Talangprojekt med brist på lekfullhet

«Om det är något svensk film behöver tror jag att det är just detta: ett mått av trams, nonsens, svaghet, försök.» Rebecka Kärde ser både bottennapp och starka ljuspunkter bland sommarens Moving Sweden.



När jag ser svensk kort- och novellfilm får jag nästan alltid känslan av att regissören helst hade velat göra en långfilm i stället. I nio fall av tio är så förmodligen också fallet. Kortfilmens strukturella funktion är ju arbetsprovets: att övertyga finansiärer och filmkonsulenter, som ser hundratals av dem varje år, om regissörens begåvning, så att man senare blir upptagen i branschgemenskapen och får göra den film man egentligen vill göra. Kanske är det därför det i regel finns något pliktskyldigt, liksom lite formelbundet över den svenska kortfilmen. Det som borde vara ett format inom vilket man kan ta konstnärliga risker är i stället ofta påfallande konventionellt.

Mot den här bakgrunden är Moving Sweden en anledning till försiktig optimism. Projektet – ett samarbete mellan SVT, Filminstitutet och de regionala resurscentrumen – är inne på sitt tredje år och har gett stöd åt drygt 30 produktioner i formaten 30, 45 eller 60 minuter samt kortserier. Syftet, står det på SFI:s hemsida, är att låta mer eller mindre etablerade filmskapare testa gränserna: «sparka upp nya dörrar, söka nya starka berättelser, flytta gränser och beröra i spännande former». 

kingen

Det har man ju hört förut. Men stämmer det? Lyckas Moving Sweden infria sina ambitioner? Vid en första titt på fem av säsongens åtta filmer, som alla ska visas i SVT i sommar, blir svaret: ja och nej. Först ut att visas i TV var Sameblod-regissören Amanda Kernells I will always love you, Kingen. En hålögd kille i 20-årsåldern, Kingen kallad, flyr här från sin flickväns förlossning i ett ögonblick av panik. Först går han på fest och ljuger för de andra om att barnet ännu inte är på väg. Sedan, medan ryktet om vad han gjort sprider sig, sladdar han runt på vägarna i södra Lappland, oförmögen att verbalisera sin ångest. Som skildring av manlig tystnadskultur är det lågmält, träffsäkert och fokuserat. Det är smart av Kernell att placera flykten, filmens enda egentliga konflikt, i den allra första scenen för att låta resten handla om efterspelet, om hur man förlåter någon som gjort något oförlåtligt.

Bra är också Sanna Lenkens Nattbarn som bygger på Hanna Gustavssons seriealbum med samma namn. 14-åriga Ingrid, eller Iggy som hon föredrar att kalla sig, bor i en stockholmsförort och är den enda i klassen som lyssnar på Iron Maiden. När en dubbelt så gammal skolfotograf också visar sig vara hårdrockare tar hon kontakt med honom på Emocore, men blir snart mer intresserad av tjejen han bor med. Mimmi Cyon är ett fynd som Iggy: med små medel gestaltar hon övertygande tonåringens kombination av kaxighet, naivitet och en sexualitet helt utan fasta konturer. 

nattbarn

Både Nattbarn och I will always love you, Kingen utmärker sig genom en befriande brist på sensmoral. Självklart finns här som alltid en estetisk urvalsprocess, men de färdigpaketerade slutsatserna lyser med sin frånvaro. Det behöver inte vara ett värde i sig. Men det blir det, höll jag på att skriva, när man jämför Lenkens och Kernells filmer med Henrik Hellströms tokroliga sci-fi-pekoral 2060. I denna dystopi har Studentskrapan i Stockholm blivit ett äldreboende som mest liknar ett nymoderat interneringsläger. De boende övervakas konstant av personalen: när de blir upprörda eller stressade utsöndras automatiskt lugnande medel i deras kroppar.

Filmen beskrivs av produktionsbolaget som en dramakomedi. Det komiska elementet består i den allra mest banala sortens tänk om-humor (pensionärerna har glowsticks och dansar till techno!) samt i att kända skådespelare pratar dialekt och har lustiga frisyrer. Var dramatiken ligger är mer oklart. Om filmen vill varna för riskerna med övervakning är den alldeles för uddlös; om poängen snarare är den obegripliga kärlekshistorien mellan protagonisten (Marie Göranzon) och en granne (Magnus Skogsberg-Tear) är det ännu värre. Varför Hellström, som med filmer som Man tänker sitt (2009) ju ändå inte är en charlatan, släpper ifrån sig det här eländet är faktiskt en gåta, liksom hur han fått kompetenta skådespelare som Göranzon och Shima Niavarani att leverera repliker som om de läste innantill på första repetitionen. 

2060
 

Sämre kan det emellertid bli, visar Åsa Kalmér i och med Möte om eftermiddagen. Gunnel Lindblom och Sven-Bertil Taube spelar ett gammalt par («Mannen» och «Kvinnan») som varit separerade i ett kvartssekel men fortfarande är gifta. Hon vill skilja sig, han vill det inte, och nu möts de i hans lägenhet för det minst engagerande kammarspel jag sett i hela mitt liv. Manuset, baserat på en radiopjäs av Henning Mankell, består så gott som uteslutande av plattityder om döden och kärleken som kanske fungerar om de levereras på ett språk man inte riktigt förstår, men som på svenska blir direkt pinsamma. Det är arvet efter Bergman i dess allra sämsta form.

möte

Precis som i 2060 blir det också tydligt hur undermålig regi kan förvandla skickliga skådespelare till amatörer. I 2060 har de i alla fall färgglad rekvisita att luta sig emot; här är de helt utlämnade till en dialog bortom all räddning.

Men så, som en syrgasmask, kommer Fijona Jonuzis Den störste. Filmen är en fantasi om hur det kan ha gått till när Thommy Berggren och Mikael Persbrandt skulle sätta upp en enmansföreställning om och med den senare på Intiman 2010. Föreställningen ställdes in strax innan premiären, och vad det kan bero på är förstås tacksamt att spekulera i: man anar ju att kulturmännen Persbrandt och Berggren knappast sviker sina egon i första taget. Skådespelarna Louise Löwenberg och Eva Johansson har just spekulerat. Det hela ger intryck av ett internskämt som svällt till oanade proportioner: först har de skrattat åt den misslyckade föreställningen, sedan improviserat fram en dialog… Så blev det först en pjäs (Den största av dom största, 2011) och nu alltså en film, med Löwenberg som Berggren, Johansson som Persbrandt och Malin Persson som självutplånande regiassistent.

 
den störste

Konceptet i sig är genialiskt. Jag kan inte heller tänka mig att det går att förvalta bättre än vad Johansson, Löwenberg och Jonuzi gör. Johansson fångar perfekt Persbrandts stela överkropp och psykopatblick, medan Löwenberg är helt sensationell som Berggren, komplett med scarf och anekdoter från sanningens gränstrakter. De förstår precis hur komiskt det är, samtidigt som de spelar med en absolut ömhet gentemot förlagorna.

Vad är det exakt som gör Den störste så bra? Jag tror att det handlar om något som till viss del saknas i de andra filmerna, även i Lenkens och Kernells fullt respektabla bidrag, nämligen lekfullhet. Jonuzi förhåller sig liksom öppet till formatet. I stället för att berätta en gripande historia på kort tid – «ett utsnitt ur verkligheten», som det brukar heta – använder hon och skådespelarna sina 50 minuter till en fantastisk idé som inte håller för långfilmsformat, men som helt enkelt måste prövas. De experimenterar. Och då blir det som Berggren/Löwenberg själv säger till en journalist i filmen: «Det är som när Coltrane och Davis improviserar ihop.»

Om det är något svensk film behöver tror jag att det är just detta: ett mått av trams, nonsens, svaghet, försök. Moving Sweden har tveklöst potential att lyfta fram sådana tendenser. Och även om man i år bara delvis lyckas är det lovande att de tre bästa och mest självreflexiva regissörerna, Jonuzi, Kernell och Lenken, också är de yngsta. Låt dem filma! Ge dem pengar! Så slipper vi kanske skämmas i framtiden.

Av Rebecka Kärde 30 juni 2017