Auteurer i egen rätt

«Mångfalden av auteurer, med olika perspektiv och erfarenheter, och som verkar i en mångfald av filmgenrer, är dagens franska filmklimat.» Svensk-franska filmaren Sofia Norlin skriver om auteurens frihet.



Det finns något oerhört befriande i auteurbegreppet. I den självklara tron på den unika, individuella blicken, som i sitt utforskande av världen använder just filmkonsten till att söka sitt språk. Här i Frankrike, där auteurtanken föddes med 60-talets nya vågen-filmare – författarna med den nya tidens penna – är begreppet starkt. Auteurskapet är konstnärens blick, som i kraft av sin personliga ton och sin förmåga att beröra publiken, står så fri som möjligt från filmindustrins marknadsvillkor, i en stark filmkultur som hellre talar om filmkonsten, än sin parallella näringskälla nöjesindustrin.

Där nya generationer får se filmhistoriens mästare på biograf redan under de första skolåren. Alla tonåringar behöver inte älska Bresson eller Varda, men de ska känna till att de finns – kanske till och med inspireras av dem.

Auteurens frihet är samtidigt en stor frihet från andra titlar som söker definiera en människa, en regissör. Ingen skulle någonsin tala om de än en gång Cannes-aktuella Agnès Varda och Claire Denis, som «kvinnliga regissörer». Deras unika blickar och konstnärliga sökande, deras oeuvre och livsverk, hyllas i egenskap av många och egensinniga filmer.

De flitigt Cannes-prisade Abdellatif Kechiche, Abderrhamane Sissako och Mahamat-Saleh Haroun, liksom sidosektionernas filmpoet Rabah Ameur-Zaïmeche, omtalas mycket sällan i vinkeln av ursprung och tro. Festivalfavoriter som Céline Sciamma och Alain Guiraudie, med filmer som ofta berör homosexualitet, presenteras i egenskap av filmkonstnärer. Även den mer nöjesinriktade komedin har sina givna auteurer, vars ofta rätt surrealistiska filmer efterlängtas som delar av starkt personliga konstnärskap, av bl a Julie Delpy, Valéria Bruni-Tedeschi, Agnès Jaoui och Valérie Donzelli. Tecknad film har sina auteurer, ofta för vuxna åskådare – den vuxna tecknade seriekulturen är stark och har sina egna festivaler – inte sällan med politiska teman, i filmer gjorda av bl a Marjane Satrapi, Joann Sfar och Michel Ocelot.

Mångfalden av auteurer, med olika perspektiv och erfarenheter, och som verkar i en mångfald av filmgenrer, är dagens franska filmklimat.

Är det landets starka tro på filmkonsten som skapar detta inspirerande klimat? Tron på filmen som konst, en sjunde konstform, le septième art? Där nya generationer får se filmhistoriens mästare på biograf redan under de första skolåren. Alla tonåringar behöver inte älska Bresson eller Varda, men de ska känna till att de finns – kanske till och med inspireras av dem.

dödsdömd

Där ett spektrum av filmtidskrifter och ett stort antal festivaler för kort-, mellanlång- och långfilm, samt ett brett nationellt nätverk av biografer klassade Art et Essai (Konst och Experiment) – som visar utforskande och konstnärligt kvalitativa filmer från världens olika kontinenter – sammantaget bidrar med en kultursyn där filmen och dess auteurer har en given plats i samtiden, även för nya generationer.

Kan mångfalden av auteurer bero på ett kulturklimat som envist tror på och hävdar Universalismen? Alla individers jämlikhet, just i egenskap av individer. Frankrike är ett på många sätt gammaldags land och universalismens anda funkar ju bara sisådär, det såg vi nyss i presidentvalet, där rasismen, homofobin och rädslan för olika trosläror visade sig stark. Och det är givetvis uppenbart svårare för vissa grupper att kunna göra ett livsverk av film, att helt enkelt få göra flera filmer. Det finns även en tydlig klassaspekt. Många franska auteurer kommer från elitfilmskolan Fémis, som bara helt nyligen börjat söka regielever ur bredare socialgrupper. Frågan om kvotering för kvinnor har heller aldrig fått fäste, kanske just för att hoppet istället sätts till att universalismen ska fixa det? Idag är bara en fjärdedel av Frankrikes regissörer kvinnor.

Så filmkonstens egen fristad, där auteuren definieras av just sin individuella blick, sitt filmspråk och konstnärliga sökande – sitt sätt att se på världen – och genom sin kontinuitet, beror givetvis även på en politisk vilja som sedan länge befäster kulturens intellektuella status och försvarar verket, själva filmen, som konst, som œuvre intellectuelle. På politisk nivå finns sedan länge vad som kallas «det kulturella undantaget», l'exception culturelle, som en språklig och konstnärlig barriär mot framförallt den amerikanska filmmarknaden. 1959 skapade franska kulturministeriet, genom André Malraux, flera lagar och regleringar kring bl a teater och film, för att ge konsterna en särskild status som skulle skydda dem mot kommersiella krafter och frihandel, och som utgår från tanken att konstnärlig produktion inte är en vara som vilken som helst, och vars spridning ska skyddas av andra regler än marknadens. Senast 2013 försvarades detta regelverk av bröderna Dardenne och en lång lista av regissörer, som faktiskt lyckades skydda filmen från Obamas frihandelsavtal.

För auteurskapet är också tron på själva konsten, som särskild, exceptionell, något större som övergår det sedda och kända. Det är tron på att filmkonst uppstår ur en unik, individuell blick, genom ett konstnärligt sökande formar ett livsverk av filmer. Det är samtidigt tron på att filmkonst uppstår ur en rikedom av blickar och erfarenheter.

Cannesfestivalen är givetvis årets högtidsstund för auteurer och trots stjärnglansens samspel med lyxindustrins sponsorkontor, så är det just filmkonsten som hyllas, unika filmkonstnärers blickar som ger oss rendez-vous i salongsmörkret, som personliga utforskningar av världen, på helt egna språk – på sätt som vi inte tidigare anat. Festivalen följer ofta auteurer i en anda av kontinuitet – som givetvis behöver diskuteras, för än mer mångfald – och i år vill jag återupptäcka nya filmvärldar av filmdrottningarna Varda och Denis, liksom av Naomi Kawase, Fatih Akin, Sharunas Bartas och Bruno Dumont. Och givetvis – med stolthet – av Ruben Östlund, Julia Thelin och Niki Lindroth von Bahr.

Av Sofia Norlin 15 maj 2017