Teatern borde lära av filmen

Ur Satoshi Miyagis «Antigone» på festivalen i Avignon

«Men de utländska gästspelen, som ska blåsa liv i en allt mer insulär repertoar, saknas i dag nästan helt.» Jon Asp har besökt Avignon-festivalen, på en gång storslagen och småskuren, och med en problematik som går igen på svenska scener.



Det är 14 juli, Frankrikes nationaldag, och mötet mellan två av världens mäktigaste presidenter – Emmanuel Macron har kritiserats för att han dagen till ära bjudit in Donald Trump. Samtidigt, långt söderut från Paris, är en portugisisk teaterföreställning inbjuden att spela på en av Avignon-festivalens många storslagna utomhusscener, Théâtre des Carmes. Sopro – «souffle» på franska och «andetag» på svenska – handlar om den motståndskraftiga sufflören Cristina som efter fyrtio år i skuggan tar saken i egna händer och ställer sig på scen för att sekondera sina skådespelare. Inte för att hon själv tycks gilla exponeringen, men för att hon, som en teaterns trotjänare och ett levande arkiv för det skrivna ordet, blivit ombedd av regissören Tiago Rodrigues att stå där.

sopro

Vinden tilltar, sätter fondgardinerna i vild rörelse och blottar spelet bakom kulisserna. Själva scenen är däremot tom, med undantag för klungor av ogräs, som bilden av en svunnen tid. Med sufflöryrket som symbol – teaterns sista andetag och syregivare – vill den portugisiske Tiago Rodrigues diskutera inte bara teaterns belägenhet, utan mer generellt hur vår samtid förhåller sig till traditioner, kunskap och det som varit.

Inramningen kunde inte vara mer storslagen. Att se hur pjäsens märkvärdiga form och innehåll samspelar med yttre omständigheter, vädrets makter inräknade, och skapar resonans ut i publiken är – i någon väsentlig mån – att uppleva något unikt, något som bara scenkonsten kan erbjuda. I franska veckotidningen Les Inrockuptibles talar regissören om teaterns möjliga mysterium.

«Det kostar inte mycket, det är inte mekaniskt eller industriellt reproducerbart, man kan inte göra några stora ekonomiska vinster på den och bli rik, löjligt rik. Vår ‹fattigdom› skyddar oss och tillåter oss att bevara denna mystiska okända plats: känslan av att man inte vet vad som ska hända, det kan bli fiasko eller framgång, avigt, inkompetent eller briljant… Men minimumet är att garantera att det som presenteras inte har en igenkännbar smak. Genom att köpa sina biljetter köper åskådarna ett mysterium.»

Under föreställningen blåser vinden upp ytterligare, fondgardinerna flyger upp och fastnar så att textmaskinen stundvis täcks. Med den franska översättningen oläsbar blir den vackra portugisiskan bara vacker. Osökt går tankarna från teaterns unika till teaterns otillgängliga.

Och det är här som teatern borde lära av filmen. Jämför till exempel Avignon med Cannes, 71 respektive 70 år gamla och nästan årsbarn, belägna inom ett par timmars bilavstånd och alltjämt centralpunkter för respektive konstart. Men där Cannes är tillgängligt för hela filmvärlden, i alla fall för de som förstår engelska eller franska, textas föreställningarna i Avignon endast på franska, medan franska pjäser inte textas alls. (Och även om uppkopplade läsglasögon med översättning till multipla språk finns, så är funktionen alltjämt underutvecklad och i Avignon bara tillgänglig i ringa volym.)

Avignon kritiseras återkommande för att vara alltför traditionell, alltför fransk (ännu 2017 hörs nästan inget annat språk än franska talas på festivalen). Sedan länge finns dessutom viktigare och mer tillgängliga festivaler för spridning av teater, «Theatertreffen» i Berlin till exempel. Men ändå är Avignon alltjämt en svindlande folkfest med högklassiga föreställningar inom dans och teater som senare plockas upp av åter andra festivaler och gästscener världen över. Att inte göra dem tillgängliga för en ännu större internationell publik kan inte förklaras enbart med landets stolta kulturkonservatism. Det är också en bild av teatern generellt, som ofta tycks nöja sig med att tilltala de redan invigda.

Även om scenkonsten erbjuder unika upplevelser och aldrig kommer att bli lika global i sin karaktär och spridning, även om det lokala ibland mår bra av att odla sin särart och även om läsningen av övertexter på teatern generellt distraherar mer än undertexterna i en biosalong, är det ett problem att teatern inte är mer internationell och utspelar sig mer över landsgränserna.

Det är förstås ingen tillfällighet att hela filmvärlden känner till Ruben Östlund (även före dennes guldpalm), medan Mattias Andersson är ett okänt namn för många inom teatervärlden.

Och problemet är inte bara praktiskt utan går djupare än så. Scenkonsten arbetar inte tillräckligt för att nå ut eller bjuda in, det gäller även Sverige. I höstas fick den svenska publiken nödvändigt syre från den (alltför) sporadiska Bergman-festivalen på Dramaten. Hela huset levde upp, inte minst tack vare många utomordentliga gästspel (varav flera visats i Avignon), och en del specialskrivet material. Ändå handlade efterspelet mest om övertrasserad budget, inte om den tomhet som festivalen lämnade efter sig.

richard

I höst får svenska teaterbesökare nöja sig med Dans- och teaterfestivalen i Göteborg. Det hade varit acceptabelt om vi hade haft ett par fasta gästspelsscener att tala om. Men de utländska gästspelen, som ska blåsa liv i en allt mer insulär repertoar, saknas i dag nästan helt. I kristider får det utländska fortast får stryka på foten, när det i själva verket är utifrånperspektiven som är de livsavgörande och på sikt bäst legitimerar teaterns existens. 

Sverige är förstås inte unikt i det. Även i Frankrike är kulturbudgeten satt under hård prövning, och trots att Macron inför valet talade högt och storvulet om kulturens roll är det få som vågar hoppas på ekonomiskt tillskott, eller ens bibehållna medel. Ett tecken i tiden uppfattades häromdagen av inhemska medier, när Macron på sin första kulturella anhalt som president – strax efter mötet med Trump – inte valde Avignon-festivalen, som ändå är kulturfrankrikes ståtligaste semesterinrättning, utan den likaså välrenommerade fotofestivalen i Arles, bara några mil bort.

Återigen sågs teaterns «oreproducerbarhet» som delvis utslagsgivande. Teatern ligger inte i tiden, medan den till största delen privatfinansierade «Rencontres d’Arles», med dess fort överblickbara utställningar inräknat en inte obetydlig produktion av inramade celebriteter, passar utmärkt för ett besök i farten – ett besök som också tillät presidenten att själv föreviga sig som en del av allsmäktig selfies-kultur. Av en politiker som inte bara en utan flera gånger reciterat Molière i direktsändning hade man förstås kunnat begära mer.

Men oavsett om Avignon valdes bort eller ej; insikten av symbolvärdet är ändå tillräckligt. Det är upp till teatern att på en gång tillvarata och motverka sina begränsningar, mediets unika – i Frankrike och på andra platser – att (fortsätta) göra sig själv angelägen. I det längre perspektivet är ett större internationellt utbyte, och den inspiration och kunskap det förlänar utövare och publik, helt avgörande för teaterns framtid.

Av Jon Asp 26 juli 2017