Knut Koivisto

«Kulturdepartementet skadar svenska filmfestivaler»

«Kuhnkes hållning [visar] en bristande förståelse för de upplevelsemässiga fördelarna med biografer med hänseende på ljud- och bildkvalitet samt dess betydelse som mötesplats», skriver Stockholm filmfestivals Git Scheynius i ett upprop mot den höjda biomomsen som, menar hon, slår hårt mot filmfestivalerna.



Sedan årsskiftet 2017 har Sverige fått en ny filmpolitik som bland annat innebär en kraftig momshöjning på biovisningar. En biobiljett har till följd av de nya reglerna en momssats på 25%, vilket är en avsevärd höjning jämfört med de 6% som gällde innan årsskiftet. Det innebär ett momspåslag på 19%, medan andra kulturverksamheter så som teater, opera och museibesök behåller momssatsen på 6%. Denna momshöjningär ett hot mot svenska filmfestivalers fortsatta existens. 

Regeringen motiverar momshöjningen med en ny nationell filmpolitik och menar att biograferna till viss del kompenseras genom att den tioprocentiga biografavgiften försvinner. Majoriteten av de svenska filmfestivalerna äger dock inte sina egna biografer utan hyr dem. Det innebär att den ekonomiska kompensationen i regel uteblir för filmfestivalerna. Det som tillfaller filmfestivaler är i stället en prekär ekonomisk situation.

Den ökade momsen kommer att leda till höjda biljettpriser för festivalbesökarna, vilket kommer göra att ekonomiskt svaga samhällsgrupper inte har råd att ta del av ny internationell kvalitetsfilm. Det finns en risk att filmfestivaler inte har råd att satsa på artistiskt djärva och nyskapande filmer i samma utsträckning med den nuvarande momssatsen. Detta är något som på sikt riskerar att undergräva filmfestivalernas själva essens; det vill säga att värna filmens konstnärliga kvaliteter. 

Momssatsen vittnar även om elitism från kulturdepartementets sida då den mest folkliga kulturformen beskattas hårdast. Trots att kulturdepartementet hävdar att de önskar möjliggöra att fler får se värdefull film runt om i hela landet, så riskerar momssatsen att leda till försämrade överlevnadsvillkor för filmfestivaler och biografer runt om i Sverige. Det kommer på sikt att leda till att färre personer får ta del av värdefull film, främst på den, i kulturell bemärkelse, redan utsatta glesbygden där biograferna har svårt att klara sig. På småorterna runt om i Sverige är det få som har glädje av skattesubventionerade operabesök, människor som däremot skulle uppskatta att ha råd och möjlighet att besöka den lokala biografen eller filmfestivalen. 

I intervjuer har kulturminister Alice Bah Kuhnke likställt filmupplevelsen på bio med den som erbjuds i DVD-format för att rättfärdiga momssatsen på 25% (SVT 8/4 2016). För det första visar Kuhnkes hållning en bristande förståelse för de upplevelsemässiga fördelarna med biografer med hänseende på ljud- och bildkvalitet samt dess betydelse som mötesplats. För det andra visar det på en bristande förståelse för de mervärden som biografvisningar under filmfestivaler kan innebära i form av samtal med regissörer, skådespelare och andra besökare. Med en höjd momssats riskerar dessa möten att utebli.  

Att kulturdepartementet skjuter till en fyraårig satsning på 25 miljoner per år till landsortsbiograferna är en klen och kortsiktig lösning. Det svenska filmfestivaler och biografer behöver är en långsiktig politik som möjliggör biografvisningar av kvalitetsfilm, runt om i landet, i miljöer där människor från olika bakgrunder kan mötas.

Av Git Scheynius 30 juni 2017