Andreas Öhman

Julia Thelin om Cannesdebuten

Julia Thelin sammanfattar intryck från en festival där hennes «Push it», om maktkampen i en gympasal, tävlade om kortfilmspalmen.



Kortfilmen Push it, som jag har skrivit och regisserat, tävlade i Cannes i helgen. Jag fattade inte riktigt hur mäktigt det var förrän vi satt i den enorma Lumière-salongen i söndags kväll. Att vi på riktigt hade chansen att vinna. Cannes är en mäktig men också märklig festival. Jag har dock aldrig varit på någon annan internationell festival så egentligen vet jag inte hur den står sig jämte andra, men utifrån det som berättas om festivalens historia av överraskningar och hemligheter så kanske det inte bara är min känsla ändå. Trots allt kindpussande och den avslappnade stämningen från jury och festivalledning så är det ändå som att salongen slutar andas när den stora vinnaren ska utses. Kanske andas fortfarande de flesta när just kortfilmspalmen ska delas ut men jag hör inte det eftersom mitt hjärta slår så hårt. Bara det att jag tekniskt sett hade kunnat få gå upp på scen och ta emot en guldpalm gör att allt känns så sjukt i efterhand. (Även om jag nu vet att det inte var en riktig guldpalm utan mer ett papper som kortfilmsvinnaren Qiu Yang fick. Ruben Östlund däremot fick en guldpalm strösslad med diamanter, hörde jag, när jag träffade hans producent vid ostronen på efterfesten.)

push-it-3

Cannes filmfestival är en tolv dagar lång fest med en enorm struktur även om känslan av kaos alltid bubblar under allt. När några av världens mest framstående filmskapare och några stjärnskådespelare därtill samlas i en biosalong för att hylla varandra och sin konstart så borde det lätt kunna slå över i en sliskig klubb för inbördes beundran. Men jag tror att det är den där känslan av att vad som helst kan hända som håller alla på alerten. Det är extremt starka hierarkier som håller allt i schack men i slutändan är det ingen som kan bestämma allt. Jag reser ner tillsammans med filmens producenter Markus och Eliza som besökt festivalen förut. Eftersom jag aldrig varit i Cannes är det också skönt när filmens klippare Anton kommer ner eftersom han inte heller vet hur man t ex hämtar ut sina biljetter. Bara den proceduren är lagom komplicerad här. När sen kompositören Jakob och scenografen Greta kommer ner är det i stället vi som kan lära dem. 

push-itVår film skulle visas till helgen och på torsdagen var det mingel med de andra nominerade filmernas team och sedan tekniskt rep för att kontrollera teknik inför visningen. En efter en lämnade de andra filmteamen salongen när de var klara med sin kontroll. Vi var näst sist satt och jag kände trycket över bröstet. Nervositeten över hur bra de andras filmer såg ut satte sig i kroppen. Hur svårt det varit att ta sig hit och väl här – tänk om vår film är sämst av alla? Jag grät när jag kom ut från salongen, fick sitta på en parkbänk och Eliza och Markus sa kloka saker. Väldigt konstigt, men jag hade liksom inte varit nervös alls förrän då. Jag kunde inte fatta att det här skulle hända, att jag skulle tävla med en film på en av världens främsta festivaler.

Men det verkar ju vara lite så, att vad som helst faktiskt kan hända. I alla fall i Cannes. Kanske för att man dricker champagne varje dag och man kan gråta eller skratta när fan som helst. Eller för den starka ansamlingen av spänning och närvaro i alla de tusen människor som kommer hit varje år luckrar upp lite av fysikens lagar. Allt ifrån autograftanter med sin egen personliga stolar bredvid röda mattan till världskändisar som Nicole Kidman och Will Smith. Alla är liksom lika viktiga. Och det får mig att tänka på vad festivaler betyder för filmskapare. Det är ett visningsrum för de upphöjda inom filmkonstens sorterande men inte ett slutet rum för kritik av filmerna. En tävling där det inte är självklart vem som är bäst. Det är juryn som avgör men det är mer än bara tyckande som spelar roll, alla måste komma överens. Festivalens syfte är också att utveckla och sporra filmskaparna. Det är väldigt mycket min känsla efter tolv dagar av champagne, jag är mer än nånsin sporrad att göra mer och bättre film. Även om det innebär jättemycket bra att få tävla i Cannes så är ingenting självklart, nånsin.

För det är beroendeframkallande att få den där magiska känslan av att allt kan hända och att man samtidigt inte kan ta något för givet. Men t ex att man kan glömma sin mobiltelefon på en upplyst parkbänk mitt på strandpromenaden efter att ha torkat sina tårar. Komma tillbaka tio minuter senare och hitta mobilen fortfarande liggandes där, glittrandes i gatljuset. Eller att man kan bli bjuden på en middag av festivalen och träffa Uma Thurman barfota på toaletten. Eller att man kan våga gå fram till kortfilmsjuryn efter prisceremonin trots att man inte vunnit bara för att få prata med några av de regissörer man beundrar mest. Eller att vi kan vara samlade flera i teamet på franska rivieran efter att ha slitit i kalla Sverige med att göra den här filmen.

Av Julia Thelin 30 maj 2017