14 dagar i Cannes

Från Kubrick-medarbetaren Leon Vitali, till Netflix och fönsterpolitiken mellan USA och Frankrike, till evigt unga Agnès Varda. Festivalveteranen Jan Lumholdt funderar över två veckor på Cannes celebra croisette.



När jag var grabb fanns det två tv-kanaler. Varje fredagkväll körde tvåan någon spännande icke-engelskspråkig film, lördag kväll var det noir eller western och på söndagen något romantiskt drama på ettan. Jag såg och sögs in, till den grad att jag än i dag inte kan säga vad jag har för favoritperiod eller -genre. Jo, bra film. En Kurosawa, en Bergman, en Kieslowski, en Stanley, helt säkert.

Stanley hette Kubrick och hade mellan åren kring 1980 och fram till sin död 1999 en assistent som med åren kunde det mesta inom rollsättning (han hittade såväl Danny Lloyd, som spelade Danny Torrance i The Shining, som de två tvillingsystrarna till samma film), coachning av skådespelare (vilket han egentligen var, mest känd som Lord Bullingdon i Barry Lyndon), bild- och ljusgradering och, med tiden, i stort sett allt Kubrik behövde/krävde hjälp med (inklusive korrekt formgivning av affischer och videoomslag i och runt hela världen!). Han blev en blandning av Andy i Djävulen bär Prada och den svenske filmgurun Kalle Boman. Han slet hund men vad han inte vet om att göra «bra» film är knappast värt att veta.

I en debatt som bubblat på under de gångna dagarna, om de nya kidsen i grannskapet Netflix och Amazon och deras visningsfönster i streamad form och inte på stor duk, uttalar Will Smith en friande dom: «Jag har en sexton- och en artonåring hemma; de har sett saker på Netflix som de annars aldrig skulle haft chansen att se. Det har gett dem ett globalt perspektiv.»

Leon Vitali – ja, far till Vera, skådespelerskan, och Max, videoregissören – är för en gångs skull själv huvudperson, i Filmworker, Tony Zierras Cannes-visade dokumentär som bjuder både unika och förväntade aspekter av demonregissörsgeniet men framför allt och äntligen, ett porträtt av en filmens obesjungna hjältar, idag 68 och lika passionerad filmälskare som när han var grabb. Denne vindbitne engelsmans ovan återgivna, livliga minnen av pojkårens fascination med BBC:s tablåer på 1950-och 60-talet kunde ha varit mina och mina kompisars på 1970- och 80-talet. I sista minuten, Cykeltjuven, Diligensen, Trasdockan, De 400 slagen, De sju samurajerna intog SVT:s två kanaler och sög in. Vi såg allt och dryftade det entusiastiskt på skolgården, till en början tämligen ovetande om vilka ikoniska skapare som låg bakom. Det var bra film, helt enkelt.filmworkerSkapare som Hitchcock, De Sica, Truffaut, Wajda, Kurosawa, Kubrick, Coppola, Lynch, Trier, Coen, Campion, Coppola igen, Haneke med flera hyllas lite extra under årets 70-årsjubilerande Cannes-upplaga, där deras namn skrivits med guldtext på de trappsteg som utgör varje filmstarts lilla vinjettfilm. De utgör basen, hjärtat och kraftcentrat ur vilken all efterkommande filmkonst hämtat sin energi. Vare sig de sugit in oss eller inte – utan dem vore vi inte här.

Årets vitalaste nya vågare, återigen frestas man säga, heter Agnès Varda, som vid pass 88 år har gjort en underbar liten «subjektiv dokumentär» kallad Visages, villages i samregi med unge konstnären/fotografen JR.

I en debatt som bubblat på under de gångna dagarna, om de nya kidsen i grannskapet Netflix och Amazon och deras visningsfönster i streamad form och inte på stor duk, uttalar Will Smith en friande dom: «Jag har en sexton- och en artonåring hemma; de har sett saker på Netflix som de annars aldrig skulle haft chansen att se. Det har gett dem ett globalt perspektiv.»

Från motsatt håll ryar Pedro Almodóvar, ordförande i årets huvudjury som även innehåller Smith, att han så länge han lever «kommer att kämpa för den stora dukens hypnotiska kapacitet på åskådaren». De två Netflix-distribuerade tävlingsfilmerna, Noah Baumbachs The Meyerowitz stories (new and selected) och Bong Joon-hos Okja, borde enligt Almodóvar diskvalificeras så länge de inte är aktuella för biografpremiär, något som i dag inte finns i Netflix upplägg. Almodóvar mjuknade lite senare och lovade att betrakta samtliga bidrag på lika villkor medan hans credo kvarstår: «Storleken på duken bör inte vara mindre än stolen du sitter på», löd inlägget i en era av plattor, paddor och phones med litet i – som på engelska låter som «little eye» och därmed liksom ringar in problemet.

okja

I Cannes finns dukarna med stort D. Lumière och Debussy heter flaggskeppen; dessa mäktiga biografpalats kan vara en viktig del av svaret på varför detta är filmfestivalernas filmfestival. Berlin har sitt femvånings-Palast, Venedig sitt Sala Grande, men bara här finns detta je ne sais quoi… Som om storverken redan vid födseln glimrar, vibrerar, leviterar (jag har själv upplevt det, med Festen 1998, Dolt hot 2005, Den stora skönheten 2013, Min pappa Toni Erdmann 2016 samt ett par tre japaner genom tjugo årgångar).

Jag har också sett Citizen Kane, Paraplyerna i Cherbourg och Ett tåg anländer till stationen på cannesk jätteduk, «Kane» så att hans slott Xanadu ståtade sig högre än Palastet i Berlin, «Cherbourg» i så fantastiskt restaurerade färger att strandpromenaden såg svartvit ut när vi kom ut från filmen och «Tåget» så att vi, helt som publiken på Café de Paris i december 1895, kastade oss åt sidan för att inte bli påkörda. ¡Claro! Detta är precis vad jag menar, skulle väl Almodóvar utbrista.

Men det är ändå den lilla skärmen jag inte vore här förutan. Eller Leon Vitali. Hur stor kan tv-rutan i hans hem i Leamington, sannolikt inköpt våren 1953 för att titta på drottningens kröning, ha varit? Som en laptop, vore en rimlig gissning. Hemma hos mig själv? 22 tum rätt länge. Färg-tv fick vi först kring 1980.

Jag tror kidsen Smith ska vara OK för 2047. Jag är glad att Pedro kämpar på. Det gör även Noah Baumbach som spelat in The Meyerowitz stories (new and selected) som han gjort all sin film – med tanken att den ska ses på den stora duk vars dödsrykte är överdrivet, om än den duken i dag måste sökas upp lite mera aktivt emellanåt. Att också Netflix i morgonläget kunde överväga en och annan biografpremiär vore väl inte oerhört, kanske rentav är det bara en tidsfråga. Det är ju, som Polanski sa häromdagen, så att folk vill uppleva saker tillsammans. (Att Netflix också vågade ligga bakom lite skarpare kost än årets två ganska lätta bidrag – förmodligen mycket lätta för Pedro & Co att välja bort i sin prisberäkning – är en diskussion som kanske också kan tas upp en dag.)

Det Cannes 2017 som nu är till ända är sig både likt och annorlunda sedan denne skribent intog scenen 1998. Då som nu var Todd Haynes, Hong Sang-soo och François Ozon på plats med nya filmer, då som nu sågs Isabelle Huppert, Vincent Lindon och Jean-Louis Trintignant på röda mattan, då som nu fylldes stan över bristningsgränsen av bransch, media, fans, nyfikna och högst upp av alla Skaparna. Då som nu får alla filmer tio minuters stående ovation på sin respektive galapremiär. Alla.

Då handlade säkerhetskontrollerna mest om att jaga rätt på små inspelnings- och avbildningsapparater i kampen mot piratverksamhet, i dag är det terrorism som bekämpas, och med större apparat än någonsin förr. Emedan detta obehagliga inslag märkbart har präglat årets evenemang dominerar jakten på den bra filmen, till den grad att inte ens en herrelös väska tycks kunna skrämma de hundra och åter hundratals som väntade på Michel Hazanavicius tagning på Jean-Luc Godards härjanden under sent 60-tal i Le redoutable. Vakter och platsanvisare kom ut på trappan och försökte yvigt viftande fösa tillbaka massorna. Tji fick de. Folk höll på sina surt förvärvade köplatser. Efter en väntetid längre än själva filmens fulla speltid började till slut filmen. Väskan visade sig vara ofarlig. Filmen med, om man ska vara ärlig. Årets vitalaste nya vågare, återigen frestas man säga, heter Agnès Varda, som vid pass 88 år har gjort en underbar liten «subjektiv dokumentär» kallad Visages, villages i samregi med unge konstnären/fotografen JR. Oaktat att flera av Vardas gamla kollegor – Truffaut, Rivette, Chabrol, Resnais (om han nu verkligen var nouvelle vague) – med tiden fallit ifrån, finner hon sig som ingen annan så ytterligt bekvämt tillrätta i samtidsfilmen och dess artisteri. Verkligen anmärkningsvärt.

agnes

Anmärkningsvärt, även, verkligen och slutligen, är helt säkert också en svensk guldpalm i årets tävlan. Att flera av startfältets namnkunnigheter – Haneke, Haynes, Ozon, Baumbach och nämnda koreanerna Bong Joon-ho och Hong Sang-soo – i år presterat adekvat snarare än briljant form må diskutabelt vara fallet. Med det sagt har Ruben Östlund ända sedan premiärvisningen på The square förra fredagen entusiasmerat och stimulerat såväl kritik som publik och ny alltså även jury – både läger Smith och Almodóvar. Alla har vi sugits in och i dag är ingen av oss ovetande om att Cannes har fått en ny ikonisk skapare, vars namn nu står med guldtext i filmkonstens kraftcentrum, glimrande, vibrerande och leviterande. Bra film, skulle Leon Vitali kalla det. Stanley med, helt säkert.

Av Jan Lumholdt 30 maj 2017