Tidens flod: att se om en film

Femton år efter premiären ger Suzanne Osten Lukas Moodyssons «Tillsammans» ett nytt försök och finner nya nyanser.



Man brukar säga att man inte kan stiga ner i tidens flod flera gånger. Det strömmande vattnet gör floden alltid ny.

Ok, men vilken bild ska vi ha för att konstupplevelser ska kunna bli helt nya andra gången vi stiger ner i minnesfloden?

Omläsningar, förflyttningar av ens egna positioner sker ju hela tiden. Bestämmer mig för att hålla fast vid Herakleitos bild om floden. Samma flod, nytt vatten alltså, tidens gång, människan förändras.

För mig är det tråkigt att se om filmer, men jag ser om en film som jag avskydde när jag såg den första gången. Nu femton år senare tycker jag mycket om vad jag ser. Det har kommit till så många nyanser och färger och motsättningar. Vad har hänt? Det är inte i samma vatten, inte samma människa. Jag vet att jag har bytt ut många celler, skilt mig, flyttat ihop, blivit av med en teater, fått åka till Moskva två gånger – alltså inte samma tid, men faktiskt samma film. Men nu ser jag helt nya scener.

Jag minns särskilt att jag tyckte illa om en outhärdlig scen där en liten pojke kramar om sin far och förljuget säger, «Jag älskar dig, pappa». Aha, tänkte jag då, nu har amerikansk sentimentalitet, «I love you, daddy», kommit för att dränka oss svenska filmare i sitcom och ännu en helt osann skildring.

För det första säger han inte detta i filmen, ser jag nu. Pappan säger till sin son att han älskar honom. Det kan ju vara en sann händelse att en arbetarpappa uttalar dessa magiska ord, till sitt barn, i alla fall i dag. Vi är alla amerikaner.

För det andra har filmen just det barnperspektiv jag ju alltid förespråkar. Den är sedd ur barnets obarmhärtiga ögon. Barnen är tvungna att förändras. De vill inte bryta upp i denna skilsmässa. De vill inte flytta hit till huset.

De vuxna är outhärdliga och fjantiga och storartade och igenkännbara och löjliga och sanna. För barnen är de helt obegripliga utom när de leker med dem eller gör frukosten. Eller finns där när barnet behöver kramen.

Barnen utgör huvudrollerna med ett nytt inkännande perspektiv.

Det som gjorde att jag då inte stod ut med den av kritiker och svenskar älskade filmen Tillsammans var kanske den oerhörda succén. Superlativer hindrade mig att upptäcka något själv. Min egen avundsjuka och konkurrerande känsla av utanförskap i filmetablissemanget hindrade mig att se igenom en del sirapsomdömen. Det andra, kanske det viktigaste, var att mitt eget upplevda sjuttiotal var ett annat, ingenting av filmens händelser hade jag iakttagit i mitt kollektiv. Detta 70-tal hade inte hänt mig. Jag var vuxen i det. Inte barn.

tillsammans

Jag såg då i Moodyssons film mest en räcka populära klichéer och fördomar om «mitt» 70-tal. Mitt verkliga kollektiv bestod också av långa diskussioner, ideologiska diskfrågor, sorger och förtretlig hetero och det dracks vin och älskades och äktenskap gick itu. Men vi vuxna lekte med barnen och barnen var viktiga på agendan och vi turades om att ha ansvar för dem. Frågor om filosofi och hur man skulle leva var trådar men sannerligen också verklig solidaritet. Jag passade mina vänners barn på heltid när de reste.

Såg filmen genom det och tyckte att mitt liv var allt mycket finstiltare.

Jag stod väl inte ut med att erkänna att fiktion, filmberättelse, är just att ta risken, spetsa till, berätta förkortat, leka med fördomar om lesbiska och bögar och vinna fördomsleken ! Nej mitt Julita liknade inte gänget i bussen i Tillsammans. Men allt i filmen känner jag igen i dag. Nu har jag inget att försvara. Filmen håller och berättar mycket rikt om en tid som väl kan saknas också. Aspekten som media framhåller – vi ska ser den för Mikael Nyquists döds skull – lämnar mig kall. Alla skådespelarna är modiga och sevärda, det finns en kollektiv känsla bakom och i filmen. Den är vackert scenografiskt färgsatt, lätt och solidariskt klippt, och regisserad med värme. Pappa-spåret är filmens starka spår. «Kom hem, pappa!»

I dag får man ju säga «Jag älskar dig!». Och vi i svensk film, inte bara Hollywood, har rätt att skapa en emotionalitet. Lukas Moodyssons film är riktigt bra.

Av Suzanne Osten 26 juli 2017