Loke Hellberg och Malin Levanon i «Krig» (Folkets Bio)

Ödeshöst väntar svensk film

«Säljer svensk film inga biljetter i något av leden lär krisrapporterna snart dugga tätt igen, olyckskorparna återvända, superlativen övergå i invektiv», skriver Jon Asp. Insatsen i den svenska filmhösten är hög, både konstnärligt och kommersiellt, men framtiden är fortsatt oviss.



Bakom svensk film står en brokig samling. Inför en presentation av höstens biofilmer, så som det skedde på Filmhuset i Stockholm häromdagen, är det lätt att förundras över hur olika filmer olika människor ändå gör – än hur konformt kultursverige ofta ter sig. Det finns något trösterikt i den insikten, på papperet i alla fall. Filminstitutets vd Anna Serner talade förvisso om en förstärkt biopic-trend och ingen kan väl säga emot henne. Supersvenskarna Ronnie Peterson och Björn Borg, artisterna Silvana, Lars Winnerbäck och Ted Gärdestad – samtliga direkt föremål för varsin film i höst.

silvana

Men bortom dessa kända: ett uppslitande relationsdrama i en enda tagning, en dokumentär om kärlek med Svetlana Aleksijevitj som interlokutör («kärleken handlar bara om att bemästra hatet», enligt en tillfrågad kvinna), en tvättäkta gycklarkomedi med ännu en svordom i titeln. I en fjärde film spelar Sven Wollter batik-aristokrat i Torekov medan Josephine Bornebuschs svärdotter Mickan grämer sig över att det, utan hennes vetskap, funnits ett semesterhus inom familjen (på Bjärehalvön dessutom, så mycket närmare än Seychellerna och Saint-Tropez). 

Vad vore väl denna slakt- och horeribransch, som Ingmar Bergman beskrev filmen, om den inte tog rygg på den senaste folkrörelsen, tv-serien?

Det finns uppenbarligen olika sätt att vara passionerad över filmen – eller i alla fall att söka uppmärksamhet för sitt arbete. Och inte minst kan vägarna dit falla sig väldigt olika.

Vem hade till exempel trott att den småländska dramakomedin Becker – kungen av Tingsryd härstammade från samma Torekov, i samband med att en inflytelserik SVT-chef såg en tidig version av Avalon (2011), då med två halvt laglösa kompanjoner för våldsamma att rymmas i Måns Månssons färdiga praktdebut, och tog karaktärerna vidare. Nu står den ljusskygga duon i centrum i nämnda landsortsdrama, långt ifrån den låtsas-sofistikerade överheten.

becker

Vid sidan av Becker (Henrik Lillier) och hans vapendragare (Peter Lorentzon) gör Torkel Pettersson ännu en roll på utpräglad dialekt (efter Jordgubbslandet nyligen), om än utan förberedelser. En dag före inspelning fick han hoppa in i rollen, att jämföra med Sverrir Gudnasson som låg i hårdträning i mer än ett halvår innan han gav kropp åt Björn Borg eller Fares Fares som förberett sig ännu längre för The Nile Hilton incident. Eller Reine Brynolfsson som burit många fodersäckar och – äntligen, som han uttryckte det – fått lite muskler, för att fylla upp bonden Agnes blåställ i filmatiseringen av Korparna (läs mer om det i Jens Assurs filmdagbok).

Olika ingångar och förutsättningar. Det viktiga är att veta, något så när i alla fall, vad man investerar i, oavsett om man är skådespelare eller producent, om det gäller känslor eller pengar.

Eva Hamilton, ny ordförande för Film- och tv-producenterna, tycktes mena att filmbranschen är särskilt intelligent (kanske skulle några protestera?) för att i nästa stund – mindre överraskande – hänvisa till akuta lärdomar att dra från tv-dramat (som hon själv kommer ifrån). Ligger intelligensen i så fall i att även filmmänniskor allt oftare väljer bort filmen till förmån för de senaste tv-serierna?Inte ens de närmast sörjande har anständighet att sörja längre.

Med Hamilton ny på jobbet framstår hennes föregångare Björn Rosengren, och alla de problem som upptog hans taltid, som ett minne blott. Det är uppfriskande med optimism – det behövs – men ändå märkligt hur tonläget kan skifta så från den ena dagen till det andra. Ena stunden är den svikande svenska bioandelen enda fokus, i nästa är de utländska framgångarna måttstocken för allt. Och plötsligt är det inte längre fult att ägna sig åt kvalitetsfilm.

Oskön opportunism eller nödvändigt hyckleri? Oavsett vilket så väljs berättarvinkel efter behov, efter dagsformen, som för närvarande är ovanligt god. Inför biohösten är det förstås många som tar rygg på guldpalmsvinnaren The square, som nu helt styr samtalet. Ytterligare på meritlistan: The Nile Hilton incident som vann pris i Sundance och nyss tagit Frankrike med storm. Borg som snart öppnar Toronto filmfestival, dit ytterligare en rad svenska titlar är inbjudna.

nile hilton

Men, ändå, vad säger detta om filmsituationen på hemmaplan?

Faktiskt inte så mycket. Mer än att vi har en tradition och en strävan som trots länge eftersatt organisation, förödande biokoncentration och en rekordlåg nivå på samtalet, årligen genererar flera produktioner av märke, filmer som vilar på hårt arbete och i de allra flesta fall på betydande utländsk inspiration. Biohösten kan ses som en ödesperiod för svensk film, först en handfull internationellt gångbara filmer, och senare i höst flera populära projekt med lokal potential. Säljer svensk film inga biljetter i något av leden lär krisrapporterna snart dugga tätt igen, olyckskorparna återvända, superlativen övergå i invektiv.

Räknenissarna inom filmen blir allt fler och ingen tycks längre ifrågasätta siffrornas värde. Ingen frågar sig om det är filmerna eller filmkulturen det är fel på? Kan SF:s ökade maktkoncentration verkligen höja nivån på samtalet? Hjälper det om filmsverige blir mer transparent, varaktigt och modernt, som Anna Serner önskar sig framtidens filmpolitik? Och om årets internationella framgångar är så omfattande, kan vi inte bara enas om vad som borde utgöra målbilden? Uppmärksamhet och uppskattning på stora och mellanstora festivaler. Låga biosiffror ska inte styra framtida produktionsstöd så länge biokulturen är som den är. Vidare: ska Helena Bergströms filmer få fortsatt stöd eller kan hennes filmer klara sig på egen hand? Solsidan? Måste Borg, som sålt till precis hela världen före premiär, kvittera ut maxbelopp på tolv miljoner? Och hur blir det med Ruben Östlund i framtiden? Har han obegränsat livstidsstöd eller skulle han kunna göra komedier med stor internationell potential och mindre produktionsstöd? SFI-stöd är inte bara pengar utan också en prestigestämpel som öppnar vägen, upprepar branschen, men kan det finnas andra vägar att gå? Om filmen är så global, varför håller vi fast så mycket i det lokala?

Kanske för att det också är i det lokala som grunden till storverken läggs (inte bara lyteskomiken). Betänk att Gitarrmongot sågs av endast 4 000 på bio 2004, då fönstret var mer gynnsamt än i dag. Debutregissören Östlund fick mer uppmärksamhet i polemik om filmpolitiken med dåvarande SFI-vd:n Åse Kleveland i SVT:s direktsändning. I dag är arbetssegern sedan länge ett faktum. För många andra har det gått annorlunda, debutanter inte minst. I dag tycks nålsögat rekordlitet för att få göra sin första långfilm utan särskilda kommersiella trumfkort, detta trots att debuterna ofta är de mest intressanta, inte minst så under det gångna svenska filmdecenniet.

För att inte förlora generationer av talanger och aspiranter måste konkreta förändringar och abstrakta samtal till omgående. Det görs inte genom att härma Östlund men genom att uppmuntra kreativa människor att utveckla sin egen filmröst. Mer än att spegla sig i glansen av en Cannes-vinnare handlar det om att stå upp för festivalfilmen, även när det blåser snålt på hemmaplan, även när publiken sviker och även för de som är mindre medialt gångbara än Ruben Östlund eller Anna Odell. Om brokigheten i svensk film ska bestå, både på papperet och i praktiken, är det helt avgörande.

Av Jon Asp 23 aug. 2017