Skandinavisk film förbisedd i Cannes?

När Norden väl tävlar är oddsen låga. Med Ruben Östlunds guldpalmsvinst reses frågor om nordisk film är orättvist satt på undantag i Cannes.



Med The squares vinst i Cannes häromdagen innebär det att fyra nordiska filmer har vunnit guldpalmen under de senaste tre decennierna – vilket motsvarar 13,3 procent från idel «små» skandinaviska filmländer. Vilken nation eller vilket upptagningsområde kan, i förhållande till antalet «starter» (för att fortsätta idrottstermerna), mäta sig med det resultatet, förutom möjligen Belgien och bröderna Dardenne (två guldpalmer på sju försök)?

viljan

(Miss)förhållandet reser frågor över Nordens generella representation i Cannes? Skulle den egentligen kunna vara mycket högre? Bille August har på två starter rott hem två guldpalmer, 1988 med Pelle erövraren och 1992 med Den goda viljan, då med stor hjälp av Bergmans manus. Ruben Östlund har likaså full pott, en vinst på en start. Roy Andersson har på lika många framträdanden, Sånger från andra våningen 2000, ett jurypris, medan ratade En duva satt på en gren och funderade på tillvaron i stället vann guldlejonet i Venedig.

På två starter har Thomas Vinterberg lagt grund för lika många priser: juryns för Festen 1998, bästa skådespelare till Mads Mikkelsen i Jakten 2012. För Drive 2011, då sin första film i Cannes-tävlan, vann Nicolas Winding Refn regissörspriset. Aki Kaurismäki tilldelades jurypriset för Mannen utan minne 2002, samma utmärkelse som Lars von Trier fick för Europa 1991, innan han uppgraderade till Grand prix med Breaking the waves 1996 och guldpalmen med Dancer in the dark 2000, då även Björk fick skådespelarpriset.

Lägg till detta resultat – exceptionellt, i alla fall sett till proportion  – utfallet i de senaste årens Un certain regard, sidosektionen som i kvalitet och originalitet ofta står sig väl så god i förhållande till huvudtävlingen. Turist vann andrapriset 2014, isländska Bland män och får första pris 2015, finska Den lyckligaste dagen i Olli mäkis liv stod högst 2016.

olli

Under årets festival dock: inga nordiska bidrag. Det är inte utan att man kan reflektera över frånvaron av Joachim Trier, Lisa Langseth eller för den delen Jens Assur.

Borde festivalgeneralen Thierry Frémaux – ingen stor vän av representation men återkommande argumenterandes för vikten av geografisk spridning – tänka om och bjuda in fler nordiska filmer?

Tänk vilket öde, där till och med den statliga filmpolitiken i flera berörda länder mer eller mindre officiellt har statuerat Cannes-tävlan som primärt mål, och så hålls Norden systematiskt tillbaka med hänvisning till påstådd litenhet, och i så fall förvisat till ett ännu mindre nålsöga och en eventuell kvot som fylls rekordfort (om än nog inte ensam om att vara förbisedd).

Kanske kan Ruben Östlunds vinst ändra på dagordningen och få världens mest prestigefyllda filmplattform att verka lite varmare mot skandinavisk film?

Av Jon Asp 30 maj 2017