Cannes-veteraner minns

Bu för både «Wild at heart» och «Pulp fiction». Evigt liv för Kieslowski och Dogma. Svenska och franska Cannes-veteraner minns festivalen som de (nästan) alltid återvänder till.



Git Scheynius (chef Stockholm filmfestival, Cannes-debuterade 1988 som frilansjournalist) 

Blir Cannes bättre eller sämre med åren?

Cannes är mindre personligt nu än för 25 år sedan, vilket är sämre. Förr kunde du stöta på regissörer och skådespelare på croisetten, det händer inte numera. Jag minns ett tillfälle utanför festivalpalatset i början av 90-talet där jag frågade en kvinna vad klockan var och när hon vänder sig om ser jag att det är Anjelica Huston. Ett annat otippat möte skedde med Dennis Hopper, i en hiss, som sedan ledde till att han besökte Stockholm året därpå. Eller att man hängt med regissörer som Xavier Dolan bara för man stött på varandra. Det skulle absolut inte hända i dag. Så som Cannes-veteran kan man ju sakna det. Samtidigt har Cannes blivit mer internationellt, effektivare och mer lättjobbat, och det vill man ju ha också.

Det sämsta med Cannes?

De otrevliga franska vakterna vid biograferna har länge varit ett gissel men sedan förra året verkar de ha skickats på charmkurs för numera är det många som säger «bon projection, madame !» och det vill vi ha.

Vad har Cannes betytt för Stockholm filmfestival?

Cannes är festivalernas moder och betyder allt: nya filmer, inspiration och möten med all världens filmbransch. Då som nu. Det var där vi hittade David Lynch Wild at heart 1990, som skulle kunna vara en devis för Stockholm filmfestival.

wild

Starkaste filmupplevelsen från Cannes?

Förra årets Min pappa Toni Erdmann, där den luttrade branschpubliken brast ut i spontana skratt och applåder tre gånger under visningen, eller när David Cronenbergs legendariska Crash 1996 hade premiär och en rad italienska kritiker ställde sig upp med avbrutna blyertspennor och skrek att «är detta konst så slutar vi som kritiker» bland all jublande publik. Samma blandade reaktioner fick faktiskt Pulp Fiction 1994, då två tredjedelar av publiken jublade men en tredjedel buade. Många var upprörda över våldet, bakom mig satt Derek Malcom, legendarisk kritiker på The Guardian som upprörd såg på när jag stående applåderade och la sin hand på min axel «Sit down for heaven's sake, Git, sit down».

 

Frédéric Strauss (kritiker i franska Télérama)

Min första Cannes-festival 1988 var som frilansjournalist i ett litet team från Cahiers du cinéma, när Pelle erövraren vann guldpalmen men också året för Kieslowskis En liten film om konsten att döda, min favorit då som nu.

Bästa minnet från Cannes?

Cannes är som en maskin tillkommen för att skapa minnen, även för människor som aldrig varit på festivalen. Jag minns att jag grät hejdlöst mot slutet av Breaking the waves (jag tyckte inte det var professionellt men kunde inte rå för det). Jag minns de fantastiska festerna för Almódovars filmer, Dålig uppfostran, Att återvända, Brustna omfamningar… Och jag minns, på en fest för Kaurismäkis Mannen utan minne 2002, mötet med kvinnan som i dag är min fru. Jag känner till tre andra par «made in Cannes» och de verkar överraskande solida.

waves

Vad är det sämsta med Cannes?

När du ser alla de häftiga bilarna, människor med pengar som verkar så vanliga och den dåliga smaken lite överallt… Då vill man bara fly till en film.

Att åka till Cannes som fransman är det som att komma hem? Är det för många franska filmer?

Kvantiteten av fransk börjar bli lite av ett problem. Den franska filmindustrin har successivt ställt om sin klocka efter Cannes-tid, alla inom filmbranschen arbetar för leverans i maj… Som en fransk regissör nyligen formulerade det: «Det handlar inte längre om Cannes längtan efter fransk film utan om fransk films längtan efter Cannes.» Jag tror den här utvecklingen måste brytas eller stävjas i något skede, snart. Men trots alla franska filmer så känns inte Cannes som hemmaplan. Och det är det bästa med festivalen. Det är som en ö, en filmresort som tillhör alla filmälskare.

 

Charlotte Garson (kritiker i bl a France Culture och medarbetare i POV, Cannes-debuterade med ett cinefilpass 2002)

Att åka till Cannes som parisare är det som att komma hem? Blir det för många franska filmer?

Som kritiker betraktar jag inte nödvändigtvis fransk film som «hemma» – till exempel har jag ännu inte sett Amélie från Montmartre… Men jag är väldigt nyfiken på den nya gruppen av franska auteurer och Cannes är oftast en rik samlingsplats för dem. Samtidigt, vem kan förneka det faktum att det är för många franska filmer? I år öppnar både tävlingen och Un certain regard med franska filmer, en obalans som indikerar ett överflöd av franska filmer svårt att klämma in, på en festival som vill vara internationell.

Bästa Cannes-minnet?

Visningen av Holy motors 2012. Att se Tarantino sluka två pizzor under det att min kollega och jag intervjuade honom om Inglorious Basterds, antinazistiska 40-talsfilmer och Att vara eller icke vara. Att småprata med skådespelerskan Françoise Lebrun på hustaket av «La Quinzaine». Att betrakta bröderna Safdie under deras första Cannes [de tävlar i år med Good time], Ben Safdies reaktion när han inser att Lebrun är Veronica i Eustaches Mamman och horan. Ett annat Eureka-ögonblick var när jag lokaliserade maskinen med färsk apelsinjuice i festivalpalatset.

holy

Det värsta?

Att köa i totalt fem timmar, två fulla visningar och en extrainsatt i den värsta av tänkbara salonger, för Xavier Dolans Inte hela världen. Att föreställa sig en möjlig och knappast oundviklig terrorattack. Att sitta igenom Only god forgives. Att städa tomflaskor och bära runt på skräppåsar i Cannes när övriga lämnat lägenheten. Att komma på att min kritikerackreditering sjunkit två grader när jag slutade skriva för Cahiers du cinéma… Alltså inte något som ett enda mästerverk inte kan bota!

  

Olivier Guerpillon (producent och regissör)

Jag fick Cannes-viruset i tidig ålder, första gången var 1989. Sedan dess har jag åkt till festivalen så ofta jag kunnat, det måste ha blivit runt 15 gånger totalt.

Vad har Cannes betytt för dig?

Oerhört mycket. Först som ung cineast, när jag upptäckte regissörer och filmer som sedan betytt mycket för mig. Haneke t ex. Senare som producent, då jag har haft turen att få två långfilmer utvalda i kritikerveckan, Sound of noise 2010 och fransk-svenska Les grandes personnes – de vuxna 2008.

Är det för många franska filmer i Cannes?

Nja… Det är rätt många varje år, men alla franska filmer med konstnärliga ambitioner siktar in sig på Cannes, så det är normalt att de flesta av årets bästa franska filmer hamnar här. Och fransk film håller hög internationell klass. Ett tecken på det är att fyra franska filmer har vunnit guldpalmen de senaste tio åren och bara en under hela 70-, 80- och 90-talet. 

Ditt bästa festivalminne?

Som producent såklart när Sound of noise premiärvisades med filmens «six drummers» som utmanade varandra i en drum battle på stranden. Ett av mina första starka festivalminnen annars var 1990, när vi var ett gäng 20-åriga cineaster utan ackreditering som dyrkade David Lynch och drömde om att komma in på premiärvisningen av Wild at heart. Jag hade letat förgäves efter en inbjudan i flera dagar, och precis när hoppet hade tagit slut fick jag en av en anonym god själ, fem minuter innan föreställningen. Att i stora Lumière-salongen få uppleva en film som man längtat efter är en himmelsk upplevelse för en ung filmfreak. Och den äldre generationen cineasters starka hatreaktioner mitt under visningen – Lynch avfärdades då av många som en substanslös provokatör – bidrog också till att göra den minnesvärd.

Det sämsta med festivalen?

Det ständiga kaoset och den enorma folkmassan, även om det är en del av charmen. Och kommersialismen kring Cannes, som inte har med film att göra. Det är alltid förbryllande att se folk hylla en b-kändis som solar sig i Cannes glans medan en av världens bästa regissörer kan passera obemärkt förbi.

 

Pia Lundberg (utlandschef Svenska filminstitutet)

Bästa upplevelsen?

Stora Dogma-året 1998, då både Festen och Idioterna tävlade om guldpalmen, var väldigt roligt. Det var mitt första år i Cannes, som redaktör för tidningen Cinema, och jag fick erfara sånt jag bara hört om, som hur man tar sig förbi vakter som skriker «C'est complet!» och hur folk blev ikastade i Zentropas pool i långklänning och smoking. Och så upplevelsen att få se så många filmer och intervjua så många filmskapare under tio dagar – vilken fest!

festen

Vad är sämst med Cannes?

Trängseln och scheman som faller som dominobrickor för att något oförutsett händer.

Hur gör sig Cannes bäst, som utlandschef eller filmjournalist?

Det är olika världar. Som utlandschef för alla roliga kontakter med svensk och internationell filmbransch och för att jobbet är så roligt. Som journalist för alla stora filmupplevelser på plats i Cannes.

 

Gunnar Bergdahl (journalist, filmare och medarbetare för Göteborg filmfestival 1984-2002)

Min första Cannes-festival var 1984. Då var det nuvarande festivalpalatset nyinvigt och långt ifrån vad det är i dag. Visningar skedde ännu i det gamla palatset som låg alldeles bredvid den nordiska paviljongen innan det revs för att låta Noga Hilton trona med Quinzainens huvudvisningar. Naturligtvis hade jag inget vettigt boende men tack och lov förbarmade sig Mattias Nohrborg och Expressens Torbjörn Wahlstedt över mig och jag kunde flytta in i ett överbebott litet rom på Hotel de France på rue d'Antibes. Eva af Geijerstam var vänlig nog att guida mig runt de första dagarna och nätterna vilket underlättade kulturkrocken mellan Göteborg i miniformat och den redan då gigantiska tillställningen. Första årets starkaste minne var visningen av Wim Wenders Paris, Texas med en jublande festivalpublik i en fullsmockad Lumière-salong, som redan under förtexterna, då Harry Dean Stanton tittade ut över det vindpinade landskapet till Ry Cooders gitarrmusik, skrek och applåderade. Och så allt prat om att den unge danske debutregissören inte ens hade fått komma in på sin egen visning av Förbrytelsens element i sidoserien [Lars von Trier]. 

Bästa Cannes-minnet?

En hopplös ekvation av tusentals sammanslingrade filmer. Ska jag våga mig på att plocka lite i höstacken är det nog de där stora, starka, närmast oförglömliga överraskningarna. Som en gång 1989 när jag helt oförberedd gick och såg en film i Quinzainen av en då helt okänd österrikisk debutregissör. Redan den första bilden – en familj som sitter tysta i sin bil medan biltvättens gigantiska borstar hotfullt rör sig över dem – etsade sig bokstavligen fast. Filmen hette Den sjunde kontinenten och regissören var en viss Michael Haneke. Eller den där gången då jag i kritikerveckan ramlade in i Älskade hundar av Alejandro González Iñárritu och jag omedelbart insåg att jag hade sett den första filmen av en regissör vars filmer skulle förfölja mig in och ut i både verklighet och drömmar. Eller tonerna från Jane Campions Pianot… Eller den riktiga dogma-filmen i all sin komplexitet som hette Idioterna och handlade om oss alla… Under många år var jag där som festivalchef för filmfestivalen i Göteborg och tillsammans med en grupp skattsökare från festivalgänget försökte vi beta av så mycket som möjligt. Under tio år hade jag glädjen att som kulturchef på Helsingborgs Dagblad skicka mig själv till Cannes. Medan festivalarbetet ständigt krävde en plan B, som bestod i att om filmen inte höll måttet efter 20 minuter (första aktskiftet på 35mm-tiden) var det dags att dra till nästa, var arbetet som fri rapportör för en kultursida en välsignelse. Det unika med Cannes är ju att med en hyfsad pressackreditering och ett fritt uppdrag är det möjligt att se minst en, ofta fler, riktigt bra filmer varje dag.

pianot

Hur klarar man sig utan Cannes?

Inte helt utan abstinens. Allvarliga symptom infann sig i fjol då programmet uppenbarligen var så där superbra som det kan vara vissa år. Andrea Arnolds American honey, Min pappa Toni Erdmann, Jag, Daniel Blake… Själv minns jag 2009 med Hanekes Det vita bandet, Audiards En profet, grekiska Dogtooth, Triers provocerande Antichrist som ett sådant. Visst suger det även i år. Med Ruben, äntligen i guldpalmsjakt, en ny Haneke och filmer av regissörer som Lynne Ramsey, Andrej Zvygantsiev och Todd Haynes. Jag tröstar mig med insikten att en filmfestival aldrig är så bra som strax innan invigningen! Det gäller faktiskt också den största och viktigaste.

Av Jon Asp 12 maj 2017