Madeleinekakans genklang – en filmresa

Ur Alain Resnais «I fjol i Marienbad» (1961)

«Men jag vill tro att detta är en tillfällig svacka i mänsklighetens historia. För i det lilla, i det lokala, och i enskilda huvuden pyr alltid visioner och utopier.»

Andreas Holmström spanar efter filmminnen som flytt men vägrar att tappa tron på framtiden.



När jag var tretton år såg jag Ingmar Bergmans Vargtimmen på tv, när jag var fjorton Andrej Tarkovskijs Solaris. Båda var upplevelser av, ja, avgörande betydelse. Strax därefter gick en serie med Theo Angelopoulos filmer, och även om de inte skar lika djupt så var jag fast för livet.

Fast av vad? Avgörande på vilket sätt? Jag var för ung för att förstå filmerna, men ändå var det precis det jag kände att jag gjorde. Förstod att det gick att formulera något genom den rörliga bilden som jag inte hade mött tidigare i livet. Inte i musik, inte i litteratur, allra särskilt inte i det vardagliga livets samtal och händelser. Här fanns något som gav genklang i mitt innersta, i aldrig formulerade känslor och tankar. Genklangen sa: Det är detta dina starkaste fantasier och vackraste drömmar handlar om. Genklangen sa: Det finns något större än dig själv. Genklangen sa: Du är inte ensam.   

Fast egentligen är det meningslöst och torftigt att försöka formulera denna upplevelse. För det var något ordlöst, något som bara har med känslornas värld att göra, med mystiken och poesin. Djävulspojken som i det bländvita ljuset smyger sig på Johan Borg i Vargtimmen. Vattenväxternas böljande och Kris Kelvins kliande på kinden i Solaris. Det är bildminnen. Men de säger ingenting om känslominnet. Den innerliga upplevelsen av en hemkomst, fastän det var något helt nytt.

solaris

Vart ska man ta vägen i livet sen? Man kan förstås fortsätta oberört och bära med sina upplevelser som vackra minnen, och bara det. Eller så kan man själv bli konstnär. Eller så kan man köra 65 mil och sova i en bil flera nätter, enbart för en Yasujirô Ozu-serie på cinemateket i Stockholm. Eller så kan man söka sig till filmfestivaler, till filmvetenskap på universitetet, till filmlärarjobb på folkhögskola – eller skriva sådana här texter. Det vill säga låta dessa avgörande upplevelser ta sin rättmätiga plats i sitt liv och söka fånga det ofångbara. Fortsätta sukta efter den där känslan, sukta efter den där … kakan.

SVT var exceptionellt – oumbärligt – på att visa viktig film ett par decennier från 1970-talet och framåt, serier med betydande regissörer, och enskilda glimtar av något större. Jag minns fortfarande också intrycket som glimtarna Dušan Makavejevs W.R. - kroppens mysterier och Aleksandr Sokurovs Solförmörkelsens dagar gjorde på mig när de visades i slutet av 80-talet respektive början på 90-talet. Annars var det en tid med den lokala videobutikens relativt skrala utbud, movieboxar och sönderbläddrade ex av Chaplin, Filmrutan och Bra böckers filmlexikon. Så småningom kom insikten – jag vet inte hur – att det gick att beställa vhs-filmer från England och USA. Hur världen krympte då. Klassiker som tidigare bara gått att läsa om kunde nu lysa upp hela vardagsrummet. Alain Resnais I fjol i Marienbad, Alain Tanners I den vita staden, Antonioni, Bresson…

vita staden

Visst fanns det andra filmer som också gjorde stora avtryck, som A clockwork orange som jag såg på bio någon gång 88-89, eller tv:s «regnfilmer» (som kastades in i tablån när sommarlovet dränktes av vatten) som Bröderna Marx och Charlie Chaplin. Men det var något annat, det var filmer som byggde på att berätta en historia eller uppehålla sig vid gags och situationer. Det var inte filmer som med visuella medel skapade något utanför sig själv, eller åtminstone inga filmer som landade lika djupt i mig som Vargtimmen och Solaris.

Men så fanns ju filmfestivaler, gubevars. I slutet av 80-talet och i början av 90-talet visade filmfestivalen i Umeå så udda filmer som Bröllop i svinstian (Vase de noces) av Thierry Zéno, Begotten av E. Elias Merhige och Maya Derens kortfilmer; filmer som också breddade seendet, både världsligt och introspektivt. Men även svenska filmer som Görel Elfs Anna själv tredje och Lene Bergs En kvinnas huvud är bestående minnen, filmer som vågade göra piruetter på slak lina, som balanserade vid stupet men stannade kvar. På festivaler kan det finnas rum för den sortens filmförsök. Och apropå festivaler: själv luras jag fortfarande av Tarkovskij-tricket i festivalprogrammen. Så fort hans namn nämns som referens, och det gäller vanligen någon film varje festival, så går jag dit. Även om det sällan, mycket sällan, är värt mödan. Men suktan efter kakan sitter i...

Det tycktes mig naturligt att härifrån söka sig till ytterligheter – japansk harakirifilm eller en 40 minuter lång inzoomning mot en vägg. Hela tiden krävs det nytt bränsle för att nära passionen för den rörliga bilden, och då hamnar man i avantgardet, eller i experimentfilmen. För mig blev Sheldon Renans lilla skrift The underground film en inkörsport till nya uppenbarelser. Här beskrivs den alternativa filmens historia, huvudsakligen den amerikanska, genom presentationer av filmare, filmografier och illustrationer. Bara det att sugas in i bilder från Peter Emmanuel Goldmans Echoes of silence och Emlen Ettings Oramunde. Det att föreställa sig hur filmerna var, det att låta sin egen fantasi iscensätta ett scenario – ofrånkomligen mer vidsträckt än verkligheten. Nu då allt, eller i alla fall mycket, befinner sig på ett knapptrycks avstånd är det värt att reflektera över: vad gör denna tillgänglighet med föreställningsförmågan och fantasin? Den devalveras, påstår jag.

När jag läste filmvetenskap i Stockholm såg vi James Bennings El valley centro, 35 dokumentära tablåer med statisk kamera, långa tagningar på vardera minst två minuter. Tråkigt och meningslöst, tyckte vissa. En stimulerande utmaning, tyckte andra. Genom förståelse för Henri Bergsons durée och innebörden av representation fanns det verktyg att gå vidare. Det vill säga – enfaldigt kortfattat – att tidens varaktighet är föränderlig genom att den representeras genom en avbild. Genom den vetenskapliga teorin kan man kliva längre in i mystiken, men tack och lov ändå inte komma närmare någon lösning av dess väsen. Här finns fortsatt oändliga vägar.

valley centro

Men nu då? Den uppgivenhet och mättnad som växt sig fet i nutiden, både bland publik och bland filmskapare? En tydlig andlig resning finns hos sådana filmare som Pedro Costa och Béla Tarr, men tiden är ändå onekligen en annan. En tid av förödande hastighet och konsumerande av åsikter, en tid där konstnärer förväntas vara både sin egen marknadsstrateg och sin egen interpretör. Men jag vill tro att detta är en tillfällig svacka i mänsklighetens historia. För i det lilla, i det lokala, och i enskilda huvuden pyr alltid visioner och utopier. Även i sin motsats: i det globala och i det universella, pyr samarbeten mellan konstformer och över gränserna. Vill jag tro. För ont ska med konst fördrivas – som bekant.

Men hur är visionen inom svensk film, för att plocka upp Bo Widerbergs numer slitna stafettpinne? Jo, här finns ett litet men levande filmiskt samtal som glöder på nätet, i några nya tidskrifter, på Fylkingen, på filmfestivalers efterfester. En förhoppning kan vara att det föder risktagare, som på nya sätt frågar sig varför vi finns på jordklotet, som vågar skapa skarvar och hålor för tanken och känslan att falla ner i.

För det går inte att livnära sig på minnen. Dessutom är det numera svårt att ta en Tarkovskij-film på fullt allvar, kvar är bara vissa scener, vissa ögonblick... Och Vargtimmen är ju på sin höjd ett – för att tala med Bergmans egna ord – vingligt steg i rätt riktning. Men vad som behövs är nya vingliga steg i rätta riktningar. För att skapa det där ordlösa, den där genklangen djupt inne i kroppen.

Av Andreas Holmström 27 sep. 2017