TriArt Film

Fulländad och oförskämt fördomsfull

«Hur många gånger har en apgarvat åt verk av Dardenne, Loach, och Haneke? Väger man in allt så känns guldpalmen för The square nästan som en dröm, lite för bra för att vara sann.»

George Ivanov spår ett slut för filmens världsförbättrare och menar att framtiden ligger öppen för skratt och debatt. 



Ruben Östlund är den första svenska regissören att vinna guldpalmen. Även Alf Sjöberg har vunnit Cannes huvudtävling men det var 66 år sedan, en annan era, innan guldpalmen hade introducerats som pris. Nu när palmyran lagt sig och premiären stundar infinner sig frågorna. Först och främst. Hur gick det här till? De flesta blev ju ändå rejält överraskade. Inte bara av vinsten men att Östlund ens klarade av att komma med i huvudtävlingen för första gången. Med guldpalmen står han i en klass för sig, även om man räknar med Bergman och Widerberg, eller? Vad betyder en guldpalm för svensk films framtid, om något?

vrål

Det finns en logik i vinsten om man ser till att regissören väldigt målmedvetet och offentligt siktat in sig på Cannes sedan början på sin karriär. Just det offentliga utspelet är något ovanligt bland seriösa filmskapare som helst tonar ner förväntningarna med tanke på den mördande konkurrensen och det politiska spelet bakom en Cannes-uttagning. Vägen från sidosektionerna, där Östlund tidigare huserat, till huvudtävlingen är sällan spikrak. Finrummet är ytterst få förunnat, särskilt om man kommer från ett litet filmland som Sverige. Cannes har ett behov av att fylla röda mattan varje kväll med såväl megastjärnor som paparazzi en masse till klar nackdel för svenska produktioner. Med andra ord så krävs det en hel del utöver en lysande film för att komma med. Det är sjutton år sedan det hände sist. Bara en sådan sak. Det är inte heller vanligt att vinna första gången man är med, guldpalmen brukar tilldelas tävlingens stammisar, äldre herrar med välslipade filmverktyg och priser av mindre valör i bagaget. Om man ser till innehåll så är det inte filmerna som bjuder på skratt som vinner, snarare tvärtom. Ju mörkare desto bättre. Hur många gånger har en apgarvat åt verk av Dardenne, Loach, och Haneke? Väger man in allt så känns guldpalmen för The square nästan som en dröm, lite för bra för att vara sann.

I öppningsscenen gnuggar konstnärliga ledaren Christian sömnen ur ögonen för att kort därefter ringa in sitt uppdrag, konst i världsklass till en bred publik. Hans publikjakt kommer dock inom kort att stå i vägen för det konstnärliga innehållet. Ett lika tidstypiskt som ödesdigert misstag. Publikfokuset och marknadsföringsivern tar nämligen udden av utställningen. Budskapet når aldrig publiken. Till viss mån kan det antas spegla Östlunds erfarenhet av Play. Desto mer berömvärt då att återigen sticka ut hakan i stället för att spela säkert. The square är Östlunds mest fulländade film hittills. Den är också oförskämt fördomsfull. 

Kulturmannens pikanta konfrontation med den förbittrade kvinnliga journalisten, spelad av Elisabeth Moss, som känner sig förminskad och misstänkliggjord efter ett engångsligg är ingen tillfällighet. Den är symptomatisk för kvinnorna som omger Christian, ofta mästrande och inte sällan falska. Kvinnoporträtten har aldrig varit särskilt välvilliga i Östlunds filmer och är kanske allra mest oförlåtande i The square. Men sparkar delas ut åt fler håll, inte minst neråt i samhällshierarkin. Den gatusmarta killen som är ensam om att ifrågasätta Christians upptåg, är inte lika mörk men nästan lika rasifierad som mobilrånarna i Play. Här finns även en närmast ornamental användning av tiggare och hemlösa. Jag säger bara «Chicken ciabatta, no onion!» För att inte tala om pr-filmen-i-filmen där en blond tiggarflicka sprängs i publiksyfte. Mest vågad är kanske den mer subtila skymfen i att jämställa de höga kulturdjurens trix i jakt på sponsorer med tiggarnas modus operandi för överlevnad. Själva representationsdebatten förlöjligas och avfärdas med hjälp av verbal lyteskomik. Det är människosläktet ur väldigt snäva glasögon. Och när Christian äntligen bekänner färg så är det lika mycket avbön som anklagelseakt.

Jag var fördomsfull, det säger en del om mig som människa. Men det säger även en del om hela vårt samhälle. Jag är helt säker på att jag inte är ensam om mina fördomar. Jag är säker på att du har fördomar om oss…

claes

Just när man skrattar som bäst kan man känna en rysning längs ryggraden. Samvetet? Är det här verkligen ok, vem är det vi skrattar åt? De utsatta eller Christian? I den sortens humor kan det vara snubblande lätt att gå bort sig för såväl publik som upphovsman. Men allt här är utfört med skrämmande precision. Världsbilden klarnar mot slutet. Det är inskränktheten hos den priviligierade mannen som är i skottgluggen. Han som bär sina värderingar lika korrekt som en dyr scarf. Han som säger det rätta och därmed ser sig som förmer än andra. Filmen vänder upp och ner på det synsätt man vaggats in när Christian, det manliga geniet, kryper ihop och förkrymps. Mästerligt. The square klarar balansgången att reta och underhålla sin publik, en förutsättning för filmkonst i världsklass. Cannesjuryns ordförande Almodóvar hyllade specifikt The Square för dess revolt mot det politiskt korrekta.

«It’s about the dictatorship of being politically correct. That is terrible and awful and more horrifying than any other dictatorship.»

Att klä av och sen väcka sin man bara för att hänga ut honom till allmänhetens beskådan, låta honom stappla Golgata ner medan mobben skrattar och buar är Östlunds paradnummer. Han har blivit enormt välslipad i sina provokationer sedan Play, är alltjämt i polemik med omvärlden, men med en finess och lekfullhet som vinner allt fler beundrare, inte minst internationellt. För kollegor på hemmaplan kan det verka avskräckande att slå in på den vägen. Men det borde vara uppmuntrande om man i stället ser till hur Östlund utvecklats från film till film. Han hade omöjligen kunnat debutera med The square, säkrare och mer elegant, till såväl form som innehåll, än till och med hyllade Turist. En imponerande utveckling som har varit möjlig tack vare en distinkt vision, lika klar i det korta som i det långa formatet. Kvaliteten har höjts med uppgiften, successivt. Och publikunderlaget faktiskt breddats nästan lika målmedvetet. Ändå är Östlunds inställning så ovanlig inom svensk film att knappt någon kommer i närheten av att ens försöka sig på den typen av utmaningar. Det kan ha att göra med brist på temperament, eller snarare den nedslående kontexten där branschen allt för ofta lägger sig platt för marknadskrafterna och efterfrågar bred film. Inte kvalitet. Eller utmaningar. Det som lättast går hem i stugorna.

Det man ska känna till när man gör film i dag är att man har otroligt kort attention span. Tittaren måste vara krokad sekund två annars klickar man bort klippet eller scrollar vidare.

prkillar

De cyniska pr-grabbarna i The square talar säkert för delar av filmbranschen. Och visst finns anledning till oro, marknadsandelen för svensk film på bio krymper. Men hur locka publiken?

Ett guldpalmsvinnande mästerverk kan förhoppningsvis hjälpa för att få intresset att lyfta från botten. Det finns fler goda exempel, så klart inte i nivå men med framtidspotential. Sameblod visade att folk visst kan gilla komplexa kvinnoporträtt som kliver utanför den standardiserade boxen av «starka kvinnor». Och Måste gitt, årets hittills näst mest sedda svenska biofilm, att publiken inte löser biljetter för att se goda förebilder eller förändra världen. Utan snarare för debatt samt skratt.

Östlund omvandlar intellektuell abstraktion till vass underhållning, en bedrift väl värd guldpalmen. Han kanske inte är den största svenska filmregissören genom alla tider, än. Men på god väg. Ska svensk film slå mynt av hans framgångar så borde branschen tänka om sin servila inställning till marknaden. Ge i stället de obekväma, egensinniga, roliga och provocerande filmskaparna större svängrum.

Av George Ivanov 23 aug. 2017