Ingmar Bergman 100 år – ett berörande jubileum?

Svenska Filminstitutet (logotyp för satsning på sex nya kortfilmer på temat Bergman)

Gunnar Bergdahl konstaterar att kulturdepartementet vaknat till liv lagom inför 2018, då Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år, och frågar sig om jubileumskulturen är rörande eller upprörande.



Vad är rörande och vad upprörande? Det är en fråga som stannar kvar när jag bevistar den lite högtidliga proklamationen av «Jubileumsåret 2018 - Ingmar Bergman 100 år». Det sker i London, på den svenska ambassadörens ståtliga residens, en måndag i mitten av september 2017. Rörande är det förvisso att lyssna till Liv Ullmann. Hon är den självklara stjärnan som lyser över evenemanget. Hon berättar innerligt om den där sista sommareftermiddagen för tio år sedan då hon kom till Fårö och då den där jävla Döden redan hade ställt upp sitt bräde för det absolut sista draget. Och hur hon då inom sig hörde replikskiftet från Saraband i den tunga tystnaden: «Kommer du?» «Ja, du kallade ju på mig.» Och om andra enskilda samtal och scener ur både äktenskap och arbetsgemenskap.

saraband

Sen följer presentationer av alla kommande satsningar 2018: Dramaten, opera i Helsingfors, SVT, Filminstitut, gästspel, scenversioner av Fanny och Alexander och Linn Ullmanns roman De oroliga, brittisk totalretrospektiv och bokutgivning av samlade manus och efterlämnade texter. Många är glada. Inte minst Jan Holmberg på Bergmanstiftelsen som orkestrerar det hela.

Kulturdepartementet har nämligen vaknat till liv! Men är det rörande eller upprörande att vår nuvarande kulturminister i den nyligen presenterade kulturbudgeten äntligen avsatt statliga resurser för Bergmanstiftelse, Bergmanvecka och Bergmancenter och deras verksamheter på Fårö? När motiveringen är att hon efter sina resor i världen upptäckt hur stor och betydelsefull Bergman är!

För egen del betraktar jag det som hände efter Bergmans bortgång för tio år sedan som en av de mer upprörande samtida och tidstypiska svenska kulturskandalerna. Alice Bah Kuhnkes företrädare på posten som svensk kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth, deklarerade då att Bergmans fysiska arv i form av fastigheter (inklusive hans lilla fina bio i Dämba) och ägodelar inte var en angelägenhet för nationen. Marknadsentreprenörer, kommersiella aktörer och Gotlands kommun, var så goda!

Till slut gick det så långt att Bergmans hem och lösöre såldes på Bukowskis och hade det inte varit för att Linn Ullmann lyckades förmå Hans Gude Gudesen, norsk it-miljonär, att köpa upp det mesta hade det inte existerat mycket adekvat bergmanverksamhet på Fårö för Bah Kuhnke att dela ut bidrag till. Ack ja. Det är svårt att föreställa sig att något liknande skulle ske i något annat västeuropeiskt land än i den marknadsliberala experimentstuga Sverige utvecklats till.

Men Bergman gick å andra sidan aldrig i takt med tiden. Efterspelet på hans bortgång är i det perspektivet logiskt. Möjligen kan man säga att han råkade hamna i takt med den när tv-serien Scener ur ett äktenskap fick en miljonpublik och ökade den svenska skilsmässostatistiken i mitten av 1970-talet. Men hans enastående internationella framgångar skapades från en kulturell outsiderposition i det svenska folkhemmet. En av Bergmans bästa filmer från tidigt 50-tal, Gycklarnas afton avfärdades i en herostratiskt berömd recension av Aftonbladets Filmson: «Jag vägrar [...] att okulärbesiktiga den uppkastning Ingmar Bergman lämnat efter sig» och ingen mindre än Olof Lagercrantz hånade genombrottsfilmen Sommarnattens leende 1955: «en komedi där det inte finns nog av ande och spiritualitet att fylla en dockas fingerborg och där skämten och replikerna är av drängkammarmodell, fast de klätts i kostym (...) Jag skäms att ha sett den».

gycklarnas

Sen kom 60-talet ridande in på Widerbergs «vår dalahäst i världen» och den stora vänstervågen var skoningslös mot Bergmans filmer. Alla internationella framgångar till trots. Själv minns jag hur jag som 17-årig medlem av Södertälje FNL-grupp delade ut flygblad vid premiären på Skammen 1968 med uppmaningen att bojkotta filmen för dess «hållningslösa inställning till Vietnamkriget». Att jag drygt tio år senare råkade se den och upptäcka att det var en relevant berättelse om allas vårt existentiella problem att förena insikten om krigets helvete med en vardag är en annan lite rörande historia.

För Bergmans del följde ett 70-tal som toppades av den konstruerade anklagelsen om skatteflykt som ledde till exil i Tyskland. Där han gjorde en av sina allra bästa, men kanske minst sedda filmer, den becksvarta Ur marionetternas liv om katastrofala följder av förträngda känslor.

Möjligen kan man säga att han välkomnades in i folkhemmet med familjesagan och sluteposet Fanny och Alexander 1982. Men det var ju samtidigt som denna vision av ett tryggt, isolerat, neutralt och rättvist samhälle – det bästa i världen! – började krackelera.

Leif Zern har i sin utmärkta bok Se Bergman påpekat att dennes filmer träffar oss som i sömnen. Eftersom bilden av folkhemmet till stora delar faktiskt byggde på förträngningar måste man konstatera att Bergmans filmer till stora delar handlar om just konsekvenserna av sådana. Och just därför har en relevans rakt in i oss och den tid vi delar.

Jag träffar Håkan Bravinger från Norstedts på plats i London. Förlaget kommer under 2018 ge ut Jan Holmbergs bok om Bergman som författare och dessutom i sex band manuskript, texter och pjäser i en monumental utgåva. «Frågan är om någon kommer att titta på Bergmans filmer om 100 år. Men jag tror att hans ord, texterna kommer att leva», säger Bravinger till mig på trappan när presentationen av jubileumsåret är avklarat. Är det ett rörande eller upprörande påstående?

Bravinger ser Bergman som en värdig efterträdare i en stor berättartradition från Strindberg och Ibsen. Alla dessa kommande teater- och operauppsättningar av hans filmer ger möjligtvis åsikten viss bärighet.

Men när jag för tjugo år sedan intervjuade Bergman för det som blev samtalsfilmen Bergmans röst frågade jag just om hans utförliga och så välskrivna manuskript. Den goda viljan kan till exempel läsas som en fantastisk kärleksroman. Att han skrev så utförligt förklarade han då med att han ville att alla inblandade skulle förstå så mycket som möjligt. Inte bara uppfatta plats och innehåll och dialog utan också vilka känslolägen som skulle finnas på inspelningsplatsen. Vad han sökte. Det gjorde arbetet, det svåra, lite lättare. Och på frågan om han ändå inte ville skriva romaner svarade han frankt: «Aldrig!»

Bergmans filmer på undantag? Snart glömda? Klart upprörande! Tack och lov finns de kvar. SVT ska visa en varje vecka under det kommande året. Och filmerna talar i egen sak och av egen kraft. Bergmans kompromisslösa sätt att betrakta film och kultur som såsom en nödvändig spegel för livet har en alltför tydlig bärighet i vår tid där så mycket av kulturvärden vägs, bedöms och hanteras på den omedelbara räntabilitetens snabbvåg. Hans grundlighet i synen på de filmkonstnärliga redskapen, hans envetna sökande efter varje berättelses smärtpunkt, punkten som ska motivera varför just denna historia ska berättas, är ett utmanande konstnärligt credo.

Risken är överhängande att en hel del av Bergmanåret kommer att innehålla ironiska undertoner och blinkningar. Det återstår förvisso att se. Men det manliga 1900-talsgeniets ställning i en tid som diskuterar kulturmannen… tja, det är (alltför) lätt att avfärda Bergman som en obsolet tidsbunden regissör ur en för evigt svunnen epok. Som en fascinerande men livlös gigantisk rauk vid de döda geniernas numera öde strand. Det finns väl knappt någon enskild filmscen som så har använts som slutet i Det sjunde inseglet: «Vem är du?» «Jag är Döden.» «Har du kommit för att hämta mig?» «Jag har länge vandrat vid din sida…» Men tänk så nära löjets fniss allvaret ligger! Är det något vi människor kollektivt är medvetna om är att vi alla kommer att hämtas när tiden är inne eftersom döden är livets mest demokratiska del.

Bergmans tillkämpade konstnärliga frihet i den filmindustri som han kallade «horeribranschen», och som han både älskade och hatade, har i dag minst lika stor relevans. Minns att det filmavtal som vi häromåret äntligen sa farväl till redan hade avskaffat auteurbegreppet! Men hur ska filmspråket kunna utvecklas och förnyas om inte upphovspersonens konstnärliga integritet och uttrycksmöjligheter försvaras och tillåts existera? Bergman representerar mer än någon annan svensk filmskapare denna möjliga och nödvändiga konstnärliga frihet.

Ta Persona. När den hade premiär 1966 var filmen föga överraskande en publikkatastrof för SF. Vem ville se en berättelse om en stum skådespelerska och en sjuksyster i ett öde hus vid en öde strand? I svartvitt trots att färgfilm har anlänt! En film som dessutom inleds med ett egenartat collage av bilder innan projektorljuset föds i en båge över duken. Inte var det många. Det hindrar nu inte att filmen är en av de mest sedda svenska någonsin.

persona

På varje filmutbildning runt om i världen av rang förekommer den. Som ett landmärke av erövrad konstnärlig terräng. Så kunde Bergman nydanande använda närbilden och låta den delas till och med, när två ansikten blir ett; så visade han hur en publik kan försättas i hypnotiskt engagemang och föreställa sig det som berättas men inte visas; så fick han tystnaden att tala och talet tystna. Så där finns den för oss alla. Som en jungfrukälla av inspiration och okända möjligheter.

Bergman själv betecknade teatern som sin hustru, skrivandet som sin vardag och filmen som sin älskarinna. Det är kanske därför han som filmskapare ständigt förnyade både sig själv och uttrycken. Det är ingen tillfällighet att Truffaut i De 400 slagen låter sin unge protagonist stjäla ett foto av Harriet Andersson i Sommaren med Monika. Redan 1953 lämnade Bergman filmstudion i Solna bakom sig och spelade in en film som också innehåller ett alldeles jungfruligt ögonblick då Andersson i slutet vänder sig och tittar rakt in i kameran. In i oss. En scen som både bryter och förstärker filmens verklighetsillusion och som därför blev en viktig inspirationskälla för de unga fransmän som ett antal år senare skapade den nya vågen.

Eller ta den där filmgenren som Wim Wenders påstås ha uppfunnit på 70-talet med Resa med Alice och Med tidens gång, roadmovien. Redan 1957 gjorde Ingmar Bergman en av tidernas främsta roadmovies, Smultronstället, där han så vackert knyter samman filmhistoriens då och nu i en just nyskapande och rörande legering.

Risken med denna jubileumskultur, att ständigt stanna upp först vid dödsår, födelseår, tioårsminnen, 100-årsditon, är att de blir tomma alibin som ersätter ett levande kulturarv. Må Bergman firas, ihågkommas, diskuteras, spelas och läsas. Men mest av allt: må hans filmer leva! Detta år, nästa år, alla år. Allt annat vore upprörande!

Av Gunnar Bergdahl 27 sep. 2017