SVT

Janne «Loffe» Carlsson i sitt livs roll

«Jag tänker att Pettersson är allt det där som de vedklyvs-instagrammande hipstrarna i Nya Norrland inte är. Han har ett stort hjärta och han lyssnar på de kvarlämnade åldringarna.»

Anders Annikas läser Mats Jonssons nya seriebok och påminns om Janne «Loffe» Carlssons roll i Slas-filmatiseringen «Vem älskar Yngve Frej».



«De är kvarlämnande, ensamma. Sittande på stolar i ren förvåning över att en egendomlig tystnad sänkt sig över trakten medan de sov.» Så introduceras skomakaren Gustafsson som «ej mera mottager arbete», hans syster Elna och deras två enda kvarvarande grannar i Lars Lennart Forsbergs fantastiska Slas-filmatisering Vem älskar Yngve Frej från 1973. Melankoliskt gestaltas en döende landsbygd där människorna har gjort sitt och där förbipasserande turister (som svänger upp i skogen på grund av en sarkastiskt uppförd skylt som pekar ut ett obefintligt fornminne) köper trasmattor och uttjänta skörderedskap för att använda som inredningsdetaljer.                   

Så dyker stockholmaren Nisse Pettersson upp. En flickfotograf i svart hatt, svart polotröja, solglasögon och silverkedja, på bilfärd genom Sverige med sin modellflickvän. Han genomskådar omedelbart den nödlögn skomakaren tagit till om fornminnet, att husgrunden efter Yngve Frejs gamla undantagsstuga är en vikingagrav. Men han klagar inte, utan påpekar i stället att de borde skriva på skylten hur långt det är till fornminnet. Pettersson spelas av den nyss bortgångne Janne «Loffe» Carlsson, som här gör sin allra finaste rollprestation. Den är en sorts prototyp för den hjärtlige skojare som senare gjorde Carlsson folkkär i tv-serier som Någonstans i Sverige och filmer som Göta kanal eller Vem drog ur proppen?

loffe-någonstans

Jag kommer att tänka på Pettersson, Gustafsson och Yngve Frej när jag läser journalisten och serietecknaren Mats Jonssons senaste seriebok Nya Norrland. Det är en bitvis personlig, bitvis knastertorr genomgång av hur det Bollstabruk författaren växt upp i töms på människor, industrier, butiker och hur byggnader står kvar som ruiner – eller för all del fornminnen. Men också en rasande inlaga mot hur «resten av landet» behandlas av Stockholm. Jonsson förklarar hur en kommunalskatt baserad på arbete skapar orättvisor, när norrländska bolag med få anställda men stora vinster i princip bara genererar inkomster till statskassan. Inget skickas tillbaka till bygden. Han letar lösningar men uttrycker också ett slags självhat över sin egen tillvaro som utflyttad till den gentrifierade stockholmsförorten Midsommarkransen. 

nya norrland                

Varken Nisse Pettersson, Lars Lennart Forsberg eller Slas kommer med några lösningar, eller ens någon problemformulering. Men där finns något annat: respekt. Jag tänker att Pettersson är allt det där som de vedklyvs-instagrammande hipstrarna i Nya Norrland inte är. Han har ett stort hjärta och han lyssnar på de kvarlämnade åldringarna, respekterar deras erfarenhet och utsatthet. Visst skojar han – livar upp tillvaron, hjälper till att blåsa turister på hyra av metspö, roddbåt och parkeringsavgift – men han dricker supen, går upp i ottan för att vittja näten tillsammans med Gustafsson, håller tal över Yngve Frej. Pettersson är ingen hemvändare och planerar heller inte att lämna Stockholm, men han förstår värdet av en levande landsbygd. Han är en länk mellan det nya och det gamla, centrum och periferi, lek och allvar.        

På de sista sidorna i Nya Norrland skymtar också en ljusglimt bortom den ekonomiska politiken. Bollstabruk är inte längre tomt, de kallställda hyreshusen revs inte. De är i stället fulla av asylsökande familjer från Afghanistan, Syrien, Eritrea. Jag tänker att Pettersson hade tagit emot de nyanlända med öppna armar. Medveten om utmaningarna, men med sympati, uppfinningsrikedom och inte minst den där respekten.

Janne Carlsson var inte sina rollfigurer – eller för den delen sin scenpersona när han spelade trummor med Bo Hansson, Pugh Rogefeldt (som för övrigt komponerat den fina musiken till Vem älskar Yngve Frej) eller någon annan av alla de musiker han uppträtt med. Men jag väljer ändå att minnas honom som Nisse Pettersson, fotografen.                     

I slutet av filmen samlas gästerna och deras värdar vid Yngve Frejs «grav». Det är sommarnatt, och Pettersson tar till orda. «Fria män och kvinnor. Vi har i denna afton samlats för att hylla Yngve Frej och hans käring Josefa, som under ett helt århundrade odlade den här magra jorden. Vilket århundrade, det har vi för länge sedan glömt. Men under det århundradet så älskade och hatade han den här marken. Och hans käring födde honom 20 barn. Vi, vi är hans barn, och Josefa, hon är vår mor. Skål. Skål för Yngve Frej, du elaka gamla knekt. Må våra hjärtan plågas av ångest om vi glömmer vem du var, och må fan ta oss om vi någonsin glömmer dig.»

Skål Pettersson, jag glömmer dig inte.

Av Anders Annikas 6 sep. 2017