Netflix

Sydkoreanen Bong Joon-ho sig lik även i Netflix

I maj tog jättedistributören Netflix stora producentkliv framåt med två titlar i Cannes tävling och fick kritik för att krympa filmfönstret. I veckan släpptes «Okja» direkt på vod. Sebastian Lindvall har sett ett ovanligt sockrat Cannes-bidrag.



Lömska storföretagare, kidnappade supergrisar och en flicka som tar sig till andra sidan jorden för att rädda sin bästa vän. 

På pappret må Okja likna en ny E.T. eller Rädda Willy med fler flygmil, men i regi av mannen bakom Memories of murder och The host – och som för detta projekt fick «final cut», bör tilläggas – blir det något helt annat. Tidigare har sydkoreanen Bong Joon-ho rört sig ledigt mellan genrer. Kriminalfilm, monsterfilm, dystopisk tågfilm – även med popcornpotential och hyfsad budget skruvar han alltid åt konventionerna med svart humor, hyperkinetiskt bildberättande och uppkäftigt klassperspektiv. 

Även så i Okja. Ibland är tonen lite väl utmattande och knasig för filmens bästa, men efter fjolårets barn-med-ett-monster-våg – SVJ – stora vänliga jätten, Sju minuter efter midnatt och Peter och draken Elliott – är det uppfriskande att se ett så klassiskt barnfilms-dna manipuleras med barnförbjudna inslag. I stället för den moderna sagans typiska allegorier riktar Bong ett satiriskt långfinger mot vår samtid.

Det blir ett sagolikt gulligt första möte med flickan Mija som växt upp i bergen med sin farfar och den genmodifierade supergrisen Okja, till det yttre ett slags hybrid av gris, flodhäst och elefant. Plötsligt en dag anländer några kostymer, plus en svettig och gällröstad Jake Gyllenhaal, för att hämta hem skapelsen åt Mirando Corporations. Det uttalade syftet är att visa upp Okja för omvärlden på ett PR-event i New York – men visst anas ugglor i mossen. Mitt i natten fyller Mija sin magväska med mynt, flyr hemtrakterna och ger sig ut på ett äventyr som leder rakt till skottlinjen mellan det onda storföretaget – med Tilda Swinton i spetsen som storhetsvansinnig chef i skrikrosa – och djurrättsaktivister, ledda av Paul Dano med sedvanligt seren framtoning.

okja

Bong gör narr av företagsvärldens dysfunktioner, men även det radikala kollektivet får sig några kängor. En matstrejkare svimmar sig igenom slagorden; hans testosteronfyllda vän delar ut en käftsmäll för varje antivåldsreplik. «Frågorna jag väcker i mina filmer om varför vi skadar miljön, eller djur, handlar i slutändan om kapitalism», har Bong sagt. När han nu tar tydligt spjärn mot matindustrin, utan självklara hjältar och lösningar, verkar det viktigaste att peka ut boven och slå så hårt han bara kan. Detta gör Okja till en härligt aggressiv och konfliktsökande film.

Upprördheten har varit stor även utanför filmens universum, då Okja är en så kallad «Netflix Original»-produktion. Det kan tyckas väl konservativt att blotta logotypen väckte burop i Cannes, festivalen ändrat regler och biografkedjor bojkottar. Men streamingjätten har faktiskt varit inblandade i mer än bara distributionen. Bong har berättat för Variety hur han och filmfotografen Darius Khondji – som bland annat fotat Delikatessen, Seven och Amour – först ville filma på 35mm, men att de sedan bytte till Alexa 65 för att uppfylla Netflix önskemål om att få sina produktioner inspelade och arkiverade i 4K.

I Netflix-affärens mer positiva ände bör man påminna sig om att Bong förärats både «final cut» och sin karriärs hittills största budget. Troligtvis en förutsättning för att göra barnförbjuden barnfilm vars fantastiska element, likt monsterfilmen The host och dystopiska Snowpiercer, grundar sig i ytterst verkliga klass- och klimatfrågor.

Även om alla dessa filmer präglas av ondska som gått för långt bakas samhällskritiken denna gång in med rejäla sockerhalter. Till detta hör titelvarelsens gulliga yttre, baserat på Bongs skisser (som i tonåren ville bli serietecknare och animatör). Designen får en att tänka på hur Den oändliga historiens Falkor hade sett ut i en Studio Ghibli-produktion, men väl utbroderad av effektgeniet Erik De Boer – Oscarbelönad för sitt arbete på Berättelsen om Pi – tillkommer tyngd, textur och hjärtskärande ögonglans. Varelsen är rentav mer verklighetstrogen än merparten av filmens mänskliga rollfigurer. För även när de onda och de goda svettas, slåss och skriker sig hesa, görs det med en skojfrisk hysteri som andas japanska lekshower eller tecknade slapsticksketcher.

Det är kanske det som oroar mest i Okja: inte själva problemen i sig, utan hur få som verkar ta dem på allvar. Här är det intressant hur Bong överlåtit det mest extrema överspelet åt de vuxna skådespelarna (särskilt fiendesidans mest namnkunniga) medan 13-åriga huvudrollsinnehavaren Ahn Seo-hyun kämpar på med sammanbiten glöd. När till och med Mijas egen farfar fnissar bort Okjas kidnappning och försöker plåstra om såren med äkta guld understryks vuxenvärldens svek.

Framtiden vilar alltså på den yngstas axlar, ljuvligt kännbart i en hisnande jaktscen där Mija springer, klättrar och hoppar ikapp en flyende långtradare som rymmer Okja. Här får filmens bitvis störiga vimsighet en rejäl kalldusch, mycket tack vare Khondjis foto som perfekt lyckas fånga Bongs karakteristiska fart. Spielbergska scenerier, fjäderlätta åkningar, precist zoomarbete, en kroppslighet som kittlar i hela kroppen – actionscener som får hela filmen att nyktra till. Så fortsätter det tills Mija slutligen lyckas bryta sig igenom den pastellfärgade fasaden – efter att Gyllenhaal tappat rösten, vd:ns elaka tvilling gjort entré och djurrättsaktivisterna inte längre håller sams – och avslöja mörkrets hjärta. Ögonen öppnas för ett laboratorium som utför sadistiskt djurplågeri, en parning som liknar en våldtäkt, arbetssysslor som minner om maffiametoder.

När kameran sakta lämnar Mirando Corporations enorma slakteri via dess elstängsel, där två av djuren desperat försöker knuffa ut sin kulting för att rädda den från sitt öde, står det klart att vi befinner oss långt borta från Babe – den modiga lilla grisen. En ytterst påtaglig distans, men knappast ett tryggt avstånd. Mer Alain Resnais förintelsefilm Natt och dimma än barnsektionen på Netflix.

Väl i mörkret slocknar all tidigare genretillhörighet med dess betryggande ljus. På så sätt är Okja, i mestadels positiv bemärkelse, en rätt typisk Bong-film. Trist bara att hans hittills största verk får en så begränsad biolansering.

Av Sebastian Lindvall 30 juni 2017