Albert Bonniers förlag

Berggren om livet och konsten

Den besjälade arbetarsonen i slitningarna mellan stor konst och högt nöje. Jon Asp har läst Tommy Berggren summera sin gärning.



Tala om att skriva in sig i svensk film- och teaterhistoria, sin egen person i sina rollkaraktärer, sin konstnärliga vision i respektive regissörers. Få av landets skådespelare har tagit så stor plats, lånat så mycket från sig själv och satt så djupa avtryck i svenskt drama – som Tommy Berggren. (Han stavar numera sitt förnamn utan «h», tillagt som 14-årig USA-wannabe, «Jag vill inte ha det längre, jag vill liksom hem till mitt namn som det såg ut i början.»). 

Hemmet låg på Masthuggets ansenliga höjder i centrala Göteborg. Där tog sig arbetarsonen fram mellan faderns alkoholism och moderns fördragsamhet, mellan betydande bildning och veckotidningseskapism. I tonåren upptäckte Berggren sin egen talang, sitt kall – på tvärs mot omgivningen – och fick snart (ytterligare) smak på det goda livet. Allt sedan dess har han, mer eller mindre, slitits mellan den stora konsten och det höga nöjet.

elvira

Tommy Berggren är, nog inte bara i den nyutkomna självbiografin Tommy (skriven tillsammans med Betty Skawonius på Albert Bonniers förlag, 584 s), född framgångsmänniska. Inte enbart för att han, mellan många rus och bakslag, haft stora framgångar, från 60-talet med Widerberg till den här sidan millenniet, regisuccén med Fröken Julie på Dramaten; utan för att han obönhörligt tycks betrakta sig som en vinnare, en person med framgång. Han har förvisso stor respekt för det som varit men blickar hellre framåt än bakåt. Han drar sig inte för ånger men fastnar inte i det förbittrade – vad det verkar i alla fall, som han framställer sig här och tidigare (även om man inte kan veta säkert med Berggren). Om han är en av våra främsta skådespelare (och kanske därför särskilt svår att ta in med visshet), så skulle han samtidigt kunna ha varit större om han hade varit mer målinriktad, eller bara mindre begiven på livets världsliga frukter; men också en betydligt mindre skådespelare om han låtit sig dröja kvar för länge i motgångarna. På sätt och vis är vägen framåt, det närmast inbjudande, både dörröppnare och hinder i hans karriär.

liv-till-varje-pris

Berggren har gjort sig känd som en karakteristisk berättare, djupt underhållande (vilket Fijona Jonuzi tagit fasta på i Moving Sweden-filmen Den störste, läs om den här), bland annat som ciceron i Stefan Jarl-dokumentären om Bo Widerberg, Liv till varje pris. Jarl porträtterade även Berggren i Muraren 2002, som vann såväl Nordiska rådets pris i Göteborg som guldbaggen för bästa dokumentär. Kända historier från dessa filmer, inte minst anekdoter om Widerberg (blåbärstunga förväxlat med rödvinsdito) och Bergman (på bortsomnad bakfylleaudition för Tystnaden med den enstaviga livlinan «Bach»), förekommer även i boken. Det är inte för att anekdoterna redan är kända som de är mindre iögonfallande här, utan för att berättaren Berggren är överlägsen författaren Berggren. Om det råder inga tvivel, nog heller hos honom själv. Anspråken i skrift är sparsamma, men den muntliga berättartalangen dateras tidigt, som när han som nybliven tonåring slank in på barnförbjudna filmer på Kungshöjd, bland amerikanska hjältar och erövrare, och framöver finansierade sin verksamhet genom att systematiskt återberätta filmerna för likaså minderåriga i kvarteret hemmavid.

«Jag blev också bättre och bättre som filmberättare. Efter ett tag infann sig […] en viss berättarvirtuositet. Jag kunde, förutom att berätta handlingen, frambringa olika ljud, som galopperande och gnäggande hästar och vinande pistolskott ’Ptsssyyy!.

[…]

När jag åkte till landet om sommaren var det ingen som berättade barnförbjudna filmer på hörnan, min lilla filmindustri hade sommarstängt helt enkelt, och det verkade som att ungarna verkligen hade saknat mig när jag kom tillbaka.»

Arbetarsonen Berggren var även ensambarn (formativt sett nog lika viktigt): ovanligt omhuldad av sina föräldrar (på sommarloven i det idylliska torpet utanför Göteborg), både upplyft och nedslagen av deras liv. Centralfigur var pappan William Berggren, ett stort politiskt ämne som gick från kommunism till socialism (Sten Andersson minns honom, enligt författaren själv, som potentiell partiledare), och vidare ner i spriten. För Berggren i boken blir det, mindre än ett påtagligt sår, en förevändning för en mer pragmatisk hållning kring solidaritet, som ett sakernas tillstånd i arbetarklassen, ett sätt att leva, mer eller mindre självrättfärdigande.

«Det tål att sägas: han ville att alla människor skulle få ett värdig liv i frihet. Det där inpräntades i mig, och jag tror att det är oerhört viktigt för barn vad deras föräldrar uträttar i sina liv, vad föräldrarna har för värderingar. Vad dom gör för ställningstaganden! Så om han söp – what’s the big deal. Det är värre när föräldrar förpestar luften för sina barn med sin girighet och intolerans.»

Som ung skådespelaraspirant på teatern – först Göteborgs stadsteater, sedan Dramaten (som undantaget som bekräftar regeln slapp han nationalteaterns scenskola) – slog sig Berggren, född oblyg, fram med vassa armbågar, ambitiös och hänsynslös. Redan vid den första presskonferensen slänger han sig med sportmetaforer – från boxning till fotboll – och en arbetarklassgloria som delvis hängt med genom hela karriären (Zlatan är förstås den senast tillkomna idolen).

Något livsavgörande inträffar när Berggren som teateraspirant på stipendieresa i London för att förkovra sig på stadens scener i stället läggs in på sjukhus. Under ett par veckor blir han sängliggande, tappad på blod men animerad av undersköna sköterskor (en av många erotiska upplevelser i Berggrens liv). Denna konvalescens hindrar också hans medverkan i Tystnaden (kanske fanns det också andra skäl), och i stället gör han Kvarteret Korpen senare samma sommar. Därmed tycks vägvalet definitivt: Widerberg i stället för Bergman. För Berggren var det ett självklart val, vid tiden för Elvira Madigan några år senare motiverat så här: «Att sitta under en tall i skogen och äta barkbröd i Bergmans Jungfrukällan fann jag inte alls särskilt frestande, när jag istället kunde tillbringa sommaren i Danmark med en ung och vacker lindanserska.»

joehill

Det är också i den andan författaren idkar Bergman-bashing respektive Widerberg-vurm – ytterst som ett sätt att motivera sig själv. Bergman växer visserligen i Berggrens ögon när han utomlands inser regissörens anseende, men oftast har han roligt åt hans prästerliga bakgrund, begränsad på många sätt enligt Berggren. Till exempel förstod Bergman ingenting av «världens bästa pjäs», Lång dags färd mot natt, av de enkla förhållandena, alkoholismen (även om Bergman försöker övertyga Berggren att han blev alkoholist under några blöta dagar i Cannes, vilket Berggren finner rörande). 

Något mer oväntat är att författaren också skriver ner Keve Hjelm, som enligt Berggren talar och talar, men ofta till leda för skådespelarna och utan substans, som om han gömde sig bakom ett intellektuellt komplex. Under inspelningen av Kvarteret Korpen sade Hjelm (genomgående berusad), enligt Berggren: «Det var så lugnande att höra dig och Bosse. Ni snackade igenom allting, jag behövde inte säga nånting, jag kunde bara ligga och vila mig på soffan och lyssna. För mig var det en total nyhet att andra kunde hålla igång det teoretiska medan jag själv tog det lugnt.»

Korpen

Annars är Tommy i första hand författarens försök att ytterligare påvisa sin plats i den svenska teaterns och filmens panteon. Berggren minns 50-talets tilja med nostalgisk entusiasm, Lars Hanson (göteborgsson dessutom), Ulf Palme och Inga Tidblad, och ser sig själv i ljuset av dessa storheter; Bengt Ekerot som sin stora regissörsförebild. Filmmässigt skriver han återkommande om missade internationella erbjudanden, mycket skräp (han vägrar kompromissa) men även en del kvalitet (före James Woods var han länge påtänkt att spela mot Robert de Niro i Sergio Leones Once upon a time in America, men som flera gånger satte Berggrens begränsade engelska käppar i hjulet). När Berggren inte är upptagen med att associera sig med storheter berättar han om sin jakt på motsvarande – från «The Rat Pack» till Jack Nicholson och Marlon Brando – som han inspireras av, lär av och dras till som en igel, med påtaglig framgång dessutom, även om han bara spottar Sinatra och Brando.

Och Berggren är i hög grad som sina amerikanska förebilder: förslagen och angelägen om framåtrörelse. Det egna självförtroendet som regissör byggde han upp genom att ifrågasätta Allan Edwalls verktyg i samband med Hemkomsten på Dramaten 1993, Berggrens första stora regiuppdrag. Med författarens Harold Pinter på plats i publiken blev pjäsen en stor succé. Även Edwall, som nyligen fått sitt cancerbesked, fick lysande recensioner.

Sina egna sår ägnar sig Berggren mindre åt (länge var det barnlösheten, men den fick han bukt – enda gången han bett till gud). Och även de «sämre» egenskaperna blir, som så ofta i dessa sammanhang, bra här: «Visst har jag varit kritiskt sinnad, ifrågasättande, kanske besvärlig, men det har egentligen bara gått ut på en enda sak: att höja kvalitén på det jag gör.»

Bokens präglas också av Berggrens besvikelse över filmen och teatern i dag (varav en del Berggren uttryck i media tidigare), till exempel skådespelare som förlitar sig på sina verktyg i stället för att våga använda sin personlighet; vissa av dagens utnämnt «stora» har han aldrig sett. De mest respekterade unga regissörerna drabbas ännu mer av råsopen, till exempel Anna Pettersson, vars hyllade Fröken Julie beskrivs som «rent nonsens», en regissör som «filmar sina egna halsmandlar». Inte minst är det politiseringen av teatern han värjer sig mot, ivern att tvångsmässigt uppdatera klassiker, pjäser som är politiska i sig.

«Pjäsen Fröken Julie är ett fantastiskt mästerverk av Strindberg. Så om Andersson, Pettersson och Tunström känner en sådan distans eller otillfredsställelse gentemot dom klassiska texterna, eller helt enkelt inte är intresserad av eller kompetenta nog att förstå vad dessa pjäser handlar om, så låt då dessa pjäser vara ifred! Hitta egna historier om ni nu har någonting att berätta. Där kan ni filma er själva i munnen hur mycket ni vill!»

julie

Samtida svensk film är Berggren heller inte mycket för, jämförelsen går planenligt till Widerberg, Berggren citerar vad en annan sagt: «Widerbergs filmer är impregnerade av kärlek till den enskilda människan. Det finns en värme i dom som lyfter och gör dom tidlösa. Det tycker jag ofta att jag saknar i svensk film, även när den är som bäst. Det är snyggt och drivet, men väldigt, väldigt – kallt. Widerbergs hjärta. Var finns det idag?»

I epilogen, intervjuad över en middag på Operabaren, förfäras han mot samtiden mer generellt, fast med mer eftertanke, genom att låta sin förlagsassistent leta upp ett citat av Birgitta Trotzig (lånat inför Berggrens uppsättning av hans egen pjäs Svinstian på Dramaten 1982):

«Genom en ökad automatisering av iakttagelsen, erhåller vi en maximal inbesparing av varseblivningsenergin. Så försvinner livet, förvandlas till ingenting. Automatiseringen slukar företeelserna. Allt komplicerat liv utspelar sig för många människor helt och hållet på ett omedvetet plan – och då blir det som om detta liv inte alls hade funnits till. Livet försvinner.»

Kritiker eller kverulant – i båda ändar av lyskraften visste Tommy Berggren att omge sig med genier. Om han genom sin smak på livet – kvinnor, sprit och storhetsdyrkan – hölls tillbaka i sin karriär, internationellt inte minst, så är det kanske också hans konstnärliga smak, som en folkhemmets arbetarsjäl fort upptagen i de fina salongerna, som förlänar hans position inom svensk film och teater. Det är en storhet som kan både skratta och gråta åt, privatpersonen inkluderad, men en storhet som inte kan tas ned.

Av Jon Asp 30 juni 2017