december 2016 har Turkiet fängslat flest journalister i världen. Hundratals politiker är i fängelse. Det misslyckade kuppförsöket i juli 2016 används av president Erdoğan för att ytterligare öka sina befogenheter. Sedan dess är landet i ständigt undantagstillstånd, huvudsakligen styrt via verkställande order. Den nyligen hållna konstitutionella folkomröstningen (vars resultat har ifrågasatts av objektiva analytiker, och avslagits av oppositionen, på grund av att högsta valrådet illegalt godkänt mer än 1,5 miljoner icke-stämplade valsedlar) kommer sannolikt att ge presidenten ännu mer makt. Det vore orealistiskt att förvänta sig att den kulturella sfären förblir immun i all denna politiska turbulens.

För närvarande verkar oberoende filmskapare, socialister, kurder, regeringskritiker – i stort sett alla som faller utanför statens definition av «goda medborgare» – att få mycket svårare att finansiera sina filmer och även allt svårare att visa sina verk. Kazım Öz uppfann en nyskapande metod för att avslöja censur genom att vända censurvapnet mot sig själv. Men ganska snart blev det klart att detta inte var en hållbar protestmetod: När Zer fick reguljär biopremiär den följande veckan ombads man att helt ta bort dessa «svarta» scener. Myndigheterna försäkrade sig om att det inte fanns något tecken på censur – i så fall skulle de vägra att tillhandahålla det «officiella registreringsdokumentet», vilket är ett rättsligt krav på reguljära premiärer.

Orhan Eskiköy, vars film Taş («Sten») också tävlade vid Istanbuls filmfestivals nationella tävling, sa i en intervju: «När jag gjorde den här filmen försökte jag agera så fritt som möjligt och försöka få med allt jag ville. Eftersom, sa jag till mig själv, det ju är ganska tänkbart att jag inte kommer att kunna göra mer film.»

Känslan verkar delas bland oberoende filmskapare i Turkiet. Det är säkert mycket lätt att falla i förtvivlan på grund av det ökande sociala, politiska, finansiella och juridiska trycket på konstnärer. Samtidigt lär oss historien om nya metoder i kampens namn, nya konstnärligt uttryck som finns därute och som väntar på att upptäckas.

(Övers. från engelska Jan Lumholdt)

Av Berke Göl 29 apr. 2017