Ur «Hiss till galgen» 1958

Eviga Jeanne Moreau

«Förälskad, frigjord, fatal. Som en stormvind fångade Jeanne Moreau filmvärlden när 50-talet mötte 60-talet», skriver Jon Asp om den bortgångna franska filmikonen.



«Mais.. pas celle-là Jim, n’est-ce pas ?» Det är första gången i Jules och Jim, en film högt skattad för sitt sangviniska tempo och temperament, som åskådaren anar en allvarligare ton, då den blonde Jules med fin markering ber sin bästa vän att – eller hur? – inte lägga an på hans tilltänkta hustru, Catherine, förevigad genom Jeanne Moreau. Och ändå, som vore Jules vånda en självuppfyllande profetia, vet alla vad som kommer hända. Inte för att förföraren Jim är oemotståndlig, men då den oemotståndliga Catherine bär ödet i egna händer.

jules2

Förälskad, frigjord, fatal. Som en stormvind fångade Jeanne Moreau filmvärlden när 50-talet mötte 60-talet, otvetydig glansperiod i europeisk film. Bland annat blev hon en av nya vågens viktigaste ikoner, genom sin outplånliga insats i Jules och Jim, en film om manlig vänskap som ställs på ända genom Catherines entré, en händelse kanske bäst ihågkommen genom hennes «La tourbillon», sannolikt ett av filmhistoriens mest ikoniska sångnummer.

I en manligt kodad värld tog Moreau initiativet på egna premisser. I hennes befriande sällskap blev två fria män ofria. Hon lånade inte bara kropp och själ till den märkvärdiga Catherine, utan också biografi delvis; i filmen såväl som i verkligheten med belevad fransk pappa och populär engelsk mamma. Så hade Moreau redan tidigare skrivit in sig i filmen och Truffaut, själv en mästare på det självinspirerade, kunde ta historien vidare.

amants

En del av temperamentet tycktes finnas där redan i Moreaus två genombrottsfilmer från 1958, båda av Louis Malle, hennes dåvarande partner. För även om hon, i ett första skede, rekryterades som hemmafru såväl i De älskande, gift med en tidningsägare och strandsatt i provinsen, som i Hiss till galgen, gift med en magnat – två äkta män som på olika sätt profiterar på folkets olycka – slår hon sig snart fri. Om inte mot lagen så bryter hon mot det äktenskapliga förbundet, roar sig i staden, satsar på kärleken, på sig själv, för att till slut offra tradition och bryta sig loss. Så gick Jeanne Moreau från troféhustru till sin egen agent, inte självtillräcklig men i hög grad självrådig. I sjalett, i uppsatt hår eller med svall tycks friheten hela tiden henne nära förestående.

Moreaus karaktärer har en förmåga att handla på känsla och instinkt. Men även denna läggning kom med tidiga missräkningar. Redan i De älskande tycks hennes själsliga topografi utstakad (enligt efterkrigstidens anda). Allra först visar filmen en bild på den historiska «Carte de tendre», en imaginär karta som sträcker sig mellan «La mer dangereuse» och «Lac d’indifference», marker som också speglar skådespelaren Moreaus rörelseschema under storhetstiden, mellan havets utmaningar och sjöns leda; mellan passion och likgiltighet.

carte2

Efter De älskande och Hiss till galgen fortsatte hon till Jules och Jim, Sjömannen från Gibraltar och – än mer talande – Antonionis NattenÄven när hon successivt slarvas bort av Marcello Mastroiannis krisande författare, som håglöst lägger an på Monica Vittis oberäkneliga Valentina och andra yngre kvinnor, så behåller hon initiativet. Problemet bottnar i henne själv, att hon inte längre känner svartsjuka, än mindre kärlek. Född in i förmögenhet och intellektuellt befordrad genom äktenskapet har hon allt, och ändå inget. Den självuppfyllda mannen, som en gång utmärkte sig genom sina historier (till skillnad från männen som försökte förföra henne genom komplimanger), har han aldrig varit förmögen att ge. Först när hon inte vill längre är han beredd att försöka.

notte

Det frisinnade fortsätter i Moreaus karriär, men det förälskade spelas mer och mer ut av det fatala, enligt modell Bruden bar svart, Truffauts noir-mästerverk.

Vidare i Querelle, i rollen som Lysiane som styr bordellen med järnhand och illa dold desillusion. «Each man kills the thing he loves», sjunger hon, efter Oscar Wildes dikt, och bygger vidare på filmens grundackord: tvivlet inför äktheten i alla mänskliga relationer. En oförglömlig insats i en av Fassbinders främsta filmer. I denna svårslaget utpräglade homoerotiska boning och atmosfär: vem skulle kunna göra Lysiane bättre än Jeanne Moreau?

På ett större plan: vem kan egentligen matcha hennes filmografi?

Helt avgörande insatser för Malle och Truffaut; Antonioni och Buñuel; Welles, Losey och Richardson, Fassbinder och Wenders; Blier, Téchiné och Ozon. Dessutom för Peter Brook och inte minst Marguerite Duras, som hon var god vän med och gjorde flera betydande insatser för, sist genom berättarrösten i Älskaren 1992, men långt tidigare i Duras egna filmer, däribland Nathalie Granger mot bland andra Gérard Depardieu.

nathalie

Ändå var det teatern som förlöste Moreau i början av 50-talet, och som fortsatte tjäna hennes lyskraft, på folkliga scener till återkommande i Avignon. Och genomgående som likaledes populär chanson-sångerska. De första filmrollerna kom framför allt i b-filmsfacket. I en intervju med Radio France från 1970 bedyrar Jeanne Moreau att hennes kall inte är ett yrke, utan en passion, men en passion som är väldigt ansträngande att leva med. Samtidigt är hon ointresserad av att ta värv på de fina teatrarna längs Champs-Élysées, vill hellre fortsätta förkovra sig i scenkonsten som populär form, som aktör och artist. Kanske ger den inställningen också en hint om hennes omedelbara förhållande till filmen, där det uppsluppna och melankoliska ofta fann en förening, det direkt tillgängliga med det eviga. Under 60-talet – hennes främsta decennium – gick Moreau in med egna medel för att möta underfinansiering på inspelning, samtidigt som hon inte var sen att bidra till regissörer hon gillade, såsom Jean Eustache. Hennes genuina filmintresse borgade för uppdraget som jurypresident i Cannes inte mindre än två gånger.

Barndomen tillbringade Moreau till stor del på landet, sjuk och ofta sängliggandes med sina böcker – enligt flera närstående var hon en förstklassig läsare genom hela livet. De sista åren skedde i ensamhet i lägenheten på fashionabla rue du Faubourg-Saint-Honoré i centrala Paris, där hushållerskan hittade henne på golvet nästan på dagen tio år efter att två av hennes jämlikar lämnat jordelivet, Antonioni förstås och Ingmar Bergman (aktad brevkorrespondent efter att Malle tidigt krossat hennes hjärta, en händelse hon återgav med inlevelse på besök i Stockholm 2007).

jeanne-m-3

I det ögonblicket, den 31 juli 2017, var det inte bara en av filmvärldens märkvärdigaste röster som tystnade. Det var också – som Orson Welles var först att konstatera – en av de allra största skådespelarna som gick ur tiden.

Av Jon Asp 23 aug. 2017