Michael Nyqvist ur Lars Noréns «Skuggpojkarna» (1999)

Michael Nyqvist 1960-2017

«Att vara blyg är en lättare form av paranoia och för mig innebär det att jag ideligen misstolkar. ‹De tittar på mig för att de hatar mig›, eller ännu värre, ‹de tittar på mig för att de älskar men sen visar det sig ändå att de hatar mig›.» Michael Nyqvist i en intervju med Jon Asp från 2013, som här publiceras i sin helhet.



Den 27 juni dog Michael Nyqvist, 56 år gammal. Efter omåttligt populära roller under 00-talet, från Grabben i graven bredvid till Millennium-trilogin, tillbringade skådespelaren 10-talet till största delen utomlands, i filmer som sällan nådde svenska dukar. Häromåret gjorde Nyqvist en imponerande ‹återkomst› i rollen som redaktör Markel i Pernilla Augusts Den allvarsamma leken. Det var Michael Nyqvist i nivå med sitt bästa, så som han skapat sitt namn, sin stjärna, vilket födde förhoppningar om ytterligare insaster i svensk film och på svensk scen.

2013 träffade jag honom för en intervju, som publicerades i A perfect guide (Svenska dagbladets lördagsbilaga). Nyligen hade han släppt sin andra bok, Dansa för oss, en i hög grad självkritisk skildring om framgångens många baksidor, för övrigt ett par år efter att han hade blivit hårt åtgången i Lars Noréns dagböcker. Nyqvist gick med på intervju mot att han fick läsa texten innan den gick i tryck. Från första stund var han vänlig och bemötande i allt, allvarlig och uppsluppen, hela tiden i högsta grad närvarande. Få gånger har jag fått intrycket av en person som verkligen gillade att bli intervjuad. Jag fick själv, efter flera försök, avbryta samtalet till förmån för en väntande fotograf. I efterhand, när Nyqvist fick läsa texten, var han mycket glad för samtalet, skrev att det var en av de bästa intervjuer han gjort.

 

Texten (från september 2013)

Jag vill se mig själv på vita duken, men ändå inte… Jag hör min tillgjordhet, minns hur jag som barn kunde stå framför spegeln och äcklas av mina feta kinder och lilla mun. Jag såg ut som en barnslig semla, men kunde inte slita mig från spegelbilden förrän tårar kom.

I en av New Yorks finaste biografer sitter Michael Nyqvist omgiven av Hollywoodkolleger för att bevittna det senaste verket. Hans vånda under premiärvisningen fortsätter dock.

Det är bara jag som har smoking. Varför tog jag smoking? Ville jag hylla min egen insats i filmen innan jag sett den. Hur tänkte jag?

När eftertexterna rullar konstaterar Nyqvist att han är så gott som bortklippt, «kvar i en smoking i biomörkret».

Baksmällan på hotellet dagen efter beror inte på alkohol – Nyqvist smet innan festen hunnit börja – men den bittra eftersmaken är inte mindre för det.

Jag känner att något håller på att rämna där jag står barfota på heltäckningsmattan i en vit löjlig morgonrock. Jag skulle kunna gå ned till frukosten och om jag hade en kalasjnikov skulle jag göra en massaker på hela filmindustrin och sitta resten av mitt liv på en ett sinnessjukhus.

För den som läst Lars Norén beklaga sig över Michael Nyqvists bekräftelsebehov i En dramatikers dagbok framstår Nyqvists andra bok, Dansa för oss, utkommen före sommaren och citerad ovan, delvis som en slags reaktion från skådespelarens sida, fast mer som en förklaring än ett försvarstal. 

Nyqvists första bok, När barnet lagt sig från 2009, behandlar skådespelarens uppväxt, historien om ett barn – med svensk mamma och italiensk pappa – som lämnas bort till adoptivföräldrar. Adoptivföräldrar som trots lämplighetslöften tidigt går skilda vägar. Resultatet: ännu en frånvarande pappa, och ytterligare skäl att söka sina rötter. Möjligen är det också detta biologiska utanförskap som lagt grunden för Nyqvists yrke, hatkärleken till att stå i rampljuset. 

Tänker du fortfarande på att du är adopterad när du står på scen?

- Ja, i varenda sekund. Det är väl mitt sätt att få tag på nerverna, på emotioner, på allvaret. Hur jävla rolig man än är, hur mycket man än snubblar, så måste man vara allvarlig ibland.

Jag upplever att din andra bok har en mer förädlad ton och ett mer självkritiskt uttryck, som går djupare. Håller du med?

- Ja, jag kände att jag var tvungen att skriva första boken för att få tillgång till den andra. Hur jag än och vrider på kroppen så är den första boken historia, det är bakom mig. Tanken var inte att göra mig till offer eller vinnare, utan bara att formulera det. 

Under sommaren har Michael Nyqvist hunnit avsluta två filminspelningar, en i New York och en i Sverige. Vi träffas en solvarm dag i slutet av augusti på Moderna museet, äter lunch på terrassen. Han bär jeans och t-shirt, ray-ban och pärlhalsband. Uttrycker tillfredsställelse över valet av plats, «mest turister som ändå inte förstår vad vi pratar om», och över att vara ledig ända till mitten av september.

Rollen som Mikael Blomkvist i Millennium-trilogin har gett honom möjligheter att jobba med världen som utpost, filmer på olika språk, i olika länder – en möjlighet «som det nästen vore förmätet att avstå ifrån». Medan en ung svensk generation skådespelare gör karriär i Hollywood – bröderna Skarsgård, Noomi Rapace, Alicia Vikander, Joel Kinnaman, osv. – tillhör Michael Nyqvist en äldre generation, mer åt Stellan Skarsgårds och Peter Stormares håll till. 

Vad har de för bild av dig i Hollywood?

- Folk har sett Tillsammans och kanske Såsom i himmelen. «Han är från det där Bergmanlandet, en tokig europé, låt honom gå baklänges.» Jag har ingen ambition att vara som de. Jag kommer aldrig att spela någon medelsvensson från Iowa, det finns ju inte på kartan, hur jag än gör så har jag en annan accent och en annan ingång. Många där borta har ju ett sånt här «uttrycksskafferi», och sen finns metodskådisarna, jag förstår inte riktigt vad de håller på med, det är så långt ifrån oss, de måste skala en apelsin för att säga att de älskar nån.

Du skriver i boken att din pappa önskar att du hade blivit advokat, men att man då måste vara klok och klurig, inte känslosam. Upplever du det som att du har varit för känslosam och att det fortfarande är ett problem? 

- Ja. 

Men finns det inte också en stor tillgång i detta?

- Jo, jag har ju valt mitt yrke på grund av det. Men jag kan samtidigt tycka att det är så olönsamt, att sitta och ha massa känslor när andra räknar rätt. Jag är rädd för att verka kletig, mesig – men det bubblar bara upp. Samtidigt har jag även fått mig med det rationella och logiska hemifrån. Varför det har blivit en motsättning här var för att pappa avskrev allt annat, om det inte handlade om han själv, då var det stora känslosamma monologer. 

Hur har du uppfostrat dina barn?

- Jag hoppas att jag har städat ur min svenska pappas uppfostringsmetod, kommandosidan. Sen ibland kan jag känna att jag har kvar den här dialekten, min son kan kalla mig rottweilern. Jag har försökt att stötta och inte bara säga, «där här får du göra, det här får du inte göra», i stället lyssna och förklara. Vi föräldrar säger ofta: «Ja ja, du mår dåligt i dag, men det blir bra sen», vilket är väldigt konstigt. Skulle man se en vuxen klappa ihop som ett barn gör när de inte får godis i affären då skulle vi ju ringa mentalsjukhuset. Barn mår faktiskt väldigt dåligt i det där utbrottet. Då ska man ju förstås ta hand om det på ett vuxet sätt, alltså inte ge godis. Men det där kan verkligen vara känsligt och svårt. Men jag hoppas att jag har låtit dem ha sina känslor. 

Upplever du att din karriär står i vägen för din familj?

- Ja, hela tiden. Jag har lust att skrika: «Tyst, jag är viktigast, det är jättesvårt det jag gör, mina roller!». Men det har jag förstått att det ska jag inte göra. Det är en jävla balansgång, jag är väldigt rädd för att jag har tagit för mycket syre.

Det är ovanligt att svenska skådespelare i din generation ger ut böcker.

- Ja, utomlands är det mycket vanligare bland skådespelare att publicera sig. Här är det något fult, man ska sitta på krogen och grymta. 

Tror du det är lättare för dig som gått igenom så många olika faser, från Dramaten, storfilmer och vidare till Hollywood, att få kontur på tillvaron?

- Jag tror att jag har sluppit hålla på min attityd faktiskt. Att jag inte behövt ha en attityd för att få jobb, eftersom jag har haft möjlighet till en sån bredd. Jag kan förstå att man försöker hålla sig med en attityd, för att profilera sig. Men jag har försökt att gå åt det andra hållet. 

Nyqvist beskriver rollen i Lars Noréns Personkrets 3:1 från 1998 som karriärens viktigaste. Efter det vågade han göra på sitt sätt, «i stället för att vara till lags och likna andra».

Hur hårt tog du på kritiken i Noréns dagbok?

- Jag har inte läst den, men jag tyckte det var obehagligt, även genom kolleger som var omskrivna och fått däng. Lars är så jävla bra, han har ju en sån formuleringsförmåga – man vill inte hamna där mellan hammaren och stävet.

- Den här Noréntiden är den lyckligaste i mitt liv, vi hade så otroligt roligt ihop. Jag älskade den dramatiken, att man var ute i det osynliga och försökte göra konkret. Först kroppen, sen ordet, det blev så komiskt, man garvade så man pissade på sig. 

Är skrivandet terapi för dig? 

- Nej, däremot är det en pendang till teatern och filmen. Jag vet inte att jag inte transformeras i den här verbala lyckan som kommer när du sätter ord på en tanke som du haft men inte fattat hur du ska formulera. Det är ju fantastiskt, men det är inte terapi. Här räcker det faktiskt med att formulera sig och du kan göra det både slagfärdigt och djupsinnigt, men du mår för jävligt ändå. Det är samma med teatern. För att göra en riktigt bra självmordsscen måste du tycka att det är kul. En jävla motsats alltså, annars går det inte ut.

Ingen katharsis alltså?

- Nej, det här låter kanske dumt, men katharsis är till för den som läser. Om man tar den första boken så var jag klar med den när den kom ut. Det terapeutiska skulle kunna vara om folk kom fram och berättade sina egna historier, eller att jag fick stå till svars. 

Som scenskolelev beskriver du att du både utmanar och försöker vara till lags. Hur upplever du det i dag, kan du vara utmanande i Hollywood?

- Varje miljö i teater och film är oerhört stressig, på kniven. Den pressen som det innebär, «duger jag och vill någon ha mig», gör det väldigt lätt att söka jobb med rollen. Det som är utmanande är att vara ärlig och rak, mer än att skrika könsord. Vågar du vara ärlig så tror jag att det blir en utmaning mot något, nåt förstelnat som alltid har varit. Och det är inte så enkelt som att skrika att Dramaten är borgerlig eller att all teater är mansdominerad – till och med där kan det bli en oärlighet. Utan bara det enkla, att våga säga att kejsaren är naken.

Finns det en förenklad retorik som går igen här?

- När jag började jobba på Dramaten så var det som att vara anställd på CIA. Den där dogmatismen är borta. Skådespelarens roll är hela tiden att vara en klok idiot, alla går ju i otakt, annars förstår jag inte vad man skulle ha teatern till.

Har det blivit svårare för dig att ha en relation till svenska skådespelare?

- Ja lite, om jag ska vara ärlig. Men jag försöker att inte berätta vad jag ska göra, jag är rädd att såra på något sätt. Det blir som en provokation, jag skäms ibland. Jag gjorde en film med Tom Cruise, alla mina vänner runtom i världen sa: «Vad kul!». I Sverige sa folk: «Han som är så kort. Punkt.» Och det kom inte längre, än «den där jävla scientologen». Vi har den här Jantegrejen, som jag också kan tycka är rätt charmig: «Du ska inte tro att jag känner igen dig?» Jag tycker att det är rätt spännande att så många kommenterar att han är liten. Sen när han var här i Stockholm och gjorde pr för en annan film, då var det annat skäll i kossan.

I boken beskriver du en tävlingssituation, mot slutet av scenskoletiden i Malmö, i en tid av missunnsamhet och avundsjuka, där din kompis väljs först: «I den stunden gav jag upp den jämförande konkurrensen.» Är det ens möjligt?

- Ja, i så mån att jag ger upp som en alkoholist inför alkohol, att jag kan inte styra det. De känslorna finns absolut kvar, men det har inte blivit värre, känslan av att jag vill ta självmord när jag möter andra, eller att jag vill mörda dem, den har försvunnit. Det är ju hopplöst, det finns ju alltid någon som är bättre. Därför är ändå den där tillkämpade ödmjukheten väldigt viktig, för det går ju inte att stoppa gravitationen. 

I boken beskriver du ofta situationer där du känner dig iakttagen, alltså även långt före berömmelsen, där du inför en premiär känner att din ensamhet syns och där du äcklas av din omgivning. Dras du fortfarande med så paranoida drag?

- I ljusare stunder kan de försvinna glimtvis, men de ligger där. Att vara blyg är en lättare form av paranoia och för mig innebär det att jag ideligen misstolkar. «De tittar på mig för att de hatar mig», eller ännu värre, «de tittar på mig för att de älskar men sen visar det sig ändå att de hatar mig». Det går i vågor, men jag kan inte lita på det där i omgivningen, jag blir nojig.

Måste skådespeleri i så hög grad handla om att bli bedömd?

- Nej, det är ju inte så det ska vara. Ändå gör det det. Även om jag i de lyckliga stunderna glömmer det. Däremot tycker jag att det är viktigt att prata om det. Man är utsatt för kritik från alla möjliga håll. Men jag tycker ändå att jag har lyckats bli respekterad. Samtidigt är det väldigt lätt att börja göra sig själv fin och duktig. Och det är ett drag som äcklar mig, när människor gör det. Och när jag själv gör det blir jag spyfärdig.

Upplever du samtiden allmänt på det viset?

- Ja, jag tycker att folk hela tiden pratar om livet som nåt jävla recept. «Om vi tänker kärlek så blir det bra», den smörjan tror jag inte alls på. 

Det börjar bli dags att runda, nästan två timmar har förlupit och fotografen väntar tålmodigt på Nyqvist, som avslutar lunchen med en fruktpaj på stående fot i kantinen. In i det sista lättar han på sitt hjärta.

Tror du att rollen som folkkär, alla människor som har en uppfattning om hur du ska vara, gör det svårare för dig att arbeta i Sverige?

- Sverige är väldigt litet. Jag får inte spela på publikens förväntningar, utan jag måste vara självskapande, och det vara svårt. Men jag fick lite känslan av att jag hade jobbat med alla två gånger och tyckte att jag började bli styv i korken. Kände att jag verkligen behövde en utmaning. 

Passar det här livet dig?

- Nu låter jag som en poet, men livet är kort. Har jag chansen att spela mot Isabelle Huppert på franska och inte tar den, då är jag dum i huvudet. Samtidigt måste du ha självförtroendet, våga stiga fram: «Ça va Isabelle ?» Du måste erövra varje gång, det är inte så att du är där på ditt efternamn, Nyqvist, Persbrandt, Endre. Där är inte krattat där och det tycker jag är bra. Sen hoppas jag alltid att få komma hem.

Av Jon Asp 30 juni 2017