Reine Brynolfsson fångad under inspelning av regissören Jens Assur

Jens Assur om «Korparna»

«Ett av de konstnärliga uttryck som kräver mest flexibilitet är absolut minst flexibelt. Tänk utrikesjournalisten som måste sluta rapportera för att han eller hon redan har arbetat i åtta timmar? Eller musikern som inte får kontakta sina bandmedlemmar på kvällen för att de redan har repeterat på dagen?» 

Inför långfilmsdebuten skriver Jens Assur om nödvändig kreativ frihet, prövofylld inspelning och om Reine Brynolfsson som bonden Agne. Samt visar svartvita bilder från sin egen kamera.



För mig handlar filmregi i huvudsak om en sak, att skapa ett möte mellan skådespelaren och kameran. Det är själva essensen av film.

Karaktären och bilden.

Tillsammans formar de det inre och yttre landskapet.

Korparna är återhållsam i sitt uttryck. Den är gjord för stor duk och den kräver närvaro. Dramat utspelar sig ofta i den enskilda scenen. Det är där oförmågan, de undertryckta känslorna och de outtalade kraven öppnar för tolkning och reflektion.  

Det är därför tagningarna är långa och klippen få.

heiskanen

***

Det finns en svartvit bild av fotografen Sune Jonsson på en bonde som sitter tillbakalutad på en pinnstol i ett kök någonstans i Västerbotten.

Jag alltid upplevt det som att han sitter i köket, men när jag nu tittar på den igen ser jag att det snarare är i finrummet. Jag har kanske läst bilden fel i alla år därför att köket traditionellt är den centrala platsen på en gård, eller för att jag alltid bara har tittat på mannen.

Han ser ut som min morfar med sina mörka drag, det bakåtkammade håret och den intensiva blicken.

En man som man inte sätter sig upp emot. 

Men framför allt ser han ut som Agne.

Jag visar bilden för Sara. «Titta på ansiktet», säger jag. «Titta på blicken. Titta på intensiteten. Så här ser han ut. Kraftfull och stark. Tänk honom svag.»

«Reine Brynolfsson», svarar hon.

Korparna

REINE BRYNOLFSSON.

Så klart. 

***

Min bakgrund är inom journalistiken. 

Under flera år reste jag i huvudsak till olika konfliktområden som Somalia, Rwanda, Sudan och forna Jugoslavien. Då handlade mitt arbete om att i bild skildra komplexa samhällsskeenden. Jag gjorde det oftast genom att berätta om enskilda individers vardag.

I dagar, och ibland upp till veckor och månader, kunde jag följa och dokumentera människors agerande.

Jag tror alla dessa möten har gett mig ett intresse för trovärdighet. Och för att något ska vara trovärdigt måste det skava. Därför bygger jag in fel och motsättningar i mina miljöer och karaktärer. 

Som att sätta på för stora bakdäck på Agnes traktor, eftersom han är fåfäng. Eller låta Gärd vara beskyddande ända tills den dag hennes egen vardag riskerar att rämna, därför att hon är egoistisk.

*** 

Jag åker till Småland. För pittoreskt. Jag åker till Västergötland. För modernt. Jag åker till Västernorrland. För rött. Jag åker till Jämtland. För storslaget.

Utmaningen är att hitta en gård som fortfarande ser ut som ett litet lantbruk på 70-talet –vilket innebär att gården måste vara relativt liten och att medparten av byggnaderna måste vara från första halvan av seklet – men fortfarande är i bruk.

För mig är gården och landskapet filmens fjärde karaktär, och precis som karaktärerna ska den utvecklas och förändras med tiden.

Min övergripande visuella vision är dessutom att det aldrig någonstans ska vara synligt att det är just Sverige och just 70-tal. Därför arbetade jag bara med referensmaterial från 40- 50- och 60-talet eller från andra delar av världen, mestadels Östeuropa.

Jag vill ha ett bostadshus som är klätt med eternit och en ladugårdsplan som är täckt med betong. Jag vill ha en gård där funktion går före skönhet.

Jag hittar den på Bjärehalvön.

På baksidan sitter familjen och fikar. Jag kliver ut ur bilen och hälsar.

Ett par månader senare flyttar de ut ur bostadshuset för att låta Ulrika och hennes team omvandla det till en annan tid och en annan värld. 

korparna-4

***

Jag vill ta med publiken på en resa. Intellektuellt, känslomässigt, men också till en annan värld, ett annat liv. 

Det är därför jag gör film.

Inte för att det alltid är så roligt, för det är det inte.

I Korparna är världen ett litet lantbruk, omgärdat av svarta, nyplöjda fält. Där de mjölkstinna korna alltid kräver uppmärksamhet. Där stenen har knäckt generationer av bönder. Där horisonten är en skogsridå.

I den världen, där det aldrig finns någon lättnad kämpar Agne med att rättfärdiga sina val och sitt liv.

Det är mörkt och hotfullt. Både till det inte och det yttre.

Korparna handlar om hur vi formar varandra, om de krav vi ställer, direkt och indirekt. Det handlar om generationsväxlingar och drömmen om att forma sitt eget liv.

Det är Sverige och det är 70-tal. Men det kunde lika gärna vara någon annanstans och någon annan tid.

***

Jag tycker om att testa nya vägar. Scener med lång dialog spelar jag gärna ut i tystnad och vice versa.

Manuset är en dröm. Inspelningen är verklighet.

Jag tar gärna ytterligare en bild om jag kan. För det handlar om kreativitet. Men jag tar inte en omtagningar i onödan. För det handlar om tillit.

*** 

Vi letar efter Klas på den svenska landsbygden.

Jag vill inte ha en medveten stadskille, utan en landsbygdsgrabb, som i ålder och agerande rör sig i gränslandet mellan pojke och man. Eftersom jag vill att spelet i filmen skulle vara återhållsamt, och att ett av många underliggande teman är oförmåga, kräver det en individ med djup och närvaro.

Efter ett hundratal skolbesök hittar vi honom.

På Maggies inspelade videofilm sitter han i ett klassrum och låtsas ringa hem till sina mamma.

Han är lugn och naturlig.

Att välja en ung kille som aldrig har spelat teater eller varit med i någon produktion är ett riskmoment. Men Jacob har ett sätt som inger förtroende.

klas.jpg

Ett par veckor kvar till inspelningen känner jag mig dock osäker på karaktären.

Jacob hade förvisso växt 20 centimeter från att jag först träffade honom till inspelningsstarten – men det är inte ett problem, tvärtom, det är något vi kan utnyttja till vår fördel – nej, det är något annat.

Jag talar med Lisa om min oro. Hon kommer med en djärv idé:  

«Vi rakar av honom håret». 

En timme senare försvinner hans tjocka lockar och med dem mina bekymmer.

Framför oss i stolen sitter Klas,  tuff och skör på en och samma gång.

***

För mig handlar inte filmfoto om komposition eller ljus, utan om vad vi ser; ett landskap utan horisont, ett liv utan lättnad.

Korparna filmas på film därför att det blir bättre. På film ser hud ut som hud, trä som trä, tyg som tyg.  

Det handlar om omfång. Inte skärpa.

Den som säger någonting annat vet inte vad han eller hon talar om.

900 meter film per dag står det i budgeten. Vi gör av med 1 200.  

fotograf

***

Jag försöker tugga, men fiskbitarna ramlar ut ur munnen på mig. Jag tar en ny bit, men också den ramlar ut ur munnen och landar på tallriken mot min vilja. Barnen tittar på mig. Jag skrattar till. Vi har badat hela dagen. «Jag kanske är kall», säger jag.

I taxin på väg till flyget passerar vi Karolinska universitetssjukhuset. Jag borde åka dit, tänker jag. Inte ner till inspelningen.  

Vi sitter alltid längst fram i det lilla propellerplanet. Det är jag, Jonas, Ulrika och Henrik.  Det är söndag och vi står inför tredje inspelningsveckan. Vi har bra energi, men jag sitter tyst.

På morgonen när jag vaknar kan jag varken stänga ena ögat eller prata rent.

På sjukhuset behöver jag inte skriva in mig. Inom några minuter diskuterar två läkare var  hjärnblödningen sitter. De ber mig ringa min fru.

Några timmar senare tyder allt på att en borreliainfektion har satt sig på femte hjärnnerven och orsakat en Bells pares, en ansiktsförlamning.

Som om inte en inspelning redan var tuff.

***

Det finns starka önskemål om att vi ska stryka scener får att hålla nere kostnaderna.

Jag sätter mig på tvären.

Jag vill inte att ett ekonomiskt problem också ska bli ett kreativt. Manuset är dessutom redan tajt, 86 sidor.

«Stryk bokbussen, så spar vi 80 000 kr», säger Jan.

«Det vill jag inte», säger jag.

«Vi hittar en annan location», säger Jan. ”Hjälp mig att hjälpa dig”.

Jag tänker inte släppa bokbussen, av flera anledningar:

  • Om det finns ett bibliotek så finns det ett samhälle. Och om det finns ett samhälle så finns det möjligheter och det förändrar filmens premisser.
  • Den är visuellt intressant. Både exteriört och interiört. Den är lätt att arbeta med.
  • Den berättar något om tiden, både om avfolkning men också om folkbildning.
  • Att hitta en ny location tar tid och den tiden finns inte.

«Stryk hälften av statisterna på dansbanan», svarar jag.

***

Jag strävar efter att ha en öppen och kreativ dialog med alla medarbetare och skådespelare,  jag vill att de ska känna sig utmanade och engagerade så att de kan vara delaktiga och bidra med all sin erfarenhet, kunskap och ideér.

När det kommer till kreativa beslut har jag dock bara en lojalitet och det är mot projektet.

Det som är bra för projektet är bra för för alla. 

Men om jag ska välja en sida är det alltid skådespelarnas och kreatörernas, de som blottar sig, det är de och deras arbete som jag försvarar i nästan alla diskussioner.

Korparna-bom

***

Det kostar cirka 500 000 kr om dagen att hålla igång en inspelning. Merparten av kostnaden är fasta kostnader som dyr utrustning, kontrakterad personal och infrastruktur som boende och bilar.

Ändå utnyttjar vi tiden uselt.

Åtta timmars arbetsdag. Ytterst lite övertid.

Det rimliga vore ju att ta till vara på kostnaderna bättre genom att arbeta tio timmar per dag. Eller ännu hellre tolv. Men det får vi inte. 

Inspelningstiden räknas från och med att vi lämnar produktionskontoret och till det att vi kommer tillbaka. På åtta timmar ska vi resa, packa ur, iordningställa, spela in, packa ihop och resa tillbaka.

Om möjligt ska vi också hinna byta location och upprepa allt ovan.

Ett av de konstnärliga uttryck som kräver mest flexibilitet är absolut minst flexibelt. Tänk utrikesjournalisten som måste sluta rapportera för att han eller hon redan har arbetat i åtta timmar? Eller musikern som inte får kontakta sina bandmedlemmar på kvällen för att de redan har repeterat på dagen?

Jag förstår de som väljer att spela in i andra länder.  

fotograf2

***

Jag har arbetat med Reine Brynolfsson en gång tidigare, när jag gjorde min första film, Den sista hunden i Rwanda.

Jag tycker otroligt mycket honom som yrkesman och person. Han är ödmjuk och krävande på en och samma gång.

För att Agne ska se ut som en bonde och röra sig som en bonde tar vi tillsammans fram ett kost- och träningsprogram. Under ett år går Reine på gym och lyfter säckar med foder. 

Alla jordbruksmoment i filmen sker också på riktigt. Det är Reine själv som slår, skördar och förlöser kalven, för att ta några exempel. 

Men på set vet jag inte alltid om det är Reine eller Agne jag har att göra med.

Då går vi ut på gårdsplanen och pratar. 

***

Jag vill att mina filmers tonalitet, det konstnärliga uttrycket, ska vara konsekvent, att de ska hålla ihop bild för bild, scen för scen, akt för akt.

Däremot vill jag att mina filmers tematik och frågeställningar ska vara motsägande. Jag vill att publiken själv ska få, bild för bild, scen för scen, akt för akt, upptäcka vad filmerna handlar om.

När jag gjorde mina första två filmer, Den sista hunden i Rwanda och Killing the chickens to scare the monkeys, fick jag möta en internationell festivalpublik. Många gånger fick jag höra att filmerna debatterats länge, men att man ofta inte kunde enas om vad exakt filmerna handlar om.

Och det är precis så jag vill ha det.

För mig handlar film om konst, om att skapa ett möte mellan verket och publiken.

Det är själva essensen av film. 

Verket och publiken.

Av Jens Assur 23 aug. 2017