Klassiker i repris

Framtiden i det förflutna: nya möjligheter för filmen i franska salonger. Charlotte Garson rapporterar om ett ökat filmhistoriskt biointresse i Frankrike, från skolnivå och uppåt och där även kritikern höjer sitt värde. 



Även om Cannes gör cinefilerna besvikna på årets festival genom att inte visa nypremiären av Jean-Luc Godards tv-film från 1986, Grandeur et décadence d'un petit commerce de cinéma, («En liten biografrörelses uppgång och fall»), publicerar CNC (Centre national de la cinématographie, Frankrikes ansedda «filminstitut») en rapport som klargör the oldies oförskämt goda hälsa i salongerna.1 På tjugo år har filmarvsutbudet (filmer med urpremiär minst tio år tillbaka i tiden) ökat med 52 procent på franska biografer. Den franska filmälskaren, detta bortskämda barn, har bara under 2015 haft tillgång till mer än 3 000 titlar ur filmarvet (42 procent av det totala filmutbudet), det vill säga nästan tio filmer att se per dag! Inte att förväxla med antalet nypremiärer, de senaste åren mellan 100 och 150 årligen.

deep end

Hur förklarar man detta överflöd av filmklassiker eller mer sentida kuriositeter (till exempel Jerzy Skolimowskis Gå på djupet (bilden) en film ur 70-talsvågen som vid nypremiären 2011 sågs av 50 000 fransmän)? Den första förklaringen står att söka i det digitala skiftet som biograferna klarade av fort, även de små biograferna runtom i Frankrike. Med helt avgörande stöd från CNC för att finansiera installationen av de dyra digitala projektorerna kunde de totalt 5 700 franska dukarna förhållandevis smärtfritt hantera övergången till DCP-utrustning i slutet av 00-talet. Ett fåtal kedjor har behållit sina 35mm-projektorer, och blott en motståndskraftig, aktningsvärd parisbiograf – Christine 21 i Quartier latin – är numera den enda kommersiella biografen som endast projicerar film analogt.

Därför blir spridningen av gamla filmer så mycket enklare. Rodolphe Lerambert, ansvarig på departementet för filmarv på l’ADRC2,ett publikt organ som underlättar filmtillgången i små orter och medelstora städer, har kunnat konstatera en väsentlig ökning av filmvisningar på repertoaren sedan slutet av 2010, då han bidrog till nypremiären av Viscontis Leoparden, återutgiven av Pathé. Närmare 1 200 franska salonger är i dag knutna till detta organ som tillsammans med distributörerna tar fram extra filmkopior och publicerar filmmaterial för åskådaren. Enligt Lerambert drar det franska systemet vinning av filmarvet på grund av nätverkets institutionellt organiserade programmering, tillkommen på kommersiella initiativ och med stöd från staten (en färsk reform vad gäller villkoren för klassificeringen av «Art et essai» – franska independent-biografer med statliga subventioner – riktar fokus på hur filmen presenteras). Ju mer en film visas inom en institutionell ram (ett retrospektiv på ett cinematek, filmserier med olika auteurer, som nyligen med Jacques Becker eller snart nyrestaurerade versioner i samband hundraårsjubileet av Jean Rouch), ju tydligare blir genomslaget i pressen och också «läsbarheten» i pr-kampanjen.

Cannes classique från 2004 och Festival Lumière i Lyon från 2009 (båda med Thierry Frémaux som ansvarig) samt Toute la mémoire du Monde på Cinémathèque française i Paris sedan 2013, upplever samtliga en stadig tillväxt, vilket kan ses som ett bevis på att en strategi i första hand riktad mot professionella filmkonservatorer i hög grad även intresserar distributörerna (i Cannes) och cinefilerna (i Paris, där till exempel Wes Anderson på carte blanche programmerat Julien Duviviers David Golder och Roger Leenhardt Les dernières vacances).

Filmklubben är död, leve filmklubben!

L'ARDC som förhandlar om villkoren för biosalongernas anordnade visningar, finansierar också förekomsten av «högtalare» i salongerna, det vill säga kritiker och musiker på plats för att ackompanjera filmerna. Från 1 400 år 2010 har antalet bokningar organiserade av l’ADRC passerat 3 500, med över 500 titlar i omlopp. Det är detta precisa arbete, grundat i sakkännedom och en strävan efter att höja verkens värde, som visat sig vara politiskt vederhäftigt och kulturellt effektivt. Med andra ord, det handlar inte bara om ge fysiskt liv åt filmerna, det som det digitala formatet medger till en ringa kostnad, men att med uppriktighet, och utan trolöshet, hålla liv i och vidareföra det intresse för verken som finns än i dag. Philippe Chevassu, distributör och dvd-utgivare på Tamasa, har sålunda valt att gräva i lämningarna av den excentriska brittiska filmen (som aldrig rosat marknaden i Frankrike) – helt enkelt för att denna son till en kritiker, ultracinefil, är övertygad i sitt intresse. År efter år förlägger han, både för bio och på dvd, komedier med Peter Sellers eller Alec Guiness, efterkrigstidens rariteter från Ealing-studion eller ett otal filmer med Basil Dearden och Carol Reed, utan minsta garanti att någon skulle fatta intresse för filmerna.

Utan att strö rosor över sig själv har alltså författaren till dessa rader glädjen att benämna filmkritikern som en användbar länk i denna välmående återvinning av kulturarvet i Frankrike: i egenskap av «super-åskådare» och mellanhand av stor vikt, snarare än en «liten smakdomare» av samtida premiärer; en fransk kritiker eftertraktas regelmässigt för att ge liv åt filmklubbar, inte minst i förorten och runtom i landet. Såsom tidigare André Bazin och d'Henri Langlois («Travail et culture eller «Le cercle cinémane», namnen på deras filmklubbar får en att drömma…), presenterar kritikerna ofta klassiker i biosalongerna, inför en blandad publik, ofta pensionerad men alltjämt nyfiken. Det handlar inte om att förvandla en «gammal film» till ett evenemang utan snarare att under timman gräva lite djupare i vad som gör att detta verk – Ryans dotter (David Lean), Brev från en okänd kvinna eller (Max Ophüls) Partie de campagne (Jean Renoir) – fortfarande har förmågan att pulsera, och får en förnyad relevans i den stund vi beskådar det tillsammans.

Lyckan för stor?

Framför denna skog av propåer kan var och en hitta sin väg och det vore fåfängt att söka specifika tendenser i den franska cinefilin. Man kan undra om rampljuset riktat mot Duvivier 2016 av Pathé (med nypremiär för flera av hans filmer, varav Panik med Michel Simon och Hon kom från Marseille med Jean Gabin) inte är att missta sig grundligt, och att se Duvivier som viktigare än, låt oss säga, Jean Renoir. Med andra ord avslöjar vissa reprissuccéer en förändring hos cinefiler över generationer. Tid nu att återupptäcka hidden gems, gömda skatter av ibland starkt historisk karaktär, kuriositeter som främst lyser genom sin raritet, kort sagt för filmer som Historien möjligen hade god skäl att dölja. Finns det någon längre som bryr sig om huruvida Renoir är överlägsen Duvivier?

Philippe Chevassu, vars företag tar upp ett dussin filmer på bio per år och omkring 25 titlar på dvd, uttrycker reservationer mot detta överflöd, men på ett annat sätt, med bilden av det halvfulla eller halvtomma glaset. «Antingen betraktar man siffrorna över återupptagna filmer och gläder sig över dem, eller betonar man det faktum att de senaste årens ökning i antalet titlar inte följts av en ökning i antalet åskådare, med ibland väldigt låga siffror.» Medan Hiroshima – min älskade 2013 respektive Paris, Texas 2014 i Paris biosalonger nådde 18 000 åskådare (och samma siffra ute i landet), kan Tamasa konstatera halverade siffror för sina repriser under 2016, Godards Maskulinum – femininum och Alexander Mackendricks vackra Mandy, första film att tilldelas den nya beteckningen «perle rare» («sällsynt pärla»), godkänd av Art et Essai. Utan stödet för nypremiärer från CNC (max sex per bolag) skulle distributörerna inte gå runt på sin verksamhet, undantaget de stora amerikanska bolagen eller, i Frankrike, Gaumont och Pathé, sedan länge förskansade med sina stora filmkataloger. «Det mest kostsamma med nypremiärer och utgivning av dvd», fortsätter Chevassu, «är att förvärva rättigheter, att ta fram press- och marknadsmaterial, kort sagt att göra dessa investeringar lönsamma.»

Franska institutioner och företag har också varit fulla av idéer för att höja värdet på de återutgivna verken: stumfilmer presenteras fortsättningsvis systematiskt som «ciné-concerts» («bio-konsert»), vissa musiker lever på denna verksamhet (såsom Vadim Sher, utmärkt pianist och kompositör). Nypremiären behandlas då som en «händelse», där till exempel de yngre barn inte sällan erbjuds ett mellanmål eller att delta i en hands on-ateljé. På sätt och vis suddas den «gamla» aspekten ut, på bekostnad kanske av en mer urban verksamhet som omfattar flera visningar av samma film vid olika tider, som tillåts spridas genom word of mouth.

För att undvika att göra filmklassikerna till «event», på samma gång glädjande och oroande, finns det inget som kan mäta sig med att odla cinefilin från låg ålder, att «vattna» åskådaren och inte vid någon ålder släppa den utom synhåll. I detta återfinns ytterligare en länk i det franska fenomenet med kulturarv, nämligen utbildningssystemet för bild, som varje år når 250 000 elever och gymnasister, enligt siffror från CNC (en utvald film utvald ses av mellan 50 000 och 150 000 besökare, vilket är långt mer än på ordinarie repertoar). Under skoltid årligen inbjuden till tre biografvisningar för att se filmer utvalda av professionella kommissioner, uppmuntras eleverna mindre till att analysera och reflektera över dessa filmer, som är en del av konsthistorien, än att ta del av och njuta av den filmiska apparaten i sig: den gemensamma upplevelsen, mörkret i salongen, den något hemliga karaktären i upptäckten av ett konstverk vars form överrumplar mottagaren, till och med chockerar (från Truffauts Fickpengar och Låt den rätte komma in till Gremlins och Lubitschs Att vara eller icke vara).

Med denna satsning på att odla cinefilin hoppas organisationen för filmarvsdistribution, grundad för nio år sedan, fortsätta att adressera vuxna på liknande sätt, genom en festival sjösatt över hela Frankrike 2015. I små salonger erbjuder «Play it again» ett koncentrat av restaurerade filmer under en vecka (i år 5-11 april, med totalt 16 filmer, däribland Sound of music, Viskningar och rop och Blow-up – förstoringen). Det märkvärdiga i detta är att dessa filmer återutges, sätts i ett sammanhang och och får nytt liv, inte bara tas upp på biograferna under anonyma omständigheter för ett fåtal.

Men än hur ambitiöst så kan dessa initiativ inte fungera utan passionerade aktörer övertygade i sin strävan att «sätta samman paketet» och att året runt arbeta för att utbilda och underhålla publiken: mirakel uppstår inte med påskharen, utanför all kontext. Play it again, yes, Sam, but play it all year long!

(Övers. från franska Jon Asp)

Av Charlotte Garson 15 maj 2017