Festival de Cannes

Filmterapi på högsta nivå

«Klockan tickar, våra hjärnor är i spillror. Filmer som en gång föreföll som givna val gör inte det längre i dag och en film som tidigare lämnade oss likgiltiga har kommit tillbaka med kraft.» En nyutgiven filmdagbok tar oss innanför huvudet på Cannes-chefen Thierry Frémaux.



Sélection officielle är det logiska namnet på Cannes-chefen Thierry Frémaux filmdagbok, en 600-sidig historia utgiven (på Grasset) tidigare i år. Under ett års tid, från maj 2015 till maj 2016, från en avslutad festival till en annan, har Frémaux fört personliga anteckningar om och omkring sitt arbete: möten, rutiner, personliga funderingar, några avslöjanden.

Ofta på resande fot, mellan två liv, i luften, på tåg eller helst på cykel – Frémaux är inte bara Cannes-general sedan 2007, utan också högsta ansvarig för Lumière-institutet i Lyon, sedan 2009 inräknat den ansedda Lumière-festivalen i samma stad. Sedan länge delar han sin tillvaro mellan uppväxtens Lyon och Paris, där Cannes håller till på daglig basis.

Till stor del kan Sélection officielle ses som en auktoriserad kändisdagbok. Frémaux återger sms och möten med olika filmpersonligheter, en celeber samling regissörer och skådespelare. Han pratar fotboll med Dardenne och Loach, frekventerar återkommande Tavernier, Tarantino, Bellucci, går på Léa Seydoux 30-årsfest, är likaså full av beundran och beröm för Deneuve, Varda eller Lanzmann.

Jag får ofta frågan hur vi gör våra val. Jo, på samma sätt som vilken amatör som helst: slutligen är det en fråga om känsla, om intuition, om passion… och ibland under visst inflytande av den allmänna opinionen

Den som sett Frémaux presentera filmer i Cannes, vilket han regelmässigt gör i Un certain regard, vet att fransmannen kan ge ett ganska slängigt intryck (avsiktligt osorterat?). Han kan vara vördnadsfull men också kort och ibland rätt taktlös, till exempel genom att inte bry sig om att översätta artigheter och självklarheter som premiärnervösa regissör uttalar, och i stället hemfalla åt fotbollsmetaforer eller briljera med sin spanska.

Slyngel, sprätt, socialt djur – det mesta som sägs om Frémaux skriver han själv under på i boken, även de dåliga skämten som han tillämpar på de flesta tillställningar, särskilt i sällskap med nya jurymedlemmar. Som kontrast skriver Frémaux om sin mer ortodoxa företrädare, Gilles Jacob: «I början gav han inte mycket för mitt liv: Lyon, cyklingen, fotbollen, att se mig trevlig med alla.» Frémaux hymlar vare sig med den röda mattans betydelse eller hur vacker han tycker den är; den perfekta filmen är för övrigt en framgångsrik auteurfilm med många stjärnor.

Men i förlängningen av det skvallriga och ogenerat självgoda ger Sélection officielle också en intressant inblick i urvalet till Cannes och faktiskt en viss linje i filmsyn- och filmhantering, ofta med fokus på originalitet, att göra något som andra filmare inte gör (Frémaux nämner till exempel Dumont och Guiraidie i tävlan 2016).

Boken är knappast oundgänglig men för intresserade av spelet bakom Cannes-kulisserna ändå bitvis läsvärd. Här följer några spridda nedsteg – kommentarer och citat.

Cannes-abonnemang

I likhet med kritiken mot den allmänna snedfördelningen kring representation (för få kvinnor, för många fransmän, osv.) klandras festivalen ofta för att alltför många (övervintrade) regissörer privilegieras med klippkortets immunitet även när formen är dålig och kvaliteten låg.

2016, sannolikt ett av de främsta Cannes-åren den här sidan millenniet, fick festivalen utdelning, till viss del i alla fall, för lång och trogen tjänst-programmering,. På förhand såg det inte så spännande ut. Men när Ken Loach gick och vann guldpalmen samtidigt som Jim Jarmusch, Pedro Almodóvar och enligt flera även Woody Allen (invigningsregissör ännu en gång) gjorde sina bästa filmer på rätt länge, förbyttes ett mediokert år till ett mer än minnesvärt, förstås på grund av ett också i övrigt starkt tävlingsår med flera yngre förmågor (Maren Ade, Dolan, Mendoza, Mungiu, Arnold). Rumänska Sieranevada var den första filmen att bjudas in i december ett halvår före festivalen och franska Brev från månen (svensk premiär 2 juni) den sista bara några timmar före presskonferensens offentliggörande (franska titlar bestäms alltid sist).

Frémaux lägger särskilt ut orden kring Cannes-habituén Jarmusch och hans Paterson:

«Som med de minimalistiska författarna à la Raymond Carver som säger så mycket genom att göra så lite. Genom att berätta att det är möjligt att leva isär från det digitala samhälle som påför sina koder överallt, fungerar filmen också som en hemlig och kraftfull illustration av ett annat sätt att tänka film […]. Jag måste räkna in honom, jag tror han har varit i Cannes sex eller sju gånger och precis som Dardenne tillhör han den grupp som när klichén av ‹Cannes-abonnenter›.»

paterson

I så fall en benämning med anor, bedyrar Frémaux: «Även 60-talet hade sina ‹abonnenter›. Då hette de Fellini, Bergman, Tarkovskij och Antonioni».

Frémaux verkar också ha en bra relation med många Cannes-veteraner. När han under 2015 års festival fick kritik efter ett uttalande om förflackade festivalbesökare, från tidigt twittrande kritiker till selfies-besatta på röda mattan, gav Ken Loach sitt stöd i ett personligt riktat brev till Frémaux, där den brittiske regissören betonar vikten av att reflektera i stället för att basunera ut åsikter fortast möjligt – innan Loach provar tanken på att de två brevvännerna kanske blivit för gamla och bör hålla sig till fotbollen, att det är på den planen revolutionen ska börja. Där Frémaux nämner just Loach som sin nära vänster-vän återfinns den nära höger-vännen i Clint Eastwood.

Genrefilmen

Men det är också yngre regissörer som riktar sin uppskattning mot Frémaux. Ett par veckor efter att Louder than bombs visats i huvudtävlan uttrycker Joachim Trier sitt stora tack till Cannes-staben. «Jag välkomnades, ledsagades och skyddades av festivalen under premiärkvällen. Ni tillät mig att känna mig som kungen av världen. Allt det är så viktigt för den ömtåliga film som vi gör, det är unikt. Ni ska veta att ni har en vän i Oslo.»

Norrmannen fick sitt stora genombrott när Oslo, 31 augusti visades i Un certain regard 2011 och Trier nämns i boken som en av festivalens sentida upptäckter, vilket inte gör det mindre överraskande att regissörens senaste film Thelma, ett drama med genreelement, saknas helt på årets festival. Att genreelementen ska ha stått i vägen verkar inte direkt troligt. Till Frémaux mer innovativa programsättnignar under senare år hör Nicolas Winding-Refns Drive och han säger sig själv vara förvånad över att vare sig argentinska Wild tales (2014) eller Sicario (2015) inte gav något utslag i juryns prislista, med en generell betraktelse att genrefilmen alltjämt är satt på undantag (till skillnad från Hitchcock, John Ford och Melville då).

«Jag har alltid förvånats över motsägelserna mellan den prestige som genrefilmen har historiskt sett och det svaga renommé som den har ‹in vivo›. På 90-talet hade John Woos oerhört framgångsrika Hong Kong-filmer inte tillgång till de prestigefulla festivalerna och när Gilles valde L.A. konfidentiellt, Curtis Hansons fantastiska film, för tävlan, var det många som var upprörda.»

Rasande Miguel Gomes i Quinzainen

Frémaux återkommer till otaliga sms från filmare, producenter, distributörer och säljagenter som säger att deras filmer måste komma till Cannes, och till tävlingen. En av dem, Portugals enfant terrible Miguel Gomes, rasade när hans trilogi Arabian nights inte kom med i huvudtävlan och tackade i stället snabbt ja till att visa sina filmer i Quinzainen.

Frémaux skriver senare om den färgstarke Gomes, «ännu i röd av ilska för att inte ha blivit inbjuden till huvudtävlan. Ingen skada skedd dock: för oss föreföll hans plats vara i Un certain regard. Efter en första diskussion med Christian Jeune, min ställföreträdande, skrev producenterna till mig för att insistera. Också normalt, och helt sunt […]

Sedan Tabu, hans förra storartade film, har Miguel Gomes blivit del av dessa privilegierade filmskapare som med sina trogna tillskyndare per klassisk automatik får se sina nya filmer upphöjas till mästerverk redan innan de visas.» […]

Men de gjorde sig också perfekt i Quinzainen, som inte tvekar en sekund när ett sådant möjlighet uppenbarar sig. Tack vare den visades filmerna i Cannes, det är huvudsaken.»

Frémaux refererar till ett citat av Maradona: «Att komma ut på planen utan att skjuta på mål, det är som att dansa en slow med sin syster.» Att komma till Cannes utan att vara i tävlingen, det är samma sak, skriver Frémaux.

«Jag får ofta frågan hur vi gör våra val. Jo, på samma sätt som vilken amatör som helst: slutligen är det en fråga om känsla, om intuition, om passion… och ibland under visst inflytande av den allmänna opinionen […]. Vi anklagas för tusentals felsteg, icke redovisade vänskaper och hemliga pakter. Men vi har bara en föresats, att göra det bästa möjliga urvalet. Under denna sista dag finns det inte utrymme för något annat. Klockan tickar, våra hjärnor är i spillror. Filmer som en gång föreföll som givna val gör inte det längre i dag och en film som tidigare lämnade oss likgiltiga har kommit tillbaka med kraft.»

Frémaux, som aldrig velat blir kritiker, beskriver sin ungdoms filmintresse – och senare en Cannes-generals tänkbara credo – när han «en dag bestämde [sig] för att odla en lycklig cinefili». «Jag återfinner den hos Olivier Assayas, som aldrig förebrår troheten till sitt ursprung men likafullt förblir både oförutsägbar och generös i sin smak.»

Sean Penn olyckligt utvald – Kathryn Bigelow lyckligt ratad

Till ett val han ångrar nämner Frémaux, Sean Penn The last face, den film som fick sämst mottagande 2016 (också med tanke på filmens begränsade efterliv). Och Cannes-generalen verkade tveka inför sitt val redan långt före premiären.

«Filmen går inte hem, blixtnedslag kommer att falla på honom. Och jag känner till Cannes-lagarna: Sean kommer att behandlas som en nolla. Och jag känner mig skyldig, eftersom han är en vän, eftersom det är jag som tagit hit honom. Jag måste bara leva med det.»

«Om hon [Bigelow] inte är en «Cannes»-regissör, så är det helt och hållet vårt fel», skriver Frémaux och berättar att de faktiskt fick se Hurt locker 2008, nära inpå festivalen förvisso, men inte valde att ta med den.

«Filmen var inte helt klar, vi var i slutet av urvalsarbetet, utmattade, och vi la den åt sidan. Filmen gick till Venedig, där den vann, och ett halvår senare även Oscar för bästa film, samma år i konkurrens med Avatar. På scenen för våra schavotter finns således Hurt locker

[…]

«Jag ska lägga min förvirring till handlingarna och erbjuda henne en plats i juryn. Om hon avfärdar mig så har jag förtjänat det.»

Bigelow har ännu inte suttit Cannes-juryn.

Avslag och kompensation

En allt vanligare tendens är annars att «bortvalda» regissörer året därpå «kompenserats» med en plats i någon av festivalens juryer – och accepterat. Ruben Östlund, vars Turist («underbar», enligt Frémaux) vann pris i Un certain regard 2014 och enligt många borde varit i huvudtävlan, fick året därpå vara del av UCR-juryn.

2016 satt Arnaud Desplechin i huvudjuryn, efter att hans film De gyllene åren (oförklarligt) ratats från huvudtävlan 2015 (regissören valde, liksom Miguel Gomes, Quinzainen, i stället). I år har Desplechins Les fantômes d’Ismael valts som invigningsfilm.

I år sitter Maren Ade i huvudjuryn, efter att Min pappa Toni Erdmann uppgraderats till huvudtävlan i sista stund. Trots att filmen var stor publik- och kritikerfavorit under festivalen kammade den noll när palmfördelningen gjordes. Frémaux skriver att det är alltid några stora filmer som går lottlösa och nämner No country for old men och Timbuktu från de senaste åren.

Om Andrea Arnolds American honey, som var en av de filmer som snuvade Maren Ades film på priser (juryns särskilda), skriver Frémaux entusiastiskt och bara med en reservation:

«Musiken är för övrigt filmens andra stora karaktär, det finns till och med en Bruce Springsteen-låt [«Dream baby dream»] – filmen har alla möjligheter! Vi gillar American honey mycket, dess ansats, dess form, regin, det plastiska, skönheten. Endast dess två timmar och 38 minuter ställer till problem: professionella festivalbesökare beklagar sig alltid över filmernas längd. Än sen, är det för många sidor hos Proust?»

Som för de flesta programsättare av större festivaler nämns ofta hur mycket tid som går åt till att se igenom det enorma antalet ansökningar. Som arbetsbörda återkommer Frémaux även till den ansenliga tid och vånda han, tillsammans med sin andra hand Christian Jeune, ägnar åt att formulera svar, via sms och mail, till nekade filmare – utan att nödvändigtvis bli mer lämpad för uppgiften med åren.

«Vad säger man till människor som man gjort besvikna och hur ska man fortskrida man utan att skada vederbörande. Sanningen är att vårt avslag är våldsamt, med nödvändighet så, som i kärlek.»

Av Jon Asp 15 maj 2017