I skilda delar av samma filmvärld

Titelpersonen i «Loving Lorna» (Systerskaparna AB)

«Ibland är det svårt att veta vad framgångsvågen består i: svenska filmstjärnor eller svensk fördelningspolitik?» Oscar, remakes, regissörer i Hollywood – POV:s Jon Asp ser en potentiell amerikanisering av svensk film och vänder blicken mot en mer undanskymd verklighet på Nordisk panorama.



Ungefär samtidigt som den 28:e upplagan av Nordisk panorama invigdes i Malmö nåddes världen av nyheten att remaken av En man som heter Ove – skriven och regisserad av två skånebor – ska spelas in med Tom Hanks i titelrollen. En av den svenska modellens mest buttra och bittra avkommor, och på senare tid tveklöst den mest berömda, får sin uttolkare i en av USA:s mest folkkära aktörer (vad är väl Oves uppvaknande i inrutad villaförort mot till exempel Forrest Gumps vindlande resa över världen?). Från vår horisont är symbolvärdet högt, lite som om en cirkel sluts, eller snarare som om hela världen kan fortsätta titta på oss.

Så tar svensk film nya steg. Nyss avslutades Toronto, där Borg invigde som första svenska film i festivalens historia, följt av flera andra svenska filmer, långa och korta. Svensk film tycks allt mer gångbar i Nordamerika. Amanda Kernells Sameblod har hyllats världen över, inte minst i USA. Tarik Saleh inledde året med succé i Sundance och regisserar nu sin första hollywoodfilm (läs hans filmdagbok här). Ruben Östlunds två senaste har landat särskilt väl i USA. Lisa Langseth tävlade i Toronto och fortsatte väcka känslor i filmvärlden (läs hennes filmdagbok här). Kasper Collins I called him Morgan är efter en osannolik festivalresa den tredje högst rankade filmen hos amerikanska kritiker (i nuläget endast efter Nolans Dunkirk och Wisemans Ex libris), och liksom «Ove» på väg mot remake i drömfabriken. Björn Runge blev, efter längre bortovaro från filmen, headhuntad av självaste Glenn Close för att i nobelprisdramat The wife (ännu en kvinna bakom geniförklarad man) leda skådespelaren till en saknad Oscar. Och så är Close åter ett namn att räkna med i racet, i alla fall om man får tro The Guardians inflytelserike kritiker Peter Bradshaw. Om det innebär också en nytändning för Björn Runge, fortsätter han i så fall i amerikansk eller europeisk tradition, med egna eller «andras» projekt?

wife

Utländska samproduktioner, engelskspråkiga filmer, stjärnskådespelare – det finns rimligen fler skäl till förevarande mönstring och mottagande, samtidigt som den svenska frånvaron i Venedig i år var total, och så när som på The square samma sak i Cannes. Ser vi konsekvenserna av ett generationsskifte, regissörer som närts mer av amerikansk populärkultur än europeisk filmhistoria? Eller att svenska regissörer, efter att dito skådespelare stakat ut vägen, är särskilt eftertraktade på andra sidan? Eller beror det mer på USA:s filmhegemoni allmänt, hos oss förstärkt genom ihållande biomonopol?

I nämnda Toronto höll dessutom Anna Serner hov, ännu ett celebert stopp på genusmogulens världsomspännande turné för 50/50-modellen (med lika många män och kvinnor i registolen). Ibland är det svårt att veta vad framgångsvågen består i: svenska filmstjärnor eller svensk fördelningspolitik? För föga vittnar om att dessa två nödvändigtvis går hand i hand, att döma av den svenska höstrepertoaren faktiskt inte alls. Som flera konstaterat, senast Jonna Sima i Arbetet, är det få filmer som faktiskt handlar om kvinnor, «det enögda perspektivet skaver. Särskilt med Svenska Filminstitutet, SFI, och vd:n Anna Serners höga svansföring i jämställdhetsfrågor», skriver Sima och räknar upp vad och vilka filmerna berättar om.

Samtidigt rapporterar BBC att antalet kvinnliga skådespelare i brittiska produktioner är detsamma som för 100 (!) år sedan, drygt 25 procent (medan andelen kvinnor bakom kameran ökat från 3 till 33 procent). I personfixeringens tidevarv verkar den goda representationen inte så god som förväntat. När allt mer uppmärksamhet ägnas avsändaren, såväl från administrativt håll som i offentligheten, tas fokus från filmernas innehåll. Störst och vackrast blir större och vackrare, det mindre allt mindre, instrumentaliseringen missriktad.

Nordisk panorama, sedan 1990 en skandinavisk plattform för framför allt dokumentärfilm, och sedan fem år permanentad i Malmö, är i allt väsentligt ett alternativ till det som vanligen inte når igenom mediebruset. Trots att det generella intresset för dokumentärfilm är fortsatt på uppgång genomlever den, med några lysande undantag om oftast kända personer, en fortsatt tuff tillvaro på biograferna (liksom förvisso över lag filmer utan tydligt topic-drivna ämnen). I år pryddes festivalaffischen, lite ironiskt, av ett av dessa undantag, I called him Morgan. Kasper Collin var på plats för att tala om filmens exempellösa festivalturné, först hyllad i Venedig, sedan Telluride och Toronto, därpå New York och London. Målet i höst: en oscarnominering. Regissören, som tagit sju-åtta år för att färdigställa filmen, var tydlig med sitt råd: att inte stressa fram saker, försöka se till filmens bästa.

morgan

Ändå, vilka filmer, än mindre dokumentärer, kan ens drömma om en liknande resa?

Nordisk panorama tycktes hur som helst mer jämställd än den svenska biorepertoaren. Logiskt, eftersom programmet vilar på ett urval från samtliga nordiska länder och tillåter festivalen att välja från det (oftast) redan institutionellt utvalda. I sektionen «New nordic voices», för mindre etablerade förmågor, samsades flera olika format, stilar och genrer, övervägande dokumentär men också fiktiv kortfilm i varierad form, ofta animerad och inte sällan experimentell. Taket var generellt högt här. Rutger Hauers berättarröst i anspråksfulla men svårfångade Genderness, underhållande livspussel mot mytologisk fond i Penelope, norska Aldriland med en svårt plågad pedofil på 15 år, Yarden-esset Anders Mossling som ylande bilförare i mystiska moralthrillern Väg 13I de längre, mer ämnesbaserade filmerna handlade det mycket om att bevara eller bryta traditioner, eller vara klämd mellan två. Ofta på platser bortom Norden,som i bioaktuella Ouaga girls om en grupp kvinnliga bilmekaniker i Burkina Faso eller i snart bioaktuella Shapeshifters där Sophie Vuković skildrar ett upplevt mellanförskap, från minst tre olika kontinenter.

I norska Ishavsblod – de siste selfangerne återges ett sälsafari med några sista hängivna och ett par yngre som ska ta traditionen vidare. Regissörerna Trude Berge Ottersen och Gry Elisabeth Mortensen lyckas inte bara hålla huvudet kallt när sälarna slaktas på isflaken och kameran stilla när vågorna på oceanen stiger; de förmår även skildra filmens besättning (varav en kvinna) utan att döma desamma – och inte heller särskilt aktivt söka svar till varför de företar sig jakten. Som åskådare är det svårt att inte förundras över vad som driver jägarna – utöver traditionen, adrenalinet, kamratskapet, trofésamlandet.

sealers

Direkt avgörande tycks känslan av tillhörighet och sammanhang, att fylla en funktion, oavsett vilken. Hemma väntar, förutom en käraste möjligen, bara den vardagliga lunken: huvudvärk på kontoret eller en evighetslång facebooktråd. På havet får de inte bara en naturupplevelse av mått utan också ett mått av självbestämmande. I alla fall att döma av skeppets mest garvade, översittaren som tar beslut om att den godmodige men handfallne rookien måste mönstra av på Island. Så upprätthålls Darwin, människan visar att den inte behöver vara mänsklig, men överlägsen djur och människor som inte förmår samma sak.

Tomhet, rastlöshet, kanske brist på intressen – detta tycks räcka för att till synes hyggliga människor ska mönstra på en så bestialisk resa. Vilka tåg skulle samma individer, styrda av flocken i ett annat sammanhang, kunna hoppa på? Vilka åsikter och värderingar kan vi snabbt göra till våra egna? Filmen öppnar, som en Ulrich Seidl light, ett hav av frågor utan att regissörerna ställer de skildrade till svars. Att dröja med kameran räcker för att bilderna ska bära. Den utdragna finalen vid hemkomsten till fjorden, med sentimental musik och försäljning av sälkött vid kajkanten, vittnar om att även filmskaparna har odlat en betydande vänskap med jägarna, vilket inte gör filmen sämre, kanske till och med bättre i detta fall; inte bara för förtroendet de skapat sig därigenom, utan för bilden av att var och en, även de föregivet mer civiliserade filmarna, kan uthärda och rentav skildra dårskapen i gemytligt skimmer.

Som åskådare tycks det ändå närmare till hands att identifiera sig med björnen som, vid åsyn av båten och människorna, lämnar sälarna vid sina fötter till totalt ointresse, liksom förunderligt vädjande till människorna: «Kom igen, vad gör ni här, 2017, jag dödar i alla fall säl för att överleva», medan människorna skrattar och skrockar att den egendomliga björnen i alla fall inte verkar hungrig, som om de själva vore där för köttet.

I en allt mer polemisk och dömande omvärld är det kanske framför allt detta som utmärker dokumentärfilmen i dag: att odla sympati med de som syndar eller syndat, minoriteten, eller att avdramatisera synden. Detta gäller också, och alltjämt på Nordisk panorama, för Frida och Lasse Barkfors diskussionsvänliga Death of a child, som tar rygg på ett antal amerikanska föräldrar som försöker leva med skulden efter att oavsiktligt ha lämnat sina barn till en fatal död i bilen. Genom att ge syndarna möjlighet till upprättelse – att flera kommer ur underklassen hindrar inte att de kan uttrycka sig – reser filmen indirekt frågor också om samhällets långa fängelsestraff allmänt. För pappan Doug blev samhällstjänsten helt avgörande. I stället för fängelse fick han en uppgift, säger han med eftertryck, något som tvingade honom att gå upp varje morgon, ta ansvar, vilket fick honom på rätt spår igen.

En liknande insikt, än vackrare, träffar pappan i Loving Lorna (tillgänglig på SVT Play), som arbetslös i recessionens Irland finner tröst i de älskade hästarna. «Horses keep you going», «you need something to focus on», säger han och talar lika mycket med avsikt på äldsta dottern, 17-åriga Lorna. Lorna skyr människor men älskar sin familj och sina hästar. Efter förvärrad epilepsi har modern gett upp hästarna och tillbringar allt mer tid med sina böcker, i förortsbetongen belägen på andra sidan vägen Ikea, bredvid flertalet rivningsprojekt. «De [böckerna] tar bort alla problem, alla tankar, så de funkar för mig!.» Men enligt omgivningen läser hon bort sitt liv.

lorna-närbild

Under ett sommarlov ställs Lorna inför avgörande beslut om framtiden. Mammans stora mardröm är att hon flyttar ut. Hellre än att blicka framåt hoppas modern kunna frysa tiden, vara kvar i ögonblicket och «fix the things you've done wrong», se Lorna utvecklas till en farrier in freckels (hovslagare i fräknar). Och här finns många minnesvärda ögonblick, inte minst mellan Lorna och modern, som räknar fräknar, firar födelsedagar och sorterar böcker (true crime, fiction, vampire, Harry Potter, the mortal instruments; allt från James Connolly till Fifty shades of grey till Donna Tartt ryms här). Ibland är deras relation ömt kännbar intill det destruktivas gräns, hade Andrea Arnold gjort dokumentär hade det kanske sett ut så här.

Efter betänketid tvingar sig Lorna vidare. Hon söker och antas till universitet i Dublin, och bryter därmed med släktens bildningstradition, medan modern lämnas ensam med sina böcker. Tankarna går osökt till en viss Ove som också förlorar sammanhangen: först hustrun som dör, sedan jobbet som inte vill ha honom. Möjligen har han förläst sig på föreskrifter och paragrafer, men det är minnet av den helgonförklarade hustrun, ständigt med en klassiker i handen (Don Quijote, Kallocain, Odysséen), som sannolikt räddar honom från den värsta enfalden. Och förstås, i filmens nu, grannarna som öppnar hans värld på nytt.

Slutsats: om samhället inte längre kan erbjuda en tjänst så kan man kanske vinna tröst i böckernas värld eller genom omgivningens försorg, eller för den delen ombord på ett isolerat jaktfartyg. Även i filmens skilda världar, de faktiska och de fiktiva, från centrum till periferi, finns stora likheter, även om arrangemangen och insatserna är diametralt olika.

Av Jon Asp 27 sep. 2017