Jordgubbslandet och den marginaliserade svenska kritiken

FC Bio

«Liksom sina kolleger inom teatern ägnar filmkritiker allt mer utrymme åt det föreställda mottagandet, hos den egna sfären, vad som verkar rumsrent och uppskattat i opinionen.» Jon Asp ser svenska kritiker i händerna på utövare och kritiker.



Svensk kulturkritik mötte under försommaren kritik från flera håll. Olika avsändare, olika skäl – brist på kvalitet och brist på kritik över huvud taget. I en värld där medierna jagar läsare, delningar och annonsörer för att överleva mottagarens (påstått) vikande betalningsvilja, kämpar även kritiken – om än mer i det tysta – för exponering. Det är rimligt att anta att också recensioner successivt anpassas, minskar i omfattning, egenart och betydelse, slätas ut. Många befarar att kritiken, som den ser ut i dag, inte kommer finnas kvar i morgon. Förmodligen har den redan förändrats; den ser inte längre ut som i går. Kritiken är inte längre så mycket en praktik i egen rätt som en konvergens till det journalistiska ledet allmänt. Om kulturen och kultursidorna värnar sin existens för dagen fogas kritiker till samma mål, samma mall. Kritiken blir därefter, den kommunicerar vad läsarna förväntas vilja ha, med tonvikt på information och åsikt å ena sidan, identitet och samhällspatos å andra sidan. Perspektivet blir det kortsiktiga, tankerymden låg.

Efter scenkonstbiennalen i Norrköping riktade dramatikern Isabel Cruz Liljegren (Expressen 1 juni) förundran över mottagandet från kritikerna, som öste lovord över föreställningarna, handplockade bland annat av kritiker. «Framåtrörelse» och «en upprorsvilja mot allt förtryck», fann Cruz Liljegren för typiska omdömen. Hon var själv mindre övertygad, tyckte sig se en alltför uppfostrande politisk teater. «Majoriteten av de teaterverk jag såg hade en tydlig agenda och inslag av undervisning i något ämne (fascism, mens, en teatergrupps arbetsmetod, fittan, feminism, fäbodar och så vidare.).»

Vidare:

«Detta är en oroande trend som hänger ihop med ett nyttotänkande. Särskilt oroande är det om nyttotänkandet blir en parameter i det omdiskuterade kvalitetsbegreppet, som del i en motivering när en urvalskommitté väljer ut föreställningar till en branschträff.»

Beskrivningen matchar i hög grad generella intryck från välrenommerade svenska scener under senare år: välvilliga recensioner av i sig välvilliga föreställningar, kritiker som indirekt springer ansökningsteaterns ärende och på förekommen kritik, till exempel Karin Olssons upprop om undfallande scenkritik med redovisningsplikt i Expressen i höstas (30 okt), bedyrar sin oskuld. På sin höjd kan de diskutera sina egna, släpande arvoden, vilket kan vara en del av nedgången, men långt ifrån hela sannningen. I stället för på armlängds avstånd är det som om kritikerna – och medierna – blir en del av ankdammen: kritiker som tar rygg på utövarna, med samma retorik och delvis samma mål, till slut alltför beroende av varandra.

Svensk litteraturbevakning, å sin sida, möter ett avbräck när bokrecensionerna (liksom filmrecensionerna) från SVT:s morgonsoffor snart slopas, vilket företaget nyligen varslat om. Som så ofta när det gäller public service – och dess i den svenska folksjälen suveräna självbild – blir reaktionerna på sina håll starka. Även om förlusten som kritik betraktat verkar försumbar, är händelsen ännu ett symptom i tidens anda, en statstelevision som släcker ner den sista kritiken med hänvisning till ännu ett samtal i vuxen, hemtrevlig inramning. I framtiden vill SVT, allt mer närd av narcissismens narrativ, bjuda in till fler intima författarsamtal. Fast «inkännande» Babel-samtal knappast är det kultursverige behöver fler av.

Oavsett värdet på kritiken i SVT:s morgonsoffor så gav den åtminstone en möjlighet att diskutera ett verk utan skaparens direkta medverkan – alltså ett slags minimikrav för en recension.

Mest styvmoderligt behandlad är filmen, sedan länge uppgiven och därefter inte påtänkt åter. Synen går igen över flera led, inte bara i public service. Med anledning av Cannes-viktorian för The square jämförde nämnda Karin Olsson guldpalmen med nobelpriset och hoppades att Ruben Östlunds film skulle rädda intresset för svensk film (Expressen 11 juni). Det är inte bara att hoppas på mycket (även om regissören är en förädlad pr-strateg, vilket han också slår mynt av i filmen; och även om framgången rimligtvis bör få vissa goda spilleffekter). Det är också en bild av vad den svenska filmen i hög grad har reducerats till i medierna: föremål för sensation, instrument för representation och generellt omskriven med rätt ogenerad patriotism. Och förstås genomgående med höga krav på mätbarhet och närhetsprincip, och med tävlingsmomentet i första hand.

ruben-apa

För några år sedan vann Ruben Östlund SM-guld, efter att Roy Andersson besegrats i guldbaggeracet. I år blev det svenskt VM-guld.

I andra hand, ständigt, konsten.

Det är förstås ingen bra grogrund för filmkritiken, som inte heller är mycket för självkritik. Liksom sina kolleger inom teatern ägnar filmkritikern allt mer utrymme åt det föreställda mottagandet, hos den egna sfären, vad som verkar rumsrent och uppskattat i opinionen. Kritiker är inte kritiker så mycket som journalister, som orienterar sig efter tillgänglighet, aktualitet och en viss dagordning. Ett närmast tvångsmässigt kriterium tycks vara huruvida filmen bidrar till att motverka världens missförhållanden.

Omständigheterna är förstås inte nya. Therese Bohman skrev till exempel redan för fyra år sedan (Expressen 23 sep 2013) om «en tilltagande oförmåga att skilja på konst och verklighet: man närmar sig i allt högre grad fiktionen som om den vore dokumentär, där allt som sker i en roman, ett konstverk eller en film betraktas som om det skedde i verkligheten och därför bedöms på moraliska grunder».

Det tycks gälla i ännu högre grad 2017, inte minst i filmen och även under sommarsäsongens förstärkta USA-hegemoni, till exempel i fallet med Wonder woman, en superhjältefilm med – framför allt – kvinnlig huvudperson och kvinnlig regissör. Redan på förhand en film delvis reducerad till genus, oavsett profilen på recensent och oavsett dess entusiasm inför verket.

wonder woman

I sin recension av Wonder woman sällade sig Dagens nyheters Helena Lindblad till entusiasterna: «En feministisk superhjältefilm med sting och hög underhållningsfaktor», om än inte utan invändningar: «De parfymerade inledningsscenerna i ett slags drömsk antik tappning kan anklagas för mycket. Mest för att alla krigarkvinnorna, med en muskulös Robin Wright i täten, på antikverat filmvis pratar en ansträngt bruten engelska. Däremot är de inte särskilt sexualiserade trots de kroppsnära ‹uniformerna› – vilket kanske delvis är Patty Jenkins förtjänst.»

Trots det kroppsnära antogs den kvinnliga regissören i alla fall ha motsatt sig det alltför sexualiserade.

SVT:s Fredrik Sahlin tyckte inte att det var en «feministfest direkt». «Okej, man driver lite småfyndigt med genrens machomentalitet, och visst känns testosteronhalten lite lägre. Jo, och så får vi ju lite romantik på köpet oxå, men det känns ju mest som en reaktionärt manlig tanke: Bara för att det handlar om en kvinnlig superhjälte måste man klämma in lite romantik också.»

Liksom Lindblad läste Sahlin in väsentligt i skaparen som person, men utan tillfredsställande resultat:

«Regissören må vara kvinna, men vi befinner oss fortfarande i det pubertala pojkrumslandet.»

HD/Sydsvenskans Michael Tapper verkade hålla med:

«Från en regissör som Patty Jenkins (‹Monster›) kunde man vänta sig en sköldmö med svärdet riktat mot dagens antifeministiska högerkrafter, kostymfascister likväl som islamister. Men i händerna på manusförfattaren Alan Heinberg (‹Sex and the city›, ‹Grey’s anatomy›) och de mansdominerade styrelserummen på DC Comics och Warner Bros har udden trubbats av, blivit slö och intetsägande.»

Mats Jonsson i Göteborgs-Posten, en filmkritiker mer direkt av «verklighetens snitt», förvånades däremot över det dubbla tilltalet – en film som «i första hand siktar in sig på unga tonårskillar som vill titta på en jättesnygg tjej med stora bröst. Då är det en smula ironiskt att filmen i själva verket är feministisk med de tydliga budskapen att kvinnor är starka».

Tankevurpan är hisnande och talande på samma gång, som om det fanns en motsättning i de båda, att det ena skulle utesluta det andra; som om Hollywood inte kunde söka flera målgrupper i samma film?

Även då två tredjedelar av alla amerikanska filmer som släpps efter mitten av maj är direkt adresserade till fjortonåriga killar (för att låna en färsk formulering av Anthony Lane i The New Yorker), håller svenska film- och kulturskribenter inte bara den moraliska kompassen högt (invant eller mer pliktskyldigt); de ställer även direkta krav på förbättring. Alltjämt på premiärdagen för Wonder woman frågade sig Aftonbladets Inga-Lina Lindqvist, enligt ett paradigm som återkommer när kritiker från högre disciplin kommenterar filmens mer populära sammansättning, till och med följande:

«‹Superhjälte› är per definition ett könlöst fenomen eftersom superkrafterna inte är mänskliga och därför lätt kan tilldelas olika aktörer oavsett deras sociala kön. Så varför är könsfördelningen i ett helt och hållet fantasibaserat sammanhang lika orättvis och obegriplig som i verkligheten?»

Populärkultur i händerna på kritiker avlade i en subventionerad kulturell praktik. Som om Hollywoods primära mål var att korrigera orättvisor, verka progressivt och faktiskt leda utvecklingen, snarare än att adressera rätt målgrupp, vilket i bästa fall innebär en försiktig väg framåt. Lindqvists kritik, lite från sidan, är dessvärre helt legio på svenska kultursidor, närmast oantastlig i sin höga svansföring – hur det borde vara i en bättre värld. Men det är en duktighet som knappast gynnar det kritiska samtalet.

Fenomenet gäller förresten inte bara plump amerikansk kulturimperialism utan också uppskriven skandinavisk public service, som till exempel Nana Håkanssons kritik av den sönderkramade norska tv-serien Skam (Expressen 5 juni). Efter alla hyllningar mötte tv-serien påstötning, med föregivet ny vinkel, likaså planenlig på kultursidorna.

Skribenten fann ett «mysterium» i «hur en progressiv serie som Skam» – («som genom sina karaktärer med föredömlig fingertoppskänsla skildrat sexualitet, psykisk sjukdom, ätstörningar och religion» – «misslyckats med att skildra seriens enda tjocka person». Detta trots seriens påstådda trovärdighet, dess strävan efter äkthet genom en större volym av empiriskt material. 

skam

Håkansson igen: «Den norska seriens framgång har förklarats med tusentals timmar av research och timslånga djupintervjuer med norska gymnasister – allt för att så autentiskt så möjligt kunna spegla verkligheten. Igenkänningsfaktorn ligger till grund för serien, mångfald och representation likaså.»

Den underliggande kritiken här är att serien är producerad av hederliga människor med medel från public service (och senare också påhejad av hela den tv-knarkande kultureliten) – då måste väl resultatet bli bättre!

Exemplet är inte ovanligt. Snarare är det den här typen av kulturjournalistik som tycks ha störst publicistisk potential i Sverige, och som oftast får stå emotsagd (för att ingen orkar eller vågar invända). Jag citerar åter Therese Bohmans text: «Det finns nu en generation kulturskribenter – till stor del den jag själv tillhör – som i värsta fall ser kultursamtalet som ett slags a-kurs-seminarium, där alla vill visa att de gjort sin läxa. Går det att identifiera något förtryck eller osynliggörande i den här boken…»

Det är som att kritiken har ersatts av kulturell uppfostran, med ljuset allt oftare riktat på identitetspolitiska eller andra politiska oegentligheter. Som i fallet med filmen Jordgubbslandet. Under premiärveckan i slutet av juni spelade den – olyckligtvis men inte tillfälligtvis – inte på en enda biograf i Stockholms innerstad, eftersom SF inte trodde på filmen, men väl på ett flertal salonger runtom i landet (vilket också föder aktuella frågor om land och stad). Den stora biografägaren missbedömde ännu en gång publikpotentialen (och kanske också mottagandet från kritikerna), lite som i fallet med Sameblod. Trots den dåliga starten närmar sig Jordgubbslandet 10 000 besökare,  en siffra som sannolikt hade kunnat vara åtminstone det dubbla.

jordgubbslandet2

Det är som om denna ringaktning, tillsammans med filmens ämne – giriga och smaklösa svenskar ställt mot ett utsatt europrekariat – smittat av sig på kritiken. Nog för att det är en väl godkänd debutfilm: politiskt relevant, känsligt skildrad och rik på stämningar. Men att filmen har betygssnittet 4,1 baserat på 14 recensioner på Kritiker.se (enligt flera recensenter den bästa svenska filmen i år), kan antas hänga samman också med dessa yttre omständigheter: att den försummas under en semesterperiod då bara en svensk film går upp på bio (för övrigt en annan nyhet under sommaren). Visst är det bra att detta uppmärksammas och kritiseras – David och Goliat i filmoffentligheten, monopolisten mot kvalitetsfilmen – och kanske även inom ramen för recensioner, men det borde framför allt ligga på kulturjournalistikens bord. När den brister är det logiskt att recensenten delvis träder in, men i det längre loppet hämmar det kritiken av verket.

Mot bakgrund av det svenska kultur- och medielandskapet, i händerna på kulturpolitiker mindre nogräknade än «nogräknande» och moraliskt toppstyrt av public service och andra självutnämnda kvalitetsmedier, vore det önskvärt om kritiker inom tv och film såväl som litteratur och teater försökte återvinna sina instrument (och uppmuntrades till det), i stället för att låta dem trubbas av i mötet med en välmenande kulturproduktion på jakt efter uppehållstillstånd.

Av Jon Asp 26 juli 2017