Stefan Zweig i «Farväl Europa» (Edge Entertainment)

Konstnärens ansvar för gruppen

«Filmskaparen är inte så mycket filosof eller ideolog, än mindre världsförbättrare eller moralisk ledfyr, som en i bästa fall självständig konstnär, fri att skildra vad den skildra vill, utan särskilda krav på budskap och sammanhang.»

Jon Asp ser konstnärens roll blåsas upp och påminner om svenska filmskatter som tillkommit på mer personlig än politisk grundval.



När samtalet i den offentliga kulturen förflackas är det som om kravbilden på konstnärerna – paradoxalt nog – växer och förskjuts. Ansvarstagande, helhet och engagemang; det är mycket som ska efterlevas, inom ramen för själva verket men i hög grad också bortom det. Under rubriken «Fina författare kan vara riktigt fula» påminde Svenska dagbladets Anders Q Björkman om vikten av att skilja på verk och skapare (26 aug), en erinran som tycks ständigt nödvändig. Rubriken syftade särskilt på den politiska idioten Knut Hamsun, vars personliga legend står i stark kontrast till kosmopoliten Stefan Zweigs. Efter att ha sett Farväl Europa, om den österrikiske författaren just, tog Björkman en särskild scen som exempel. Ombedd av en journalist i Argentina 1936 att fördöma Hitlers regim vägrar Zweig, med hänvisning till att det vore både obscent och verkningslöst, på så långt avstånd och i ett rum med likasinnade: «Varje motståndsgest som saknar risktagande eller verkan är inget annat än ett uttryck för ärelystnad.»

zweig 2

Mot bakgrund av Zweigs vägran såg Björkman det omvända i dag: «Det han [Zweig] inte ville göra är numera en ganska populär syssla: att omgiven av en hejarklack döma ut något som samtliga närvarande kan enas om är dåligt. […] Det räcker med att hålla sig inom sin egen bubbla på sociala medier – eller kanske att stå inför hängivna fans på Ullevi? – där man garanterat får sin ärelystnad stillad genom gilla-markeringar eller applåder.»

I dag tas det närmast för givet att artister och konstnärer från rampljuset ska basunera ut «ädla syften» och fördöma världens orättvisor. Att de hyser samma åsikter som den goda allmänheten är deras berömmelse ett kvitto på; de antas inte ha råd med annat. I allt högre grad bör verkets «mening» sammanfalla med åskådarens uppfattning av tillvaron, inte utmana eller ifrågasätta den. Men filmskaparen är inte så mycket filosof eller ideolog, än mindre världsförbättrare eller moralisk ledfyr, som en i bästa fall självständig konstnär, fri att skildra vad den skildra vill, utan särskilda krav på budskap och sammanhang, och där uppvisat fall kan räcka lika långt som ultimat lösning. Det är inte höjden på konstnärens tankar som är det primära utan hur dessa tankar tar sig i uttryck, oavsett om de är höga eller låga, sympatiska eller inte. Filmskaparen är främst en iakttagare, som återger en mer eller mindre sammanhängande berättelse eller kanske mer sätter samman bilder som tangerar eller står i motsättning till varandra.

Historiskt sett och än i dag gräver filmskaparen mest framgångsrikt där den står, i sin upplevda erfarenhet och miljö, och utan entydig agenda. Undantagen som bekräftar regeln är många, men exemplen för att det är så ännu fler. Samtidigt är det vanligt att avfärda ämnen och miljöer som inte uppfattas allmängiltiga eller uppenbara nog, inte tar tillräcklig ställning. Kanske ligger de inte rätt i tiden, eller alltför rätt. Det är generellt svårt såväl för den världsfrånvända som den alltför högljudda konstnären att inte skymma sikten för sitt verk, särskilt som traditionella och sociala medier förelägger den att aktivt söka sin hejarklack.

Illa till ligger inte minst regissörer som i film efter film återkommer till liknande miljöer och snarlika kval och rollkaraktärer. Hur många gånger har inte Bergman avfärdats med hänvisning till prästbakgrund och ältade tvivel? Ett skäl som säger mer om dess avsändare än verkets kvalitet. Det är inte för sina första femton (uppdrags)filmer, varav flera om uppgiven ungdom på vift, som regissören är främst ihågkommen. Snarare allt efter dem, då Bergman efter erkännande utomlands tilläts utforska vad som faktiskt upptog hans intresse. Så försvann de indignerade samtidsporträtten, fram kom det tidlösa. Widerberg, däremot, grävde i den egna miljön redan från början. Efter att ha ägnat litteraturen väsentlig tid blev hans första decennium inom filmen – från Barnvagnen till Joe Hill – hans överlägset främsta. Att Jan Troell och Mai Zetterling gjorde sina bästa filmer i sina respektive debutfilmer – Här har du ditt liv och Älskande par – var inte för att de kastade sig ut i en komplett främmande miljö eller förlaga. Tvärtom, genom noga inkännande och stor öppenhet, inför Eyvind Johnson respektive Agnes von Krusenstjerna, skaffade sig regissörerna bestående signum, från lyriskt belyst arbetarklass till modernistiskt gäckad överklass.

älskande par

En filmskapare bör tillåta sig utflykter men inte minst svensk film visar att det är i den egna myllan som storverken ofta blir till, eller i alla fall börjar. Kanske hade Tomas Alfredson inte förmått Tinker tailor soldier spy om han inte först sonderat filmterrängen i Fyra nyanser av brunt och Låt den rätte komma in? Ligger inte bedriften i Sameblod, förutom dess tydliga sympati (publiken föredrar att känna starkt med offret hellre än att bli start kritiserad själv), att Amanda Kernell tar oss med till denna specifika miljö, till viss del hennes egen, och skildrar den med universell ansats och dubbla känslor? Är det en tillfällighet att Tarik Saleh, utbildad i sin faders hemland Egypten, har gjort sin överlägset bästa film i (snart bioaktuella) The Nile Hilton incident, genom att (i Marocko) återskapa ett Kairo med bönematta och billboard.

nile hilton

Om film är att resa så bör vi också sätta värde på filmare som tar oss med till platser vi annars inte bevistar, perspektiv vi inte annars ser, oavsett om det är vid Nilen eller Fyrisån. Och om vi tycker oss känna igen företeelser, till exempel en kritisk skildring av ett byråkratvälde i stor eller liten skala, kanske känner oss träffade och rentav förnärmade: undvik att göra dem till direkt föremål för indignation och förbittring. Låt inte heller det utstuderade eller, i andra änden, det ambivalenta och vacklande bli något per se begränsande. Bara för att någon slår in öppna dörrar bör det inte vara en direkt förevändning för andra att göra detsamma, särskilt om åter andra element yrkar på nyansering. 

Storheten i exempelvis Roy Anderssons «Levande»-trilogi ligger inte i tankekraften så mycket som det specifika uttrycket, små variationer på snarlika uppställningar. Det är sådana förtjänster som en samlad filmvärld kan sätta värde på men som flera på hemmaplan lätt avfärdar, förmodat politiserade eller bara understimulerade av sakernas eftersatta tillstånd, och då med verkets repetitiva struktur som intäkt för att visa sig själva duktiga, men som snarare får desamma att framstå som humorlösa (kanske som en rest av svensk sköt- och strävsamhet; det allvarliga belönar sig). Ofta innebär det också att missa väsentliga delar av filmens rymd, falla offer för den egna kritiken och bli alltför programmatisk. Lena Andersson berörde nyligen problematiken i artikeln  «Den uppbyggliga litteraturen» (Dagens nyheter 4 aug), då med avstamp i Sara Lidmans klassiska fördömande av Bret Easton Ellis roman American psycho (samma Lidman som decennier tidigare avfärdat Bergman som oacceptabelt vänd från samhället). Andersson skrev: «Vi tror att vi äger introspektion och korrekt bedömningsförmåga, men medvetandet är ett rov för fördomar. Det är fånge i diskursen och normerna som format det, en fånge som felaktigt känner sig fri.»

Inte heller filmen kan avkrävas perfekt rundade kanter, kompletta ideologier, fläckfria filosofier – eller tidsenliga dokument för den delen. Film är små historier som kanske talar om det större, eller stora grepp som återspeglar mindre skärvor; bilder som i dagens ymniga informationsflöde skaver och säger emot varandra. Film finns inte till för att bekräfta invanda föreställningar, i alla fall inte enbart. Vi måste tro på idén att filmen kan utmana våra egna idéer och vår identitet i närmiljön, så att vi bättre kan förstå omvärlden och oss själva. Ansvaret vilar inte bara på konstnärerna, utan i lika hög grad på åskådare med öppet sinne.

Av Jon Asp 6 sep. 2017