Nordisk Film

«Advantage Mr. Borg»

«Höjdpunkten i denna Björns femte final och Johns första blir alltså slagväxlingen i det fjärde setets tiebreak. Det är som om tiden, 70-talet och det tidiga 80-talet, per automatik levererar och leder oss fram till sådana här uppgörelser. Fanns de inte så måste vi uppfinna dem.»

Johan Croneman återupplever Björn Borg-eran och påminns om idrottens kraft.



Det är näringsriktigt, på gränsen till ekologiskt, hela filmens kommersiella kostcirkel finns i alla fall på plats: en 37 år gammal, numera ikonisk tennismatch, mellan två superkändisar. Två komplett skilda temperament möts på Wimbledons gröna gräs. I tennisens Mecka.

Vi har ännu inte glömt. Det kan bli klassisk film på klassisk mark.

Den iskalle mot den stekhete. Den känslomässigt närmast avstängde och avtrubbade Björn Borg mot den alltid påslagne och hetsige bråkmakaren John McEnroe. Den älskade mot den hatade, den älskvärde mot den bångstyrige. Den gode mot den onde. Ismannen mot duracellkaninen.

båda

Så där kan vi hålla på i evighet. Den till synes folkhemsbyggde Björn Borg från Södertälje, mot den gapiga överklasslyngeln från New York. Filmen Borg är också en hel del av det här på spåret. I det fisförnäma nythatcheristiska England avgudade man sin «Bjorn», lika mycket som man avskydde den andre lille snorungen från det alltid så obildade och vulgära Amerika. Den engelska överklassen rasslade med juvelerna när Borg dräpte motståndarna med sin slägga till backhand. De föraktade samtidigt unisont McEnroes oförmåga att hålla sig till de brittiska uppförandekoderna. Han förstod inte alls var det menades med att vara en riktig gentleman.

Den brittiska arbetarklassen såg däremot paradoxalt nog en upprorsmakare i överklasspojken McEnroe, eftersom den per automatik sympatiserade med allt som de uppnästa störtkonservativa, antifackliga, mjölktjuvarna var emot. Thatcher the milk snatcher (ungarna fick sin mjölk indragen i skolan) föraktade egentligen alla sportutövare, men hon hatade och avskydde nog mest av allt den breda och burdusa idrottspubliken, huliganerna, the working class heroes. (John Lennon skulle förresten tiden också snart se till att slå ihjäl. Han sköts till döds utanför sitt hem i New York bara ett halvår senare.)

En envig av sällan skådat slag kom att utspela sig denna den första lördagen i juli, 1980. Ett tiebreak och en slagväxling som fortfarande lever kvar i vårt gemensamma minne – till och med hos de avsevärt mindre sportintresserade. Kanske tarvar det där klassiska tiebreaket ändå en kort förklaring. Tiebreak var en nymodighet inom tennisen som givetvis Wimbledon var sist med att införa: Det fjärde setet mellan Borg och McEnroe gick till ett avgörande tiebreak vid 6-6 i game (vi kallade det «slipsbryt» när jag var ung – det blev tyvärr aldrig accepterat utanför vår krets). Och i ett tiebreak spelar man först till vunna sju bollar – man måste alltid vinna med två bollars marginal. (Hela tennisens räknesätt är givetvis av något slags oefterhärmligt och kolonialt brittiskt slag som förmodligen aldrig helt kan utredas: fifteen-love, fifteen-all, forty-thirty, deuce, advantage Mr. Borg.)  

Höjdpunkten i denna Björns femte final och Johns första blir alltså slagväxlingen i det fjärde setets tiebreak. En slagväxling lika väl ihågkommen och kollektivt memorerad som till exempel den mellan Ali och Forman, rond åtta, «The rumble in the jungle», sex år tidigare. Det är som om tiden, 70-talet och det tidiga 80-talet, per automatik levererar och leder oss fram till sådana här uppgörelser. Fanns de inte så måste vi uppfinna dem.

Vår 70-talsvardag var alltid ställd på sin spets, och det var alltid en kärnkraftspets. Vi kunde kanske inte engagera oss i något mindre än den ultimata, slutgiltiga uppgörelsen? Det kalla kriget, mitt ibland oss. Det kalla kriget i sitt mest kritiska skede. Någonstans måste det ju få utkämpas.

Vi törs givetvis inte ständigt leva med undergången så nära inpå, idrotten och populärkulturen måste kompensera, rycka in, ställföreträda. Hur skulle vi kunna leva med att till exempel varje europeisk stad, såväl framför som bakom järnridån, hade en kärnspets riktad mot sig, med sitt namn ingraverat på bomben, med sin undergång skriven i eldskrift. Stockholm, Wien, Budapest, Lyon, Triste, Leipzig, Sevilla, Newcastle, London. Vi stod bildligt talat, och flera gånger bokstavligt talat har det visat sig, bara sekunder ifrån en global katastrof. Vi talade förresten aldrig om global uppvärmning, vi talade alltid om atomvintrar. Vi planerade för undergången, när strålningen dödat allt.

Jag har aldrig sett bättre idrottsbilder på film än i danske Janus Metz Pedersens Borg. Ingen har någonsin fått mig att på film, i film fiction, helt tro på exempelvis en tennismatch, en fotbollsmatch, en hockeymatch. I Borg är det inte bara tekniskt briljant och exakt, det är också vackert koreograferat – du kan efteråt lätt förledas tro att du åtminstone sett några enstaka inklippta dokumentära bilder.

Det har du inte. Det finns inga.

regissören

Skådespelarna lärde sig att spela utomordentlig tennis, de många välkända bollarna i det berömda tiebreaket spelade man ofta in utan boll. De spelade skuggtennis, bollen har sedan lagts till digitalt. Det har blivit lysande, en mera verklig verklighet är svårt att ens föreställa sig.

Och Sverrir Gudnason både går och slår som Björn, är byggd som Björn, och han har nåt i blicken och i det lätt stumma ansiktet som är Björn. Vi har håret givetvis, och skäggstubben, och vi har Mariana och Lennart vid hans sida, vi har den dubbelfattade backhanden, hans trippande vackra fotarbete, hans instinkt att döda är närmast cynisk. Manusförfattaren Ronnie Sandahl låter inget gå honom förbi den här lördagen.

Och vi har, genom Shia LaBeouf, John McEnroes svada, hans kontroverser med domare, med publiken, hans utbrott, hans sätt att klia sig i håret, den magiska undersköna serverörelsen som ingen någonsin kan kopiera. Vi har McEnroes föräldrar som driver honom med blåslampa (här finns nästan inget alls om och med Björn Borgs föräldrar). Vi har egentligen allt, och vi har egentligen ingenting.

Det går ett mycket svart, mycket lyckat gravallvarligt stråk genom hela filmen. Sverrir Gudnason slår ner det grundackordet redan i en av filmens första scener, kanske filmens enda riktigt oroväckande parti: Björn Borg hänger över sitt balkongräcke en natt i sin lägenhet i Monaco. Han har hela världen nedanför sina fötter – han ser ingenting. Han känner i alla fall inget man skulle kunna beskriva som glädje. Han känner bara oro, osäkerhet, rädsla. Ingen eufori över att vinna längre, bara all världens rädsla för att förlora. Vad händer om han tippar över, där och då? Kliver över barriären…?

«Kan du se mig göra något annat än att spela tennis», frågar han en dag flickvännen Mariana. «Ja, det kan jag», svarar hon, men han ser att hon bara hittar på. Vi vet alla att hon hittar på, och att svaret alltid är «nej». Han är jagad, och vid 25 är han redan trött på leken. Vid 26 kastar han, efter att ha förlorat både sin sjätte Wimbledon-final och sin fjärde US Open-final (han vinner aldrig den titeln), in handduken för gott. Vid ofattbara tjugosex!

Gåtan Björn har snart blivit lika stor, och kanske snart större, än gåtan Garbo. Jag har följt honom i spåren under åren, och jag slutar aldrig att häpnas och förundras över hans totala, komplexa, benhårda, storartade integritet. Ingen enda av oss vet ens något litet om Björn Borg. Och den fortfarande så kontroversiella bilden av honom här hemma, vår kluvenhet, gäller fortfarande ute på stan, bland vanligt folk. Det är som om vi fortfarande inte riktigt vet var vi skall placera honom. Och vad han får han vara, och vad han skall vara.

I filmen Borg tycks man ha hämtat hem allt: spänningen, rivaliteten, höjdpunkterna, modet, populärkulturen, sporten – det mörka stråket slås som sagt an tidigt, man håller också tonen skickligt rakt igenom hela berättelsen. Men frågan är en annan: vad skall vi ha den till? Den där vackert förmedlade känslan? Man har den i knät en stund, man vänder och vrider på den, det är en känsla vi så att säga nöjer oss med att gå in och prova i hytten, för att strax komma ut och bolla den vidare: «Denna bollen den skall vandra, från den ena till den andra…»

Regissören Janus Metz Pedersen och manusförfattaren Ronnie Sandahl kommer säkert med rätta att hyllas för att de för några enstaka ögonblick fångar tiden, när vi egentligen kanske menar modet, populärkulturen, men själva essensen, det bråddjupt politiska, har de ingen aning om hur de skall fånga. De har inte ens en enda idé om hur de skall hantera den överbyggnaden. Jag tror att ambitionen fanns. Några lösa trådar tyder på det.

Men: det blir för svårt, lika bra att stanna kvar i det där dramatiska fjärde setet, boll för boll. Jag skall inte använda det starka ordet kapsejsa, men de slår i alla fall runt, blir liggande upp och ner, och i fel riktning – och bara Gud vet väl hur de skall ta sig upp och vidare. Något svar får de i alla fall aldrig.

Det blir en film om två starka känslor, mellan två stora tennisspelare, slutscenen är magnifik i åtminstone den bemärkelsen: Björn och John möts några dagar efter matchen på flygplatsen, och i en av filmens finaste scener (där vi till stora delar hålls i ovisshet om vad som sägs mellan de två) ser vi en plötslig vänskap slå rot mitt framför våra ögon, en livslång kärlek.

flygplats

Det jag ser är jag glad att jag fått se – allt som de har glömt bort, förträngt, valt bort, väjt för, tagit för lätt på, är allt det jag egentligen vill ta itu med. Björn och Johns vänskap är fin, snygg, ståtlig, logisk rentav, men den bör inte förväxlas med, och utgör aldrig, tidens anda. Inte något tidstypiskt alls. Den där manusbågen som vi hela tiden sitter och väntar på skall komma, och segla in i vår tid, får aldrig fäste. Det är synd.

Av Johan Croneman 6 sep. 2017