Sebastian Nordbeck

Från Stockholms skuggsida

«Det var efter flera månader av stillastående i arbetet. Jag kunde inte formulera filmens kärna eller syfte, ännu mindre se vad nästa steg i arbetet skulle vara. Varje morgon när jag vaknade sköljde en förlamande våg av ångest och illamående över mig. Jag åt och sov dåligt och kände mig helt värdelös. Skämdes över att jag inte kunde åstadkomma något med det fina stöd jag fått av finansiärer, producenter och kollegor.»

Ragnhild Ekner skriver om sin första långfilm, «Trafikljusen blir blå imorgon».



Synopsis

Trafikljusen blir blå i morgon utgår ifrån min vän Jussis självmord. I essäform behandlar filmen kampen att bli vuxen i ett samhälle som för många är omöjligt att anpassa sig till. Filmen skildrar också den generation ungdomar som levde i Stockholms skuggsida under tidiga 2000-talet. Parkbänkar, gräsmattor, gångtunnlar, ryggsäckar, sprayburkar, folköl och röda Rizla. Gänget var familj och staden var vår. Tiden gick och karriärer, barn, fängelsestraff, psykoser och drogmissbruk drog oss åt olika håll.

«Den här världen är inte för mig», skrev Jussi i sitt sista sms. Vem är den här världen för?

huvudperson

Idé

Jussi var en starkt lysande personlighet i vårt löst sammansatta ungdomsgäng. Inte för att han krävde mycket plats och uppmärksamhet utan för att han lyssnade uppmärksamt, uttryckte sig finurligt och noggrant och för att han alltid såg oss andra.

Med glimten i ögat tog han oss och livet och sin konstnärliga strävan på stort allvar.

Jag vet inte om man kan säga att jag någonsin fick idén att göra Trafikljusen blir blå imorgon. Jag har fått andra idéer till andra filmer genom åren, men «Trafikljusen» är en del av mig själv så starkt att jag liksom inte behövde komma på den. Bara transformera den från något abstrakt inuti mig till något konkret utanför mig. Filmen blev ett sätt för mig att berätta för alla jag ser kämpa för och i sin existens att dom är fantastiska och att dom behövs här. Jag kunde samla mina iakttagelser och reflektioner och låta dom bli även publikens.

Dokumentation är en viktig del av graffitikulturen och det var alltid någon som hade en kamera med sig. Material fanns det därför gott om och en stor del av mitt arbete har varit att samla ihop och gå igenom detta. Jag har djupdykt i en tid och en generation ungdomar som betydde extremt mycket för mig och mitt blivande till den jag är i dag. Därigenom har jag på något sätt gjort mig till talesperson för oss alla, även om jag aldrig egentligen var speciellt central eller tongivande inom varken graffiti eller i vårt kompisgäng. Men jag har en förmåga att se och formulera som gjort att det fick bli jag som gjorde den här filmen.

graff

Flow och oflow

Det är svårt att säga vad som gjorde att jag ibland hittade flyt i arbetet. Hjärnans kemi? En komplimang från någon som lyfte mig? Att jag hittade en ny bra låt? Ett fint samtal med någon? En fet fest i helgen?

Jag har inte använt någon speciell metod, förutom att jag inte har gett upp. Eller en gång gav jag upp. Det var efter flera månader av stillastående i arbetet. Jag kunde inte formulera filmens kärna eller syfte, ännu mindre se vad nästa steg i arbetet skulle vara. Varje morgon när jag vaknade sköljde en förlamande våg av ångest och illamående över mig. Jag åt och sov dåligt och kände mig helt värdelös. Skämdes över att jag inte kunde åstadkomma något med det fina stöd jag fått av finansiärer, producenter och kollegor. Till slut fattade jag att detta går inte, så här kan det inte vara. Så tog jag beslutet att det blir ingen film, att vara filmare var uppenbart inte för mig. Det fick bli förskolejobb igen.

Ringde min mamma och berättade vad jag bestämt. Och hon svarade: «Jag förbjuder dig. Du måste göra klart filmen.»

Just då var det precis det jag behövde höra. Mamma.

Jag tror att en orsak till att det var svårt för mig att utforma en speciell arbetsmetod var att jag ville arbeta intuitivt. Filmens form krävde det. Intuition kan inte tvingas fram, den får man bara vänta på. Ibland fanns det mycket att hämta i själ, tankar och magkänsla men oftast var jag bara död inombords. Började försöka variera vägen till jobbet för att liksom «öppna upp för nåt nytt». Ingen aning om det funkade. Kollade väldigt mycket på youtube-videos. Mest för att få tiden att gå, för att det skulle se ut som att jag gjorde nåt vid datorn. Tittade på sånt som fascinerade mig. Bensinstationer som exploderade, tsunamis, tornados och hus som imploderade. Lejonflockar, tvillingtorn och technovideos. Du som ser filmen kommer att märka spår av det.

Mest av allt tittade jag på videos från fotbollsläktare världen över. Fick kick av det. Bengaler, hejaramsor, inmarschlåtar, banderoller och konfetti. En början på processen med min nästa film har det nu visat sig.

Målbilder

Jag har haft några riktigt ytliga men riktigt viktiga målbilder som har agerat morot under den ofta tunga processen med «Trafikljusen».

Man kan inte påstå att man blir rik på att vara dokumentärfilmare, så mitt intresse för att köpa nya sportkläder har fått stå tillbaka för viktigare saker som att betala hyran och köpa mat åt min son. Förutom då filmen fått ny finansiering. Då har jag firat genom att köpa ett par nya sneakers.

Jag har fantiserat om vilka kläder jag skulle ha på mig på premiären. En ny Fila-tröja och ett par vita Adidas-skor. Otroligt tillfredställande att det blev verklighet. Nu står de dyra vita skorna på mitt rum och glänser för jag vill inte använda dem så att de blir smutsiga.

En annan sak var att jag ville göra min son stolt. Inte för att han egentligen bryr sig, han tycker att jag är bäst ändå. Och vice versa. Men jag fick kraft av tanken att han skulle få en mamma som gjort en film som visades på bio. Typ att hans klasskompisar kanske skulle tycka att jag var cool.

sonen-3

Den tredje och sista tydliga målbilden var att få göra en filmaffisch. Att den skulle få hänga bland de andra i skyltfönstret på produktionsbolaget.

Allt detta kan tyckas banalt, särskilt med tanke på filmens ämnen. Men det var målbilder som gick att greppa och var enkla att visualisera, så de gjorde sitt jobb.

Ämne

«Trafikljusen» tar upp svåra ämnen. Att inte vilja och kunna anpassa sig till samhällets förväntningar, att leta sammanhang, mål och mening. Att försöka bli vuxen och samtidigt inte vilja släppa ungdomen. Döden, och det mest tabubelagda slags död, självmordet. Det är skitläskigt att hantera ämnet självmord. Och att göra en film om någon man älskar som är död och inte kan säga sitt om hur han framställs. Det handlar liksom om LIV och att INTE LEVA MER. När någon dör försvinner en hel värld. Det är enormt och ogreppbart och får inte hanteras lättvindigt. Jag är tydlig i filmen som avsändare och iakttagare. Mitt öde och min livsväg ställs parallellt med Jussis. På så vis hoppas jag undvika känslan av att förmedla en objektiv sanning. Att åskådaren förstår att blicken är min och orden mina. Och trots att filmen är både krass och mörk så är den också ömsint och trösterik. Vi behöver se och värna varandra i en värld som ofta uppmuntrar det motsatta.

jussi-2

Form

Filmen är uppbyggd i ett associativt flöde av text och bilder där bit för bit läggs till liksom utifrån och in, till skillnad från en klassisk dramaturgisk kurva. Kanelbulledramaturgi kallar filmens klippare Neil Wigardt det. Att man liksom snurrar sig inåt i kärnan. Jag hade ingen tydlig bild när jag började mitt arbete, av hur filmen skulle se ut i slutändan. Men jag har upprepat för mig själv i skallen, att eftersom jag är regissör så kan jag bestämma hur filmen ska vara och jag kan bestämma hur som helst.

När jag satt som mest fast i processen tog jag in Michel Wenzer (regissör till bl.a. At night I fly) som handledare. Det var avgörande för hur filmen sedan tog form eftersom han gav mig små uppgifter för att sätta igång mig igen. «Säg någon film du tycker om», kunde han fråga, och sedan: «Gör den, fast om Jussi!», efter att jag nämnt Jag minns Lena Svedberg av Carl Johan De Geer. Så gjorde jag den första biten som nu är med i den slutgiltiga filmen.

I och med det började jag också skriva och läsa in speakers. Det hade jag aldrig gjort förut och inte alls planerat att göra. Men jag har njutit av att lära mig använda ord och röst. Att utrycka mig så noggrant och exakt jag kan, och hitta ett genuint och filmen värdigt tonfall. Min röst är nu vad som leder tittaren genom en åtminstone bitvis rå och vild film.

Ur speakertext

DÖDSBESKEDET

Min kille ringde och sa att det var något konstigt

Jussi öppnade inte dörren när han ringde på

men han kunde höra mobilsignalen där inne

Vi förstod kanske båda två

men vi ville inte förstå

«Ring polisen», sa jag

«Nej», sa han, «Jussi kommer bli arg om vi ringer polisen»

Jag ringde Jussi från mormor där jag var

Jag ringde honom från Coop forum

när jag gick runt mellan billiga chinos och gummistövlar

och pratade in på telefonsvararen

ett meddelande Jussi aldrig skulle höra

«Hej Jussi, det är Ragnhild, snälla ring, hur mår du? Är du okej?»

Och sms, flera stycken

«Jussi, är du okej?»

På kvällen

Iwo satt i badet och sjöng

Min pappa hälsade på

Min kille ringde igen

«Jussi har hängt sig. Han är helt blå. Han är död. Jag vet inte om jag ska skära av repet och ta ner honom. Polisen är på väg. Jag är så arg.»

Iwo sjöng och plaskade

Jag gick bara

Lämnade honom med min pappa

och åkte till en lägenhet i stan

och satt och stirrade

tillsammans med de andra

Försökte fatta

Han hade ju köpt nya skivor?

Ville han inte lyssna på dom eller?

Han hade ju planerat sin 30-årsfest?

Han hade ju önskat sig nya lakan?

Vem ska trösta oss nu?

---

Jag vill inte skriva en sådan här text utan att nämna några av dem som bidragit till filmen med hjärta och hjärna, och som burit mig när jag själv inte har räckt till.

Så:

TACK

Kalle Boman – som med kloka ord och ett första ekonomiskt bidrag kickade igång processen.

Michel Wenzer – som med hängivenhet och konstnärlig skärpa hjälpte mig att hitta filmens form.

Mia Engberg – sister from another mister,  mentor, stöd och trygghet i denna nya «filmvärld» jag velat erövra.

Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall – som tog sig an mig och filmen med entusiasm och klar blick, och med envishet såg till att den blev så bra den bara kunde bli.

Tobias Janson – som med lugn, värme och beslutsamhet lotsat mig igenom år av sökande.

Neil Wigardt – som med integritet, prestigelöshet, ödmjukhet och stor skicklighet hjälpt mig att hitta rytm och röd tråd i klipparbetet.

Thomas Jansson – som lyssnat lyhört efter filmens själ och byggt dess ljudlandskap därefter.

Philippa Dahl – som finkänsligt och enträget hjälpt filmen att hitta sin publik.

Jussi Hirvilammi – som funnits bredvid mig både i livet och efter sin död, utan att döma.

Iwo Ekner – min son, mitt ankare och min stora kärlek.

Av Ragnhild Ekner 6 sep. 2017