Misslyckad filmintegration

Gästarbetare på undantag står i centrum i såväl «Jordgubbslandet» som i «Jag heter Stelios» från 1972. Men kritikerna tycks ha svängt ordentligt, konstaterar Jon Asp och drabbas av förbisedd svensk filmhistoria.



Sommarens enda svenska film Jordgubbslandet var sannolikt sommarens mest hyllade. I Wiktor Ericssons debutfilm återfanns några av förtjänsterna i skildringen av den polska gästarbetarfamiljen, relationen mamma/son och mamma/pojkvän – till exempel scenen där den sistnämnda beklagar sig för att han inte lyckats ge henne en bättre tillvaro. Till stapelvaran hör den skissartade teckningen över den svenska jordgubbsfamiljen: tonårsdottern som plötsligt ger upp sina dräggiga kompisar som bara vill festa – för vilken gång i ordningen – för att i stället kära ner sig i  gästarbetaren, pappan som först som sist säger att det inte går att lita på «dom», den ädlare mamman som blickandes på gästarbetarna uttrycker en sorg över en tillvaro som inte blivit som tänkt.

jordgubbslandet3

Om det oftast lever i de polska porträtten så gör det mycket mindre så i de svenska. Kritikerna har dock låtit detta passera, kanske för att vi 2017 nöjer oss med en kritisk skildring i sig, så länge sympati och patos ligger på rätt sida. Passerar gör även finalen med kräftskiva och – utanför det diftongstarka listerländska godset – gästarbetarnas knivuppgörelse, en scen som kombinerar skruv och dödligt allvar men känns hastigt framkastad och schablonartad.

Annorlunda förhöll det sig med kritiken på 1970-talet, i vågen av 68, till exempel i kritiken som mötte Johan Bergenstråhles Jag heter Stelios, om ett splittrat grekiskt kollektiv på jakt efter social kontakt och varaktiga kontrakt i ett sommarvarmt men ändå frostigt Stockholm. Kritikerna gillade förvisso det grekiska livet men lade minst lika mycket energi och utrymme på de svenska karikatyrerna (i birollerna), som de fann outhärdliga, överdrivna och orättvisa.

Stelios

Sun Axelsson, en av få genomgående berömmande kritiker, gav indirekt en tänkbar förklaring till motståndet, genom att citera ur Utlänningar, Theodor Kallifatides roman som filmen är baserad på: «Det är svenskens moraliska överlägsenhet som skapar hans behov av att vara sjuksköterska och det kräver förstås en patient. Det kan vara Biafra eller en zigenarfamilj, svensken närmar som problemet som vårdare, inte som medarbetare och han stiger ner från himmelen, han går inte på marken som patienten går på.»

Om kritikerna lät sig förblindas av det grovhuggna svenska då, framhåller recensenterna i dag mycket mindre levande porträtt utan reservation. Faktum är att Bergenstråhles film, som tidigare i år gjordes tillgänglig efter Filminstitutets digitala restaurering, är en given höjdpunkt från 70-talet. Det går förvisso att se filmen som bitvis väl lös i fogarna och utan det berättardriv som är lag i dag. Men få har som Bergenstråhle en förmåga att skapa liv i scener som tematiskt inte nödvändigtvis känns mycket för världen. Hantverket – inte minst atmosfär och klippning – är förstklassigt med en förädlad doft av nya vågen. Filmen är inkännande och smått sensationell i såväl rollbesättning som personregi (nästan bara amatörer och okända ansikten). För mindre än en miljon uträttade Bergenstråhle ett mindre storverk. Ingen karaktär, grek som svensk, får vara helt sympatisk men heller inte helt osympatisk i ett drama som i sina bästa stunder påminner om Fassbinder (t ex föregår filmen Rädsla urholkar själen från 1974), även om Bergenstråhle också lånade rakt av från såväl En kärlekshistoria som Dom kallar oss mods. Fotografen hämtade han med framgång från Joe Hill. Sämre inspirationskällor finns förstås, men Jag heter Stelios står på egna ben.

Inte minst är det skildringen av det grekiska kollektivet som fascinerar, från den namnlösa men ömsinta inledningen med spridda blickriktningar och den arla cykelturen genom ett (nu) svunnet Slussen, till längtan hem, «jag vill dö i Grekland». Men detta är alltså inte bara en film som fungerar i retrospektiv, i tidsspegel, eller blott som en alltjämt aktuell bild av invandring och integration, utan allra mest för det handlag regissören uppvisar. Även de påstådda karikatyrerna – svenskarna – är värda att skriva hem om: den gubbsjuka husmodern på syltan eller den mindre framfusiga kvinnan som byter skepnad på en fest som går både över tiden och överstyr (likaså utskälld av svenska kritiker). Film utan särskilt riktning, möjligen, men aldrig film utan liv.

I Sverige sågs den av blott 7 000 (färre än Jordgubbslandet 2017) men vann kritikerpriset i Venedig och såldes till flera länder utomlands. Trots att vissa scener går i stå, illustrerar mer än de levandegör, framstår Jag heter Stelios som en av 70-talets märkvärdigaste och mest skickliga svenska filmer, ett verk som dagens filmaspiranter har mycket att lära av, för att inte tala om etablissemanget som bestämmer vilka som filmer som görs.

Av Jon Asp 23 aug. 2017