Kan Sverige lära av Frankrike?

Flera av Frankrikes nytillsatta ministrar när ett passionerat intresse för konst och kultur. När kommer deras svenska motsvarigheter?



Mycket i Cannes handlar om sport: att hålla sig framme, synas och helst vinna priser. Men om film drar mot sport så sprider sig också konsten och kulturen, i omvänd riktning, till andra politiska fält. I Frankrike är det inte nödvändigtvis en motsägelse att vara näringslivstopp eller vanlig arbetare och samtidigt läsa något innanför hårda pärmar som inte är deckare. Och så vidare. Den nytillträdda presidenten Emmanuel Macron när som bekant ett stort kulturintresse – se t ex POV #11 – men säger sig vara för fåfäng och inte tillräckligt ödmjuk för att själv kunna bli författare.

Författare är däremot Édouard Philippe, som den 15 maj utsågs till premiärminister i Marcrons mittenregering. Tillsammans med Gilles Boyer ligger Philippe under det senaste decenniet bakom två politiska thrillers på ansedda förlag. Men vadå? – säger vän av ordning – i Sverige har vi ju Thomas Bodström i liknande dubbla roller. Visst, men Bodström skriver knappast förord till speicalutgåvor av stora konstnärer, som Philippe gjorde till en bok om arkitekten Oscar Niemeyer häromåret.

philippe

De upplyftande ministerutnämningarna upphör emellertid inte där. Till kulturminister har president Macron värvat den stora kulturpersonligheten Françoise Nyssen, som under flera decennier drivit det breda prestigeförlaget Actes sud från den sydfranska kulturstaden Arles, också med en ansenlig svensk katalog (från Strindberg och Lagerlöf till Hassen Khemiri och Anyuru). Hon övertog chefsrollen från förlagets grundare, fadern Hubert Nyssen, för övrigt av svenskt påbrå.

Françoise Nyssen är känd för betydande insatser inom flera av kulturens fält. Hon har bland annat suttit i urvalskommittéer för det franska filminstitutet CNC. Omtalad är hon också för att ha låtit inrätta en skola för barn med sociala svårigheter. Förhoppningen är nu att hon ska kunna genomföra den kulturpolitik Macron gick till val på, bland annat med fokus på förhöjd kulturell tillgänglighet för skolungdomar.

abk

Trenden i den nya franska regeringen är tydlig: färre klientilistiska politiker, mer plats för teknokrater och experter som åtminstone bottnar i sin sakkunskap. Inte minst inom kulturens fält har landet en tradition att leva upp till, med kulturministrar från André Malraux via Jack Lang till filmkonnässören Frédéric Mitterand (socialisten som satt under Sarkozy).

Frågan man ställer sig ur svensk synvinkel är: när får vi politiker och ministrar med ett gediget intresse för konst och kultur, kanske till och med erfarenhet därav? Det går utmärkt att börja med kulturministerposten, som väl inte sedan Bengt Göransson på 80-talet haft ett namn att yvas över.

Av Jon Asp 30 maj 2017