Lisa Langseth om en omtumlande världspremiär med «Euphoria»

Lisa Langseth flankerad av Alicia Vikander och Eva Green under inspelningen av «Euphoria» (Jürgen Olczyk, B-Reel Films)

«Jag pressar rumpan ner i biostolen, fötterna i golvet och försöker andas regelbundet. Eftersom min kropp är inställd på självförsvar, på att publiken inom kort antagligen kommer kasta sig över mig för att släpa mig ut ur salongen, längs Torontos huvudgata och i rent hat hänga mig i första bästa lyktstolpe...»

Lisa Langseth slits mellan olika känslolägen vid världspremiären av «Euphoria».



Jag sitter i Winter Garden Theatre på Toronto filmfestival och förtexterna rullar på min film Euphoria för första gången i ett offentligt sammanhang, detta är världspremiären. Sist jag var här var för fyra år sedan med min film Hotell. Då hade vi en mycket fin men ganska liten visning, den här gången har vi haft galauppställning på röda mattan och biografen som vi nu sitter i rymmer runt tusen besökare. Piers Handling, festivalens högsta chef, har precis hållit ett introduktionstal till filmen från scenen och kallat den modig och modern, fylld av fantastiskt skådespeleri och utomordentligt hantverk, hans röst är dov och full av eftertryck, nästan hotfull, det är tydligt att han vill markera skälen till juryns val att sätta Euphoria i huvudtävlan. Ja det är som om han håller ett ilsket försvarstal för filmens ära och jag antar att den behöver det, för vid det här laget är det tämligen uppenbart att jag har gjort en film som väcker väldigt olika känslor.

Euphoria_hålet.jpg

Strax innan jag gick på planet hit fick vi en rejäl sågning i en av branschens största tidningar, tre dygn innan premiär. Recensenten hade besökt en marknadsvisning och hatade filmen, ja hon hatade precis allt med den och hon gör nu sitt bästa för att alla ska hålla med henne, recensionen är en lång raljerande idiotförklaring av alla inblandade. Och visst får folk tycka vad de vill, men provokationen ligger här i att hon bröt branschöverenskommelsen om att ingen publicerar en recension innan premiär, på en sån här stor festival där hela världens filmmedia samlas ska alla ha samma chans att bilda sig en egen uppfattning. Med andra ord är det svårt att se den alldeles för tidiga och hatiska recensionen som något annat än ett medvetet försök att påverka det övriga mottagandet av filmen, festivalledningen menar att detta handlar om recensentens egna försök att positionera sig i filmvärlden.

Vad vet jag. Men under dessa tre dagar när recensionen legat ute har filmens liv förändrats radikalt. Den amerikanska distributören som älskade filmen dagen innan recensionen har nu dragit sig tillbaka, de journalister som jag och Alicia har gjort förhandsintervjuer med och som långt innan recensionen har sett filmen och tyckt väldigt mycket om den, har nu tonat ner sin entusiasm. För så funkar ju denna världen, ingen vill vara den som tycker fel, ingen vill vara idioten som satte på sig gula kortbyxor när det var lila som var höstens modefärg. Alla påverkas vi av vart vinden blåser.

När något sånt här händer ställs man inför ett slags själsligt ultimatum som regissör. Antingen knäcks man, går under i skam och paranoia, eller så hackar man i sig verkligheten och bestämmer sig för att klara av att svälja den. Jag doppar foten i alternativ ett för att sedan bestämma mig för alternativ två. Dessutom vet jag ju sedan tidigare att filmen kommer att dela publiken, vi har haft testvisningar där vi har fått extremt olika reaktioner. Men alla som älskat filmen, som gråtit och skrattat, som sagt att detta är en film som de längtat efter - de har varit minst lika många eller fler. Risken är nu att filmen inte kommer nå fram till den senare kategorin i en vidare bemärkelse eftersom filmen i allmän mening på en sekund plötsligt har förvandlats till paria – trots att de allra flesta inte ens sett den.

lisa-lurar

Om filmen är bra eller inte kanske jag själv inte ska ge mig in på att försöka avgöra, men jag måste i alla fall försvara mitt arbete, våra tankar och ambitioner, det är min plikt att åtminstone försöka ge den rättvisa. Det är med den uppgiften som jag satte mig på planet och åkte hit och det är med den uppgiften framför ögonen som jag nu sitter här i salongen med Alicia Vikander på den ena sidan och Frida Bargo på den andra.

Filmens första scener rullar förbi. Euphoria handlar om två systrar; Ines och Emilie. Ines, den yngre systern som spelas av Alicia, är den utåt sett starka, hon som har brutit med familjen för att ägna sig åt en halvt misslyckad karriär som konstnär i New York. Emilie, den äldre systern, spelad av Eva Green, är den som stannat kvar, som försökt bära andra människors känslor, som gjort allt för att försöka lappa ihop en barndom som inte går att laga. I filmen tvingas Ines och Emilie till en försoningsprocess som ställer grundläggande frågor kring frihet och ansvar. Hur ser ansvaret ut för vår egen lycka och hur mycket kan vi hålla andra människor ansvariga för vad vi känner? Och om det är så att man måste ha en gemensam version av verkligheten för att kunna försonas, hur gör man i så fall för att hitta dit när man har två helt olika sätt att se på världen?

Jag pressar rumpan ner i biostolen, fötterna i golvet och försöker andas regelbundet. Eftersom min kropp är inställd på självförsvar, på att publiken inom kort antagligen kommer kasta sig över mig för att släpa mig ut ur salongen, längs Torontos huvudgata och i rent hat hänga mig i första bästa lyktstolpe, så hamnar jag nästan i chock när en annan stämning infinner sig. För när filmens första humoristiska scen kommer så… skrattar de. Ja publiken skrattar åt skämtet som rullas fram och de sitter fokuserade under de efterföljande allvarliga scenerna. Det verkar som om de är med. Ja det verkar åtminstone som om de ser en film, inte ett monster, de följer berättelsens svängningar mellan humor och allvar, mellan tyngd och lätthet utan att varken kravaller eller pajkastning uppstår. I stället är det koncentration och intresse i salongen. Åh! Jag känner hur kroppen slappnar av lite och jag lutar mig tillbaka i stolen.

Den största delen av Euphoria utspelar sig på en klinik för assisterat självmord. Hit väljer sjuka människor att komma för att dö. Men kliniken skiljer sig från liknande organisationer som existerar på flera platser runt om i Europa, på denna fiktiva plats har man i frihetshyllningens anda valt att ta verksamheten ett steg längre, man kan därför även välja hur man vill tillbringa sina sex sista dagar i livet. Vill man tillbe en religion kan man göra det, vill man flyga dit sitt favoritrockband så kan man göra det. Kliniken moraliserar inte och tar inte ställning, den utför bara det som deltagarna önskar. På så sätt har kliniken i sin verksamhet samma inbyggda frågeställningar som systrarna kämpar med, frågor kring frihet och ansvar, existerar överhuvudtaget den fria viljan och har den i så fall en gräns?

Mitt mål var att göra en utmanande film för tanken men en behaglig film för ögat. Jag och Rob Hardy, filmens fotograf, var redan från början överens om att trots filmens tema göra en så vacker film som möjligt. Att blanda en vacker estetik med tunga ämnen, att blanda humor med allvar, det var vårt mål och kanske i sig en större provokation än vad jag har förstått. För filmen vägrar på så sätt att passa in i ett fack, vägrar att hålla sig till en utstakad genre, vilket gör den lätt att kritisera från alla möjliga håll. Är det realism eller saga? Det är både och.

lisa-hardy

Rob och jag arbetade mycket med estetiska kontraster. I varje bild skulle det finnas liv, jag ville inte göra en deppig grå-blå film om döden, för mig är inte döden i sig hemskare än livet utan snarare en ofrånkomlig konsekvens av det. (Nu pratar jag alltså inte om sorgen efter en nära anhörig eller ett långvarigt fysiskt lidande, utan om döden i sig.) Däremot är döden personlig, vår relation till döden är kanske det mest privata som vi bär med oss. Våra egna tankar om döden, och kanske främst vår egen död, är som vår egen inre brinnande no-go-zone och att hålla på att prata om den lite som man vill i en film kanske kan uppfattas som nonchalant. Nonchalant är dock det enda som jag är helt säker på att jag inte är.

Men egentligen är inte Euphoria i huvudsak en film om döden utan snarare en inre film om de val vi gör i våra liv medan det pågår, utan att komma med pekpinnar om rätt eller fel. För livet innehåller ju alla möjliga olika sanningar beroende på hur vi ser på saker och ting. Allting finns ju. Allting finns samtidigt.

Teknikexperten och samtidigt teknikföraktaren Rob Hardy får det svåra att framstå som lätt. «Tänk inte på tekniken», brukade han säga till mig om jag ifrågasatte hur vi skulle hinna ljussätta en halv skog eller hur kameran skulle komma på plats på kranen mellan de höga träden. «Vila i din vision, förhåll dig till kameran som till en pensel, säg till mig vad du ser framför dig, tekniken i sig är fullständigt ointressant, det enda som är intressant är visionen.» Aldrig har jag sett någon arbeta så hårt som det brittiska kamerateamet runt Mr. Hardy.

I samma stund som jag tänker den tanken så slår det mig att jag är skyldig honom 2 000 euro. Fan också. Jag kommer på det för att vi nu är framme vid en av skådespelaren Charles Dances centrala scener. Dance spelar i filmen en cynisk mångmiljonär som i denna scen planerar sitt avskedsparty och plötsligt minns jag hur det var när vi gjorde den där scenen. Jag och Rob tog den i en enda lång tagning, som vi planerat länge i detalj, där vi lyckades fånga upp alla karaktärer utan att stanna och jag minns hur jag var helt hög för att vi lyckats med det till synes omöjliga. Rob var dock inte lika glad. Vad är det? Frågar jag, irriterad över att han inte vill dela min glädje. Ja den var perfekt men du kommer klippa ner den i klipprummet, säger Rob med sorgsna ögon. Nej aldrig, säger jag, aldrig att jag skulle göra så mot denna perfektion! Jo den kommer bli för lång, fortsätter Rob och ber sin assistent om sin återkommande tröstmacka; en croissant dränkt i tysk mjukost. Jag slår vad, fortsätter jag, främst för att jag inte står ut med att se honom så ledsen, men också för att jag vet att vi redan ligger efter i schemat och behöver öka tempot för att hinna med nästa scen. 2 000 euro säger Rob och ler under sin lockiga lugg. Ok! säger jag, tvärsäker på att detta är ett vad som jag kommer att vinna. Först nu när jag sitter här, inser jag att han fick rätt. Vi får väl se om han kommer ihåg det.

När filmen är slut är applåderna långa och varma, några ställer sig upp och klappar händerna. Jag och Alicia går upp på scenen och här följer nu en Q&A, en frågestund med publiken. Det blir ett fint samtal om vårt arbete och frågorna från publiken är insatta och engagerade. Hur mycket research har jag gjort när jag skrev manuset? Hur var det att jobba med Eva Green? Vad tänker jag om Charlotte Ramplings karaktär? Hur ser mitt och Alicias samarbete ut?

rampling-langseth

Lite senare, på väg till efterfesten, blir vi stående en stund i en källargång under biografen. Det är inte långt till festlokalen men Alicia kan inte gå på vanliga gator längre, var hon än visar sig dyker det upp militanta fans och autografjägare, vi måste vänta på hennes bil. Så här står vi nu och fryser i våra premiärklänningar omgivna av vakter när någon från festivalen kommer fram till mig och säger att det är en kvinna här som vill prata med dig, är det ok om hon släpper fram henne? Jag säger javisst och runt hörnet i den gråa kulverten kommer strax en liten kortväxt kvinna i 60-årsåldern i en blå överdragsjacka.

Jag förstår inte helt varifrån hon kommer, har hon sett filmen nu här på premiären eller vid ett annat tillfälle? Kvinnan går rakt fram till mig och tar mina händer och i samma stund som jag ser in i hennes ögon spelar omständigheterna inte någon roll, för där inne ser jag ett helt vilt hav av känslor och tankar som rusar fram, det är inte ett främmande hav, det är ett hav jag känner igen. Kvinnan mumlar att hon vill tacka för filmen och lutar sig sedan fram och viskar något i mitt öra, jag hör inte exakt vad hon säger men jag förstår precis vad hon menar, och för ett par sekunder försvinner omvärlden och vi är tillsammans ute på det där havet utan ord men som vi tydligen delar, denna främmande kvinna och jag. För en kort sekund upphör all övrig verklighet, för en kort stund finns bara detta ordlösa samförstånd. Tills de ropar från ytterdörren att bilen nu är framkörd och vi måste åka innan Alicia blir överfallen av sina skrikande fans. Kvinnan i den blå överdragsjackan nickar, trycker mina händer och ler, ser återigen rakt in i mig med den där blicken som jag inte förstår var den kommer ifrån men som jag känner att jag känt i hela mitt liv, innan hon vänder sig om och försvinner iväg i den mörka kulverten. Så här kan det också vara, tänker jag när jag vänder mig om och går efter de andra ut mot de framkörda bilarna. Så här kan det också vara. Det där var också en sanning, ännu en version av verkligheten. Bland så många andra.

Nästa morgon får jag veta att filmen nu är såld till de flesta länder i Europa, till Japan och att vi har fått flera nya erbjudanden om distribution i USA. Och jag tänker att allt finns. Allt finns samtidigt.

Av Lisa Langseth 27 sep. 2017