Från Kairo till Hollywood

Scanbox Entertainment

Efter världspremiären på Sundance-festivalen i Park City i början av året har «The Nile Hilton incident» fortsatt sitt segertåg. Inför den svenska premiären befinner sig regissören Tarik Saleh redan på nästa uppdrag, jetlaggad i en stjärnspäckad studio i Hollywood, med större budget och mindre förberedelser. Här är hans första intryck.



Måndagen den 11 september, Los Angeles

Jag sitter i bilen när telefonen ringer. «Can you shoot this thursday?» Jag sväljer. «Visst… Men är det en stor scen? Jag har inte fått manusetet än.» Tystnad. Lång tystnad. «It's big in scope, it's about hundred dead bodies, but only one man is alive».

Jag landade i Los Angeles för en vecka sedan, i min värld ska jag börja min prepp en vecka senare. Min plan är att jetlagen ska ha lagt sig. Ju äldre jag blir desto värre min jetlag, nu behöver jag nästan sju dagar för att bli mig själv. För mig är inte sömnen värst, utan att jag blir känslomässig, det har inte blivit bättre sedan min dotter föddes för två år sedan. Saknaden är outhärdlig även utan jetlag, men i det tillstånd jag är nu klarar jag inte att se små barn, bara synen av leksaker kan få mig på knä.

Mannen på andra sidan tråden är min First som jag aldrig träffat. En First är vad vi i Sverige kallar FAD, eller First assistant director, termen är helt missvissande. Din First är, efter fotografen, den mest avgörande personen för dig som regissör, kanske inte konstnärligt men rent praktiskt. Han eller hon är ansvarig för schemat, det är också den personen som kommunicerar med crewet, om denne gör sitt jobb vet alla vad som ska ske. För en person som aldrig varit på en filminspelning, skulle man lätt kunna förväxla Fadden med regissören, eftersom det ofta är denne som skriker «Action!». Nu vill han att jag ska filma en scen innan jag officiellt börjat mitt uppdrag, eftersom de vill filma klart inne i ett scenbygge innan det rivs.

Två dagar senare kör jag genom grindarna till legendariska Melody Ranch, studion där filmer som High noon och Django spelats in. Vakten förklarar var min parkering ligger, och jag får en karta som visar vart mitt kontor är beläget. Brevid kontoret ligger trailerstaden, i Hollywood ska alla skådespelare ha egen trailer, vilket skapar enorma campingplatser, med tillhörande parkeringsplats för golfbilar som ska ta dem till inspelningsplatsen. Det är lätt att känna sig liten och helt betydelselös i den här miljön. Allt har gått fort sedan premiären av «Nile Hilton» i Park City, i januari, erbjudandet jag nu tackat ja till gick inte att motstå. I skrivande stund kan jag tyvärr inte berätta vad det är jag ska filma, men det handlar om något jag själv tycker är fantastiskt bra, som också innefattar att arbeta med några av världens bästa skådespelare, och en av världens främsta manusförfattare. Väl inne på produktionskontoret är allt välbekant, människor springer fram och tillbaka på smutsiga heltäckningsmattor. Någon står och gnäller framför ett gigantiskt schema.

fares

Första gången jag regisserade med ett stort filmcrew fick jag erfara hur avgörande det är att du och fotografen kommer överens. Fotografen är indirekt chef över crewet, ditt jobb som regissör är ofta att skydda skådespelarna från maskineriet. En inspelning kan lätt förvandlas till en logistisk mardröm, där allt handlar om transporter, ljussättning och tid. Om din inspelningsplats mer liknar en byggarbetsplats, där folk står och försöker överrösta varandra, är det svårt att hitta nyanser. I det kaoset är det lätt att glömma att det som händer framför kameran faktiskt är mest avgörande. Därför har jag med tiden sett det som min huvuduppgift att sudda ut gränsen mellan crew och skådespelare. Jag njuter när jag hör skådespelare och fotograf prata med varandra om en scen, då uppstår magin där avståndet mellan kameran och det som är framför försvinner. Kommer det vara möjligt att åstadkomma här? Många av fotograferna rör aldrig ens kameran, de har operatörer som sköter själva kamerarörelserna. Skådespelarna skyddar sig själva i sina trailers till precis innan tagning, och har stand ins för ljussättning och repetitioner. Går det att skapa intimitet och sanning på det sättet? Stanley Kubrick flyttade till England för att få göra film på sina villkor, med litet crew och obegränsad tid. Här filmar vi tolv timmar per dag, vilket i princip är förbjudet i Sverige. Jag är van sedan «Nile Hilton», där vi dessutom filmade sex dagar veckan.

Min räddning blir att allt filmas på film, film har den egenheten att du behöver ljuset, de nya digitala kamerorna kan jobba nästan helt utan ljus. I slutet av min första inspelningsdag försvinner ljuset snabbt, jag glömmer plötsligt att vi är i en av världens just nu största produktioner, jag skriker: «Vi måste få det här nu!» Jag, fotograf och skådespelare springer ut till platsen, vi filmar tagning efter tagning. Nu är jag inte i Hollywood längre, jag är i Kairo, Casablanca, Trollhättan, i Luleå, vi jagar ljuset, vi jagar ett ögonblick. Vi jobbar som en enhet. När vi får vår tagning omfamnar vi alla varandra.

Av Tarik Saleh 27 sep. 2017