Sophie Dulac Distribution

Cannes 70 : fungerar den franska filmskolan?

I veckan inleds den sjuttionde upplagan av Cannes, med rekordmånga namnkunniga franska regissörer. Är det alldeles för många? Eller är det franska en fortsatt kvalitetsgarant? Jon Asp turnerar argument för och emot.



Både upprörd över och nedslagen av Claire Simons filmskoledokumentär Le concours gick The New Yorkers filmskribent Richard Brody nyligen hårt åt den franska filmen (9/3), som enligt honom inte genererat en enda «historisk» regissör under de senaste tre decennierna. Med utgångspunkt i Simons fluga på väggen-film (visad bland annat på Göteborg filmfestival), som tar oss med innanför portarna till elitskolan La Fémis i Paris, tyckte sig Brody se skälen till att Frankrike släpat efter, gått från modernt mönsterland till konservativ konservator.

Brody, själv en stor kännare och vanligen en tillskyndare av fransk film, hänvisar främst till att skolan inte uppdaterat sina ansökningskriterier, utan låter traditionell bildanalys och tydligt dikterade regiövningar stå i förgrunden, och därtill med ovanligt yrvakna försök till mångfald. «Snarare än att uppmuntra studenter att bryta sig loss från trender och vanor har skolan utvecklat klass efter klass av duktiga studenter, tacksamma och lydiga.» Brodys dom bör inte att tas lätt på (man undrar hur hårt den skulle falla över andra filmskolor). Men den är inte lika hård som den efterföljande analysen. Som Brody betraktar Fémis är det i praktiken två olika skolor som möts: det stolta republikanska läroverket med hög tro på universalism mot amerikansk pragmatism och på ytan-pluralism. Filmen skildrar omständigheter att förundras över, ibland förfasas över, men också saker att glädjas vid, däribland den fortsatta tron på att låta filmaspiranter reflektera över bilder utan förutbestämda instrument eller perspektiv, mer än det som utgår från själva apparaten.

Häromveckan listade DN Filmfredag sina 25 franska favoriter (20/4) under 2000-talet (producerade i landet). En lista med många filmer på väg att bli historiska men som också saknade flera storverk

Möjligen finns det något i detta franska, självtillräckliga system som inte föder de verkliga förnyarna? Samtidigt, vilka av världens institutioner kan påstå sig göra det, allra minst med dagens duktiga regelverk? Brody drar på väl stora och specifika växlar. Är problemen han nämner – med en strömlinjeformad produktionsapparat som tillåter allt mindre risktagande – verkligen typiskt franska? Och vem kan hävda att landet saknar historiska regissörer från de senaste trettio åren – Claire Denis, Bruno Dumont, osv. – om han inte bara menar att det är nära i tid och ännu för tidigt att skriva historia?

denis

Även om fransk film skulle sakna de verkligt inflytelserika förnyarna  – som en Haneke, en von Trier, en Tarantino eller en Reygadas (som förenas som substantiella provokatörer och därmed förefaller enklare att framhålla i liknande sammanhnag) – så finns det åter andra, kanske mindre performativa kvaliteter som för filmen framåt (t ex det litterära och teoretiska, ibland förbisett i den anglofila filmvärlden). Regissörer som tillåts verka med konsekvens och, motsatt vad Brody skriver, både utvecklar och förnyar sig själva, misslyckas och lyckas om vartannat. Och som alltjämt gör att Frankrike har klart flest intressanta regissörer i den samlade festivalvärlden. Kanske ändå, på gott och ont, för att de tillåts gräva där de står (förresten är det ovanligt att de lyckas i produktioner «på engelska»: tänk Cantet, Desplechin eller Ozon)?

Så se bara på årets upplaga av Cannes, eller de närmast föregående. Frankrike må vara ansatt av skyhög statsskuld, arbetslöshet och försvagad ställning i EU. Men på den europeiska filmkartan – och världens – utgör landet alltjämt det självklara navet, sett till volym och globalt inflytande, hjälpt av en överlägsen finansieringsmodell och en än mer särklassig filmkultur. I ett hårt åtgånget land kan en nyutnämnd president i segertalet nämna satsningar på skola, vård och kultur som centrala byggstenar för att vända den negativa samhällsutveckligen.

Den franske kritikern Frédéric Strauss hävdar i denna utgåva av POV att det är som om hela den franska filmindustrin i dag är helt inställd på filmleverans i maj, i tid för Cannes. Å andra sidan: vilka filmare med Cannes-potential, oavsett nationstillhörighet, är inte det, och i stigande grad så? Visst finns det uppenbara risker med att Cannes blir för franskt, men i dag är det mest ett problem för fransmännen själva (som ändå kan se filmerna före eller strax efter festivalen). Och samtidigt: vilken festival tackar (vanligen) nej till regissörer som Campillo, Cantet, Desplechin, Denis, Doillon, Dumont, Garrel, Hazanavicius, Ozon, Varda? Eller personligt politiska dokumentärfilmare som Raymond Depardon och Claude Lanzmann, i bästa mening att betrakta som auteurer. Eller mindre filmaktuella klassregissörer: Audiard, Assayas, Bonello, Breillat, Carax, Corsini, Donzelli, Dupeix, osv? Möjligen är det sämre beställt med de yngre förmågorna (vilket skulle kunna tala för Brodys filmskoleanalys), utöver väletablerade Mia Hansen-Løve och Céline Sciamma, båda redan på god väg att skriva in sig i historieböckerna.

humanite

Häromveckan listade DN Filmfredag sina 25 franska favoriter (20/4) under 2000-talet (producerade i landet). En lista med många filmer på väg att bli historiska men som också saknade flera storverk, filmer som även skulle kunna platsa på världslistan: Bonellos Le pornographe, Hanekes Dolt hot, Desplechins En julberättelse eller Dumonts Mänsklighet (svensk premiär 2000) – för att nämna bara några. Beror det på att konkurrensen är mördande – och smaken delad? Eller beror det på att nämnda filmer inte finns tillgängliga i Sverige? (Med media som rapporterar efter marknadens utbud, länge vad gäller bio och nu även med stremingtjänster – i stället för att uppmuntra både läsare som marknadsaktörer att blicka utomlands).

Även om Richard Brodys kritik är relevant så är den också lite missriktad. Fransk film står liksom övriga filmvärlden inför stora utmaningar (inte minst biofönstret gentemot streamingtjänster, vilket även Cannes blivit varse). Mallad produktion och minimerat risktagande lämnar allt mindre utrymme för eftertanke och förnyelse. Och vad gäller Cannes så är inte 70-åringen vad den är på grund av den franska filmen, utan mer för att festivalen bygger på den film- och kultursyn som Frankrike länge närt, från skolbio till klassikersatsningar som Charlotte Garson skriver om i POV #13, eller i förhållande till det breda auteurbegrepp som Sofia Norlin funderar över här. Cannes och Paris är världsfilmens samlade centrum – från produktion och inte minst till distribution. Men inte ens för franska kritiker upplevs Cannes nödvändigtvis som hemmaplan. «Och det är det bästa med festivalen», säger Frédéric Strauss. «Det är som en ö, en filmresort som tillhör alla filmälskare.»

Av Jon Asp 15 maj 2017