Cannes och kulturmännen

Från Rodin och Godard till Baumbach och Östlund. Kulturmannen bredde ut sig på olika sätt i årets Cannes. Men koreanen Hong Sang-soo tog priset.



Ruben Östlunds film The square inleds med ett uppvaknande och en intervju. Claes Bangs huvudperson Christian, konstnärlig ledare för X-Royal Museum (monarkin är nyligen avskaffad), frågas ut av en amerikansk journalist spelad av Mad men-stjärnan Elisabeth Moss. Hon går rakt på sak, relaterar till vackra men rätt vaga formuleringar på hemsidan och ber honom utveckla. Efter begärd betänketid lyckas han ändå inte uppfordra något av värde. Journalisten halvler överseende och det blir inte mycket till utfrågning.

claes-moss.jpeg

Den pikanta händelsen, som museichefen hanterar minst sagt valhänt, hindrar inte henne från att senare i filmen, i samband med att museet håller fest i det avsatta kungaparets våning i slottet, lägga an på honom, bland annat med referens till ett utflippat artist talk där en man med Tourettes ställt till det för den inbjudna konstnären (Dominic West). Anspelningen undgår först den överbelastade museichefen, inte i sin bästa form, men kvällen slutar ändå, efter att han på toaletten försäkrat att han inte ska ligga med henne, i hennes säng. Hon lägrar honom och efter akten bråkar de om vem som ska ta hand om kondomen. Ansvar på längre sikt är han inte intresserad av, därför tycks kontrollbehovet i stunden desto större.

Östlunds porträtt av en framgångsrik konstchef (i en intervju har Claes Bang sagt att han närstuderat Moderna museets Daniel Birnbaum) skulle kunna tas som ett exempel på en samtida kulturman, som inte ens behöver lägga ut texten eller ha vidare täckning för sin offentliga persona, för att få ligga. Kanske är det just det, det vill säga hans faktiska uddlöshet bakom fasaden, som ger henne ett övertag i situationen. Är det därför hon dras till honom? Filmen röjer inte svaret, lämnar henne därhän, låter åskådaren intressera sig för honom.

Kulturmännen stod högt i kurs i årets Cannes, liksom i filmvärlden generellt, som tycks älska att gå upp i konstnärlig verksamhet, manliga genier och strateger av varierat slag. Eller, beroende på hur man ser det, lågt i kurs. Porträtten går mer och mer genom driftens filter, satir på bekostnad av männen, som hos Östlund och flera andra.

Om väl inte en urtyp så återfinns en tidig version – den gamla skolans kulturman – i Jacques Doillons Rodin, där konstnärens kompromisslösa framfart i slutet av 1800-talet automatiskt tycks legitimera hans generellt höga status, med nära och praktisk utgångspunkt i kvinnorna som står modell för honom, samma kvinnor som i nästa stund verkar som hans älskarinnor. I en tidig scen tvingas en modell till en särskilt krävande position. Hon beklagar sig lätt, han svarar att hon inte ska utnyttja situationen, innan hon returnerar kommentaren, utan resultat.

rodin-modell

Utan att vidare plädera sitt syfte flockas modellerna runt konstnären, som tycks född till kulturman, blott med hänvisning till konsten, för dess skull, för hans kall. Ju äldre han blir (och som konstnärspartnern Camille Claudel, benägen till visst motstånd, lämnas därhän), desto mer så.

En skulptör som inte åldras lika framgångsrikt återfinns i det samtida New York, i Noah Baumbachs The Meyerowitz stories (new and selected). Inne på sitt fjärde äktenskap, och en karriär som sedan länge gått i stå, är det med betydande bitterhet som Harold genomlever tillvaron. Till skillnad från Woody Allens judiska rollkaraktärer, nära till hands att jämföra med, förmår han inte längre göra intryck. Dustin Hoffman lyckas väl med att ge liv åt rollkaraktären, men dennes beteende medger inga erövringar eller efterverkningar alls  – annat än för de närmaste sörjande, men då mer i egenskap av att ha gått från genistämplad konstnär till renodlad rättshaverist, alltså en i någon mån avlagd kulturman.

dustin

I Michel Hazanavicius Le redoutable återfinns kulturmannen återigen mer i egen rätt, filmaren och medmänniskan Godard som i samband med 68-revolten går djupt i sin existentiella kris, vilse i syfte och mening, mellan folkets väl och nöjets behag. Hans dragning till den unga hustrun Anne Wiazemksy – vars sentida roman filmen är baserad på – håller honom länge flytande, men det är också hennes och de gemensamma vännernas borgerliga livsföring som spär på hans depression och handlingsförlamning. I denna fria tolkning representerar Godard en starkt idealistiskt driven kulturman – ovanlig i dag – som inte avsäger sig omgivningens eller hustruns beundran men som heller aldrig lägger band på sig själv (med följd att han utan pardon gör ner både sina vänner och sina filmer). Hans höga status tillåter ändå omgivningens fördragsamhet. Men även detta mandat har en gräns, ett tålamod som sakta sinar.

garrel-wiazemsky

Den kanske mest cyniska kulturmannen återfinns emellertid i Hong Sang-soos The day after, inte helt oväntat för de som sett bara ett par av koreanens tjugotal filmer, inte sällan centrerade kring filmskapare som på festivalturné får både ett och två förslag från unga och äldre kvinnor som sett hans filmer. Förmodat inspirerad av sitt eget liv – om man ska tro mediernas rubriker – handlar The day after, i utsökt svartvita bilder, om en bokförläggare tillika kritiker som med en manusförfattares noggrannhet skissar på scenarier för att bäst möjligt kunna fortsätta sina erövringar utan att hamna i onåd. Hustrun anar sedan länge oråd, och när den ena anställda älskarinnan ersätts av en annan potentiell – båda beundrar Bong-wan för hans sätt att skriva – försöker han med alla till buds stående medel.

Talande nog är mannen med mjukast framtoning också den meste och modernaste kulturmannen. Ena stunden tvingas han avsluta en löprunda för en ångestattack, senare gråter han ut inför två kvinnor (och sin egen eländighet), för att i nästa stund konspirera med en av dem för att spela ut en andra mot en tredje. 

hong-1

I en av filmens flera obetalbara scener återvänder en kvinna, ett år tidigare föremål för en dygnslång förälskelse, till hans förlagskontor. Trots att hon sitter framför honom med oförändrad uppsyn och upprepar delar av sin livshistoria, om än med viss variation, känner han inte igen henne. Det är bland annat här som regissörens väl beprövade omtagningar – liknande scener som upprepas i små variationer – blir så meningsfulla. I detta fall: en uppslagsrik kulturman så upptagen av sin egen situation att han inte minns den kvinna som för inte så länge sedan drabbat honom så till den grad. Så lyckas han likafullt, när han väl inser sitt misstag, hjälpligt rädda sig undan situationen.

huppert

Bara genom att ta bilder, genom att titta om och om igen, kan världen faktiskt förändras, säger Isabelle Hupperts febrilt fotograferande Cannes-turist (!) i La cámera de Claire, Hong Sang-soos andra i film i Cannes i år (och inspelad under festivalen förra året). Om detsamma gäller också för kulturmännens vara så finns det kanske ändå en väg framåt.

Av Jon Asp 30 maj 2017