TriArt Film

Tjänster och gentjänster

«Paradoxalt nog visar den att Rutans regler är fel formulerade. De handlar om noblesse oblige, inte om jämlikhet. Hur mycket av tjänster får man kräva i Rutan när man saknar möjlighet att ge något tillbaka?»

Lena Andersson ser ideal som kolliderar i Ruben Östlunds «The square», slagord som förlorar sin slagkraft.



Upplägget för Ruben Östlunds nya film The square, föreföll bekant. I filmens inledning anläggs en kvadratisk ruta, en square, på torget, the square, utanför Konstmuseet där vår protagonist Christian är chef och ansvarig för Rutan. Inskriptionen i denna square/ruta utnämner den till en frizon där tillit, jämlikhet och lika rättigheter råder, och dit varje människa kan gå för att få hjälp, varvid andra är tvungna att hjälpa.

Jag erinrade mig strax att jag för ett par år sedan eller mer fick ett mejl från konst- och designmuseet Vandalorum i Värnamo, med en fråga om att komma och tala när Ruben Östlunds och Kalle Bomans museiutställning Rutan skulle invigas. Rutan, stod det i mejlet, var tänkt att vara och symbolisera en frizon för tillit i det offentliga rummet. Till Rutan kunde man gå om man behövde hjälp, och när någon ställt sig hade alla andra ansvar att söka kontakt med och att hjälpa den nödställda.

boman

Östlunds film The square bygger direkt vidare på Rutans ideal, men för in dessa i en problematiserande berättelse. När slagorden genom att sättas in i ett narrativ fästs i människor och den mänskliga interaktionens orsakskedjor där det ena leder till det andra, förlorar slagorden sin slagordsmässighet, de skrumpnar. Det mänskliga livets komplexitet och nakna hud brukar segra över principer.

Via gestaltningens säregna förmåga till förskjutningar och metanivåer iscensätter Ruben Östlund minst tre saker med sin film: den förfäktar värdena i Rutan, ger en förklaring till varför de inte efterlevs fastän de flesta ger läpparnas bekännelse till dem, och kritiserar samtidigt Rutans ideals rimlighet i verkliga livet bland människor av kött, blod och känsliga medvetanden.

publiken

Existentiellt är The square en film om den moderna välsituerade människans ängslighet och skuldkänslor. Givetvis tycker hon att Rutan där tillit och hjälp garanteras var och en är en fin idé, att hon borde stå i Rutan hela tiden, men vet också att hon inte klarar det eftersom hon vill vara fri från tvång och konventioner. Konflikten plågar henne och driver fram skuldkänslor.

Eftersom åskådaren kan leva sig in i problemet med det egna och onekligen ganska viktiga levernet som kolliderar med Rutans ideal uppstår denna tredje metanivå i filmen: När Christian och andra personer inte lever upp till Rutans paroller ligger det nära till hands att se det som hyckleri. Men vid en uppriktigare betraktelse inser man att det så kallade hyckleriet inte bara är begripligt utan rimligt och följden av en kollision mellan motsägande ideal.

En annan möjlighet är att Östlund anser att lösningen på dilemmat är ett samhällssystem där olika utfall inte kan finnas, den tolkningen finns antydd i en monolog som en dyblöt och desperat Christian ger för att lätta sitt dåliga samvete efter en utflykt i regnet bland soporna. I ett sådant samhälle kan ingen bli tiggare – eller alla är det i någon mening – ingen kan bli hemlös, hjälplös eller utan resurser – eller alla är utan resurser eftersom var och en är ålagd att i varje ögonblick försörja andra och ingen får eller önskar tänka på sig själv. Ett sådant samhälle kan emellertid inte skapas utan att de individuella friheterna först är avskaffade; det är per definition auktoritärt.

Det tydligaste exemplet på när Rutans ideal blir mer problematiska än de ter sig i slagordsformat, är scenen där en rund och rosig tiggare sitter på Seven eleven, butiken som fungerar som tillitens sambandscentral i filmen, och med självklar pondus anser sig ha rätt till den hjälp som Rutan ålägger oss alla att ge. Oblygt och tämligen ilsket ber hon Christian om hjälp, eller snarare service. Hon behandlar honom, kan man säga, som arroganta restauranggäster behandlar servitörer.

Den ängslige Christian, som lever i en värld där allt flyter och saknar konturer, undrar genast hur han kan stå till tjänst. Kvinnan vill ha pengar i muggen och en kyckling-ciabatta. När Christian är på väg till kassan för att tjänstvilligt utföra hennes beställning ropar hon ut ytterligare en: «Utan lök!»

ciabatta2

Men här går Christians gräns. Han blir med ens medveten om sin kontur och sig själv som människa i samspel med andra människor. Så när han ger henne smörgåsen säger han med viss skärpa i rösten att löken får hon pilla bort själv. Det är enda gången i filmen han visar en sorts resning och självrespekt. Christian stiger ner från noblessens höjder och ser en människa med människans förmågor, en som klarar av att ta bort löken från smörgåsen.

Det är en briljant scen. Paradoxalt nog visar den att Rutans regler är fel formulerade. De handlar om noblesse oblige, inte om jämlikhet. Hur mycket av tjänster får man kräva i Rutan när man saknar möjlighet att ge något tillbaka? Har kvinnan rätt till en macka av Christian men inte till specialservice utöver det? Eller borde hon försöka ordna sin smörgås själv? Scenen pockar även på svar på den större frågan varför Christian står i abstrakt och konkret skuld till tiggaren; genom vilka uträkningar och vilka premisser för mänsklig samvaro?

Den som äger rätten att bestämma över andra människor vilken hjälp de ska få och när de ska ha den, har också makten över dem. Det är skiftet i herre-slav-relationen som Christian förnimmer när hon ber honom ta bort löken från smörgåsen.

apan-claes-2

Den svårare frågan som gestaltas i scenen, men också i den långt utdragna sekvens där en människa som låtsas vara gorilla antastar gästerna på en finare middag utan att de vågar sätta stopp eller stå upp för sitt och varandra, är om också tiggaren har något ansvar i Rutan.

Om inte blir den inte mycket till frizon, utan ett fängelse där människor sitter fast i rollen som hjälpare eller behövande. The square skildrar människor som är inlåsta just – i paroller, skuldkänslor och tafattheten som följer av att inte förhålla sig till de goda idealens motsägelser, utan förlamas av dem.

Det är raffinerat gjort.

Av Lena Andersson 23 aug. 2017