Queert fokus på festival i Stockholm

Ur Bruce La Bruces hämnddrama «The misandrist»

Bruce La Bruces «The misandrist», «Freak show», Cannes-vinnaren «120 slag i minuten», transaktivisten Marsha P. Johnsons liv och död. Vanessa Crispin har botaniserat i utbudet inför veckans Queer Cinema i Stockholm.



Det är det femte året som festivalen anordnas i Stockholm. Mångfalden bland årets bidrag verkar lovande – kanske inte så konstigt med tanke på att Cinema Queers grundtanke är att inte bara visa svenska eller amerikanska filmer, utan bidrag från hela Europa och även Asien. Festivalen lägger vikt på att framträdande hbtq-roller ska förekomma mer i nya filmer, att fler ska få ta plats på bioduken.

På det planet lyckas det bra, men är det tillräckligt?

Visserligen får hbtq-ämnet stå i centrum, men det tycks som om att vissa roller bara inte kan frigöra sig från det förflutna – det vill säga det vi tidigare sett av filmer med samma tema. Gamla traditioner används fortfarande – och med det menar jag att väldigt få av dessa filmer får sluta lyckligt. Precis som med mainstreamfilm, med dess inbitna traditioner och återanvända narrativ, så har filmer med queera teman också följt ett tydligt mönster, fast ett mycket mer destruktivt sådant, som ofta slutar i tragedi. Det finns sällan rum för annat, och rollkaraktärernas sexualitet måste uteslutande understrykas med bestämdhet. 

freak

I det amerikanska bidraget Freak show, som handlar om den unga transsexuella Billy Bloom och hans kamp för att accepteras i high school, får vi även ta del av Billys begynnande romantiska relation med skolans populäraste elev, Derek. Men i stället för att låta detta ske till fullo avstår filmen helt och hållet från fysiska och romantiska relationer med samma kön – nästan som en form av självcensur. Scener som i en vanlig high school-film garanterat skulle innebära en kyss, blir här bara en scen mellan två «kompisar». Vad som skulle kunna ha varit en helt normal queer film om kärlek i gymnasiekorridorerna, blir i stället något som upplevs som depressivt, och frustrerande för åskådaren. 

Nästan samma sak sker i A date for Mad Mary, en irländsk film baserad på en pjäs med samma namn. Mary är en ung kvinna som precis släppts fri från fängelse, och har svårt att bli accepterad av sina tidigare vänner och bekanta – de är rädda för henne och vad hon representerar, det förflutna. Men när Mary träffar Jess förändras hennes tillvaro; hon blir tillfredsställd, lycklig. Efter en tids vänskap som leder till en sexuell relation blir dock Jess plötsligt kall och mörk. Hon lämnar Mary med förklaringen att hon inte förstår deras relation.

mary

Plötsligt bjuder dialogen på oväntade komiska situationer men filmen sjunker fort tillbaka till dyster dvala. När Mary inte är med Jess (större delen av filmen) går hon runt med ett nollställt ansiktsuttryck, som en zombie. «Bästa vännen» Charlene som Mary idoliserat sedan barndomen är ideligen grym och utpekande – och man hoppas, får för sig rentav, att Mary ska vakna upp, försvara sig. Men det gör hon inte.

När en fiktiv berättelse (i böcker, filmer, etc.) producerades med homosexuell kärlek som tema under det förra seklet fick de ofta en tragisk vändning – denna företeelse har fortsatt in i 2000-talet, med filmer som till exempel Brokeback mountainMonster, tv-serien Angels in America, Carol.

Till skillnad från flera filmer på festivalen dignar den delvis radikala The misandrists av explicita lesbiska sexscener, och låter faktiskt inte någon karaktär möta ett grymt öde. Frågan här är i stället om det handlar om något mer än bara sex.

misandrist

Kärlek tycks inte vara en viktig punkt, bara orgasmen, det kvinnliga könets makt. Regissören Bruce La Bruce har skapat en tydligt feministisk version av berättelsen, full av ilska och hat mot män och framför allt patriarkatet, och har inte så litet gemensamt med Sofia Coppolas version av De bedragna. Filmerna har mer eller mindre samma handling – en avlägsen internatskola med flera unga kvinnor får oväntat besök av en ung man. Fast här fungerar internatskolan som en front för gruppen The Female Liberation Army, vars mål är att krossa patriarkatet för evigt. 

En av festivalens viktigaste filmer är utan tvekan The death and life of Marsha P. Johnson, en av få icke-fiktiva filmer på festivalen, regisserad av David France (oscarnominerad med How to survive a plague 2013). Åter rör det sig om en tragisk historia, ett drabbande tidsdokument. Trans- och aidsaktivisten Marsha P. Johnson är, genom sitt tidiga motstånd mot polisen, kanske mest känd som en av de viktigaste personerna bakom Stonewall-upproret 1969.

marsha

I filmen får vi följa protester och demonstrationer efter Marshas plötsliga «självmord» mer än två decennier senare, 1992, då hon hittas livlös i Hudson River en tidig morgon. Många av hennes vänner och familjemedlemmar är övertygade om att hon mördats. Men när de försöker ta reda på mer bemöts de bara med en axelryckning från likgiltiga poliser. Vännerna berättar om en Marsha som var nära med Andy Warhol, och som alltid var positiv, glad över tillvaron. Vi får se intervjuer med Marsha men även omvärldens reaktioner i periferin – blickarna och förnekandet att hennes död var något annat än ett självmord. Det sägs aldrig rakt ut varför Marsha ofta inte hade någonstans att sova, varför hen och många andra tvingades att leva i utkanten av samhället, men den påminner oss om det hat som fortfarande existerar, fast inte i skrik eller glåpord, utan mer genom tystnad, genom andras likgiltighet och ovillighet att acceptera dem i samhället.

Av Vanessa Crispin 27 sep. 2017