Ur Hirokazu Kore-edas «Sandome no satsujin» («The third murder», Fuji Television)

Rapport från Venedig

«Visst fokus på en satirisk anglosaxisk tradition kan ses, humanistiska asiatiska och europeiska inslag florerar, ambitiös dokumentär ges fint utrymme. Nordiska bidrag lyser ofta med sin frånvaro, möjligen kopplat till en längre diskussion om den protestantiska europeiska filmen visavi den katolska.»

Jan Lumholdt ser en till synes akterseglad 74-åring behålla sin ställning i festivalvärlden.



I Guillermo del Toros The shape of water, en högst vederkvickande cinefil glädjekälla, bor den lilla stumma hjältinnan med det stora rena hjärtat granne med biografen Orpheum, ett lika klassiskt som patinerat filmpalats med flyglar, orkesterdike och röda guldornamenterade draperier. Med jämna mellanrum stoppar den gruffige biografägaren ett par biljetter i hennes hand, inte alls av snällhet utan helt enkelt för att de flesta av stolsraderna gapar öde. Likväl rullar föreställningen på med programmet i ständig uppdatering. Ikväll är det antikt technicolorspektakel med Yul Brynner och Gina Lollobrigida – i 70 mm, så klart.

del toro

Scenariot kan kanske ses som ännu en melankolisk reflektion över dagsläget med en publik som sitter hemma framför en liten wifi-skärm medan den stora duken spelar för allt tommare hus. I sådana banor resonerar åtminstone Varietys recensent men slutar trots det i hoppfull ton: «Så länge filmskapare som Guillermo del Toro producerar filmer så märkliga, så hänryckande och så levande som The shape of water, är detta fortfarande ett ganska tomt hot.» (Däremot kanske ett förebud om kommande oscargala; del Toros bästisar Alfonso Cuarón och Alejandro González Iñárritu hade bägge Venedig-premiärer på Gravity respektive Birdman, och se hur det gick.)

Farväl sommar, välkommen höst, på filmfronten en massa nytt. Filmfestivalerna i Telluride och Toronto, Venedig och San Sebastián, New York och Zürich hopar sig under september och första halvan av oktober i kämpahög prestigefylld skock, giriga på godbitarna på säsongens kakbord. En kontinental kamp mellan Nordamerika och Europa kan noteras. Ganska kladdigt blir det i huggsexan om russinen och plommonen. En och annan citron slinker med av bara farten.

Paralleller mellan Venedig och nyssnämnda Orpheum-scenario är lätta att dra: denna äldsta (1932) av alla existerande filmfestivaler, situerad på den minst sagt patinerade badortsön Lido med hackig wifi, guldornament och rent hjärta. I clinch med biffiga Toronto (1976) ser matchen enkel ut. Och det handlar inte bara om wifi.

palats

Något bransch- och industriforum likt Cannes, Berlin och i högsta grad just Toronto har Venedig aldrig förmått skapa förutsättning för. Det hade heller inte infrastrukturen tillåtit. Den bedagade lilla semesterortens hotellbestånd (de flesta i två- eller trestjärnorsklassen, nog inget längre på fem) är, trots tripplering av priserna, fullbokat. Restaurangerna vet att ta betalt för vad som i ett av världens bästa matländer kan ses som ren förolämpning. Vädret ligger inte sällan på 30+, ibland ackompanjerat av våldsamma regn- och åskanfall och återkommande moskitsvärmar. Samt en massa andra små saker… (Som att eluttaget på rummet kräver en speciell treplugg och att elaffären som har siestastängt mellan halv två och fem just sålt slut på alla omkopplardosorna).

Vi ska inte glömma det där att den här stan sjunker med 2 millimeter per år. Så inte bara wifin, som sagt.

Likväl kommer vi, som myggen, tillbaka. Min egen svit omfattar 18 år, två luttrade landsmän i yrket konstaterade häromdagen 36. Eller 72 millimeter lägre vattenstånd. En garvad grek har varit här sedan 1974. Det blir 88 millimeter. Han är ganska kort så det måste märkas. Likväl, han här igen.

Vi är här för att vederkvickas av den stora duken, något Venedig kanske bättre än någon annan förmått skapa förutsättning för. Frånvaron av en industriplattform (den lilla bransch som faktiskt håller till här känns mera som en trivsam liten bridgeklubb) ger plats för ren och skär cinefil upplevelse. Programmet avhåller sig från biffighet; här är precis lagom med film, visningarna krockar ytterst sällan och efteråt finns det oftast tid till en kaffe och ett livligt litet snack om kvaliteter eller invändningar där gamla vänskaper vårdas och nya hinner inledas. Mer än en har kallat Venedig «den mänskliga filmfestivalen». Inget mera passande omdöme har ännu lagts och kommer nog ej heller att göra det.

Urvalet – det skall kommas ihåg – styrs i mångt av innevarande säsong men håller inom denna ram en hög kvalitet. Visst fokus på en satirisk anglosaxisk tradition kan ses, humanistiska asiatiska och europeiska inslag florerar, ambitiös dokumentär ges fint utrymme. Nordiska bidrag lyser ofta med sin frånvaro, möjligen kopplat till en längre diskussion om den protestantiska europeiska filmen visavi den katolska.

Värdlandets egen output är kanske mest problematisk. En av årets tävlande italienare, Sebastiano Riso, förklarar det ganska rakt: «Det är skitläskigt att hamna under luppen på hemmaplan. Och italienska kritiker visslar och buar högst av dem alla. Kanske är det därför de bästa av oss drar till Cannes. Därför har Venedig aldrig riktigt toppskiktet att visa upp.» Riso är här med sin andra film, Una famiglia, med stark italiensk debattkraft. Filmen tar upp surrogatmödraskap och samkönad adoption, bägge företeelser förbjudna i Italien, och skildrar ett par som på illegal väg skapar och säljer barn.

famiglia

Riso har redan mött patrull för sin skildring i pressen, hans teser sägs inte överensstämma med verkligheten. «Skäll gärna på klippning eller foto men ifrågasätt inte min research för den stämmer», understryker han. En internationell distribution av filmen blir svår. Samma var fallet med 2012 års Bella addormentata, veteranen Marco Bellocchios skarpa dödshjälpsinlägg, som trots insatser av Toni Servillo och Isabelle Huppert sågs av få utanför Italien. Utanför festivalpalatset, emellertid, skanderade upprörda motdemonstranter sin protest. Presskonferensen var mer fullpackad än när en amerikansk moviestar är på plats. Detta är filmer som ger unik inblick i ett motsägelsefullt land. «Är vi i första eller tredje världen?», frågar sig Sebastiano Riso.

Venedig 2017, festival 74 från starten, avslutas på lördag. Ett antal lovande punkter finns ännu på programmet och just nu sysselsätter sig delar av pressen med att agiteras av Mother, Darren Aronofskys skräckfilm med satanisk underton. Mycket har varit stimulerande, som ovan nämnde del Toro, som Alexander Paynes smarta ekologiska science fiction Downsizing och som Paul Schraders First reformed, en film som ser ut som en Hammershøi-målning och stjäl från Bergman och Bresson på ett skamlöst inspirerande sätt.

Schrader

Amerikansk rural-noir i fin form är Martin McDonaghs Three billboards outside Ebbing, Missouri (med Frances McDormand) och George Clooney syns inte men regisserar ett klurigt och mörkt Coen-manus i Suburbicon. Robert Guédiguians La villa är humanism och människokärlek i ett familjedrama som mer än vanligt liknar en fransk version av Hirokazu Kore-eda medan Kore-eda själv denna gång ger sig på ett psykologiskt kriminaldrama av kompakt välskrivet och lika välspelat slag, Sandome no satsujin (The third murder). Min egen tävlingsfavorit heter Ex Libris – the New York public library, Frederick Wisemans nästan oavbrutet fascinerande besök på vad som kan kallas en av demokratins grundvalar. 197 minuter följdes sedan av flera goda kaffe och ett härligt snack om filmen. Invändningarna var få, om några alls.

frances

Den jury som delar ut lejon i olika valörer varav det finaste är guldornamenterat lär behöva några koppar de med. Och kanske ett par tankeställare, i alla fall enligt en återigen ifrågasättande italiensk press som nyligen levererat dyster statistik på de senaste fem årens guldlejonfilmer. Bästa publiksiffran ligger på 187 000 biljetter för Gianfranco Rosis Sacro GRA och den lägsta på… noll, eftersom Lav Diaz fjolårsvinnare The woman who left köptes av en distributör som gick i konkurs före filmens premiär. Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron sågs av drygt 77 000 italienare, Lorenzo Vigas Stulna blickar av bara 26 000.

Det här är säkert statistik som Venedig helst slapp. Men med guldlejonet är man dessvärre fast för all framtid. Eller kanske dessbättre, för det är något av festivalens egen själ, det där lejonet, på samma sätt som björnen och palmen. Där har Europa också ett hemligt vapen gentemot Nordamerika. Borde Toronto, som valt att inte ha några priser, kanske skaffa sig ett gyllene lönnlöv?

Av Jan Lumholdt 6 sep. 2017