Marcus Mossberg som en tonårig Björn Borg (Nordisk Film)

Arbetarsonens förlorade själ

«Borg visade att den beprövade svenska modellen, som jämngrå individualist i kollektiv anda, kunde segra i denna vita sport, också mot färgstarka amerikaner med tidiga trumfkort på hand.»

Jon Asp ser en rekordung skötsam arbetare triumfera, och tappa motivationen strax därpå.



Ronny Ambjörnssons pionjärverk Den skötsamme arbetaren. Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930 (från 1988 och nyutgiven tidigare i år) handlar om hur folkrörelserna – väckelse, nykterhet, arbete – formerade sig till bildning och upplysning i lilla Holmsund. Bland minnesvärda vittnesmål återfinns flera om företeelser som ansågs särskilt demoraliserande. Alkohol förstås, biograffilm likaså («drinkaren och åskådaren riskerar sin mänsklighet genom att passivt uppgå i verkligheten») och mer oväntat: idrotten.

Ljusår från dagens sundhetsiver, där även kulturpolitiker tycks sätta kost och träning före konst, kritiserades idrotten långt in på 1920-talet av bygdens tongivande röster (varav flera sedermera kommunpolitiker) «för att tränga ut det verkligt värdefulla», till förmån för «stjärndyrkan» och «tävlingsraseri», och med rekordkåta idrottare oförstående till «folkbildning och litteratur». Det senaste århundradet har väl i många fall gett dem rätt. Ju framgångsrikare idrottare, desto mindre ande – i alla fall är det vad schablonen föreskriver. Samtidigt är det en formel som går igen i flera led. Framgång och förmögenhet verkar inte innebära mer avsatt lästid, eller ens en vilja därom.

borg

Vad dessa tidiga, då relativt nymornade rörelseidealister skulle haft att säga om arbetarsonen Björn Borg och dennes framgångar, förhållandet mellan ande och materia, förefaller inte svårt att gissa. (Till exempel bestod Borgs läsvanor av serietidningar.) Definitivt finns det åter andra, mer samtida som jublar desto mer över idrottsmannens bragder på banan – och vägen dit. Ta bara sinnebilden, eller urbilden, av Borg: med blont hår och blå träningsjacka vid den berömda garageporten i uppväxtens Södertälje. Även i rekonstruerad form framstår de korniga bilderna på en ung tennisspelare lite som idrottsförälderns våta dröm – han som med slag efter slag och i inlevelse räknat redan stadd på centercourten drillar sig själv till framgång. I skarp kontrast står många av dagens stjärnidrottare som skolats av föräldrarna från spädbarnsben: från Tiger Woods till systrarna Williams, för att inte tala om Borgs samtida rival, John McEnroe, som inte bara var bollgeni utan också högpresterande skolpojke som inte nöjde sig med ett fel på proven, och som med förvärvade kunskaper fick hålla hov inför föräldrarnas vänner.

I alla fall så som berättelsen återges i Borg, Janus Metz film som låter Wimbledon-finalen 1980 bilda självklar ram. Här står de ofta upprepade motsatsförhållanden i centrum: perfektion mot emotion, moderation mot explosion, maskinen mot liraren, den från topp till tå trimmade mot den som tillät sig slapp mage.

mcenroe

«Tror du någonsin han tappar det?», undrar en frustrerad McEnroe efter att ha sett en tv-intervju med Borg, som efter en halvdan vinst tidigt i turneringen vägrar att lätta en millimeter på ansiktet. Amerikanen talar här lika mycket till åskådaren som med sina likasinnade i rummet, innan han sveper ett järn med Vitas Gerulaitis och hastigt lämnar rummet med entourage på väg mot förmodat tyngre bedövning. Under tiden vistas Borg med flickvännen Mariana på nedkylt hotellrum, enligt ryktet för att sänka pulsen efter matchen. Men bakom detta isberg hotar en vulkan av vrede, en svensk fördämning av undertryckta känslor att brista.

Ändå är de olika temperamenten mer lika än man först kan ana. Kanske tog sig det neurotiska bara olika uttryck. Om vägen till framgång tedde sig skilda så svetsar tennislivet Borg och McEnroe samman, två personer förenas i sin oförmåga att förlåta, som om det målmedvetna också fordrade det alltför stolta. Ständigt tar de två sats ur barndomen, minnen som plågar och triggar – kanske för att det faktiskt var så, helt säkert för att det passar filmens känslomässiga kurva och senare klimax.

Manusförfattaren Ronnie Sandahl tar fasta inte enbart på humörsvängningar och barndomshändelser utan också på ett visst klassbegrepp, inom sporten och mellan kulturer. Efter ännu ett utbrott i unga tonår stängs Borg av från klubben. Ordföranden påstår att ungdomarna inte längre vill spela mot honom, med tillägget att förevarande gentlemannasport kanske inte lämpar sig för alla samhällets skikt. En viss Lennart Bergelin såg dock avgörande kvaliteter i denna hetlevrade förmåga, som dessutom redan stod sig med dubbelfattad backhand som okonventionellt vapen. Inte så mycket genom att drilla som att härda honom – om man får tro filmen – tog Bergelin Borg under sina vingar, med grepp som tycks mer hemmahörande på Lundsberg och Sigtuna än i den svenska idrottsrörelsen.

ung borg

Om Bergelin dittills var den främste svenske tennisspelaren – tre gånger i kvartsfinal i Wimbledon – kom snart Borg att lägga band på sig och göra det som ingen landsman lyckats med tidigare, vinna grand slam-turneringar, dessutom i rekordung ålder. I denna överklassport bröt solitären från Södertäljes arbetarlängor klassbarriären ordentligt, på tvärs mot i alla fall ett par av konstens regler. Han blev inte bara den skötsamme arbetaren utan också gentleman nog för omvärldens gunst, medan överklasspolingen McEnroe fick jobba vidare med sitt humör. Visserligen togs amerikanen till nåder av publiken efter den spektakulära finalen, men framför allt var det Björn Borg som då tagit ännu en arbetsseger.

Om filmen inledande citat från André Agassi – tennis som livet i miniatyr, ett mikrokosmos – så är det också ett idrottens geopolitiska spel som försiktigt spelas upp i filmen. Borg visade att den beprövade svenska modellen, som jämngrå individualist i kollektiv anda, kunde segra i denna vita sport, också mot färgstarka amerikaner med tidiga trumfkort på hand. För omvärlden var det förstås mindre viktigt att Borgs spleen tedde sig tungt ångestmättad under duschstrålen, där bara skimret från guldkedjorna bröt av från hans mörkblå tillstånd. Fysisk disciplin hade visat resultat åter, men själen var förlorad sedan länge – och kanske bidrog det till att motivationen försvann så tidigt. Åtminstone kunde de två rivalerna, Borg och McEnroe, finna varandra i ett delvis gemensamt öde och, i elfte timmen, en betydande flygplatsbromance.

Av Jon Asp 6 sep. 2017